Sköna söndag

Yo lovers!

Idag har jag lullat runt på banvallen och stökat runt i skogen. Yes. Jag ställde in min race-resa till storstan och Swecup till förmån för svamputflykt med hus-kidsen och en brötig kvällsrunda i Hugelsta.

Och så lite flow med Dörröppnaren på gymmet. Rätt gym. Söndagsflowet, gå som katt på snöre med händerna bakom varandra och fötterna därefter. Balans, balans, balans. Flera försök att stå på händer misslyckades, till stor del på grund av Dörröppnaren som satt bakom mig på en step up-bräda och fick mig att tro att det hela gick ut på att imponera.

No no. No. Med det upplägget stås det inte på händer. Det dråsas ned från väggen och det koms inte ens upp på ett vettigt sätt. Mer flow, sedan ut, hej då Dörröppnaren, nu ska jag till Hugelsta och köra banvall och bröt!

Det var elbilen som fattat nej till race-beslutet. Egentligen kände jag det redan igår kväll, efter att jag avverkat 330 km på landsvägarna. Mälaren runt med Zoen. Så roligt var det inte att köra bil.

Så när Zoen visade sig ha laddat för lite under natten, och jag var ute för sent för att hinna snabbladda i Strängnäs på vägen till Stora skuggan, ja –

då fattades beslutet att steka bananpannkakor och ge sig ut i skogen på svampjakt. I Zoen, såklart, till kidsens stora glädje. Zoen nynnade sig fram på de små grusvägarna, hade jag också gjort!, och vi plockade en lagom liten korg med blandsvamp. Varvade med sköna igångdrag som fick kidsen att tjuta av glädje. Senare såg jag bilder från alla som kämpat på Stora skuggan: Petra, Lea, Jenny, Tony! Heja!!

Jag var varken glad eller ledsen över att inte vara där. Kanske lite lättad, för att andra fattat beslutet åt mig. Att det därtill var Zoen och min egna tajta framförhållning kändes helt ok.

Så när kidsen var hemkomna, ryggsäcken uppackad och svampen rensad bar det av ut. Det fanns lite stumma ben att mjuka upp och det fanns grus att tugga. Varmare än vanligt var det, en blöt och fuktig oktobersöndag. Upp mot Hugelsta, ta mitt eget QOM vid golfklubben och sedan kränga av sig jackan. Den fick vänta under en gran tills jag kört banvall och grusbackar vid järnvägen.

Tillfredsställelsen var stor om inte enorm när jag gnetade mig uppför backen med de stora stenkompisarna på banvallen. Helt normalt, inget konstigt att komma upp där. Som för att befästa hur normalt det var att inte låta bumlingarna diktera åkningen, åstadkom crossen en lätt fartsänkning. Så det var den, och inte brist på teknik, som gjorde att jag stannade av en aning. För att sedan trycka vidare.

Just tryckandet vidare är det man bara måste älska med cross. Det går inte att inte komma fram! Spöken finns inte. Det som finns är fart och hålla hårt i styret och känslan av slängkyss till världen när man kommer nedför eller uppför något brötigt.

Älskar. Bara älskar.

Så var min dag, och kväll. Post-race mackan med jordnötssmör blev utflyktsmacka, cykelkläderna hamnade i tvättkorgen och resten är historia.

Race report från Täby galopp kommer förresten. Kanske.

Eller kanske räcker med att medge att det var en sjusärdeles sandfest. Som alla var bjudna på, åkare som fotograf. Sand i kurva, sand på raka, sand på kulle, överallt sand. Kör snyggt om du inte kan köra snabbt. Studsa fram på grästuvorna och stå upp i kurvorna. Le om du älskar att cykla.

Crossens själ och skäl.

Life’s a beach, som Ena sa när hon tog det tjusiga kortet i går.

”Fotograf: Emil” , hade man kunnat säga om man velat vara fyndig, och det vill man ju.

Godnatt på er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s