Zoe, en stilstudie.

Såja!!

Barnen lyssnar sovsaga medan jag passar på att skriva något om dagens elbilsevent.

Yes! Jag har alltså rattat hem lilla Zoen från kontoret på Kungsholmen i syfte att använda den som cykelbil i helgen. Jag har lovat Robin att blogga flitigt och plåta i insta-syfte, så det tänker jag göra nu!

Först skulle laddsladden ut ur nosen på Zoen. Check, det insåg jag när den vägrade starta. Inte utan min laddsladd!!

Det andra jag insåg, när jag rullade söderut genom tunnlar och avfarter, var att jag var en del av trafiken. Jag fick hela tiden påminna mig om att jag var utsläppsfri, snabb och tyst, men ändå. Jag var en bil som tog massor av plats. Det tredje jag insåg var hur gärna jag ville vara cyklist i den här trafiken. Att medbilisterna skulle vara medcyklister. Kommer vi någonsin få uppleva rusning på cykel?

Medan jag sladdade och snitslade mig ut genom rusningen, bytte fil och följde gps-rösten, drömde jag mig tillbaka till sommarens U6 i Tidaholm. Etapploppet där jag blev 56:a och var skitnöjd över att lyckas köra i jätteklungan med eliten.

Nervositeten att vara så många samtidigt, insprängda på vägbanan. Innan man lärt känna de andra; hur skulle de uppföra sig, hur starka var de, hur väl skulle följa tävlingsklungans oskrivna regler? Skulle de släppa fram mig? Jag fick inte stanna, måste hålla mig rullande. Tänk om jag fick batterihaveri. Alltid alert. Aldrig missa döda vinkeln, längtan att släppa förbi hetsarna för att kunna glida hem i lugn och ro.

Plötsligt blev jag varse mina cross-egenskaper. Jag var ju skitsnabb i accelerationen. Jag var den som smet förbi och hittade luckor i kön som en vessla medan andra hade fel växel i från starten. Jag körde för snabbt på motorvägen och batteriet drog massa ström men hey! Jag var snabb och smidig, tyst och utsläppsfri.

Strax efter Strängnäs svängde jag av och körde lilla vägen genom Härad via Barva hemåt. Jag var trött på motorvägens meditativitet. Ville in på småvägar, körde de backar vi tragglat i våras, motluten jag avskydde, tempostyckena vi dragit ikapp oss över.

Batteriet var nere i 45 procent när jag parkerade utanför huset. 130 km hade jag kört, tror jag. Kontakt ordnades med sladd från vanligt uttag från bron på husets framsida. Jag tog då ut förlängningssladden som låg i baksätet helt enkelt.

Så nu står den där och laddar. Det känns superrart. Imorgon får den nog vila, men på lördag drar vi.

Då blir det cx-pokalen på Täby Galopp, provkörning och miljösnack i etern med Oskar.

Slut på inlägget, ner till disk och sköna hushållsgöromål.

Kram!!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s