Flow och stök och bröt och cross

HALLÅ VÄRLDEN!!

Skulle jag någonsin vilja gifta mig med mig själv och min cross så är det idag. Ringen på framgaffeln har suttit där länge nog nu. Jag skulle ställa mig på Fristadstorget, ha alla cykelvänner och -ovänner och alla andra som vittnen och ba

HEJ CYKLINGEN JAG ÄLSKAR DIG OCH VILL LEVA RESTEN AV MITT LIV MED DIG

Sedan skulle jag och alla som ville köra banvallen upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp –

Vi skulle ju sluta med upp, såklart, eftersom det alltid känns bäst att sluta på toppen av något man klarar av.

HERREGUD JÄVLAR VAD JAG ÄLSKAR ATT CYKLA IDAG.

Skulle jag säga.

ok ok ok. Upprinnelsen till det här höga tillståndet var att jag idag tränade lite olika moment på crossen. Och på golvet. Gymgolvet. Jag drog iväg efter födelsedagsbrunchen för Karins tonåring, lite lagom mätt. Med bananpannkakorna från himmelriket och en kopp kaffe för mycket i magen cyklade jag mot grässegmentet vid golfklubben. Jag mosade så pannkakorna stod mig upp i halsen och var tvungen att avsluta passet för att se om jag hade slagit mitt QOM. Det hade jag. Pusta, och sedan känna efter lite.

Gym!

Jag var sugen på gym. Solen sken som en galning, då gäller det att stå emot och ha sin egen vilja. Jag trampade tillbaka in till stan, blev insläppt på rätt gym av min vän Dörröppnaren, och bytte om till gym-kittet. Dörröppnaren gled runt i lokalen och gymmade vant medan jag funderade på vad för förnedningar jag var sugen på. Körde lite rodd, gav upp och började även jag gå runt i lokalen. Utan att se van ut, vilket jag ansåg hedrade mig.

Då hände det. Suget kom. Jag visste. Jag visste DET.

Jag skulle flowa.

Flow är som en snabb form av yoga fast man rör sig över golvet. Jag ställde mig på alla fyra, satte händerna framför varandra utsträckta, och fötterna bakom händerna. Så började jag gå med fötter och händer på en rak linje. Man tränar balans, varje liten muskel i fötter och ben och armar och händer får jobba. Flow i allmänhet kan se ut så här om man kan något, t ex är en instruktör som heter Venus som i detta klipp. Jag gick fram och tillbaka på golvet, övade min balans, och så kom jag till en vägg. Där gjorde jag ett sjuhelvetes tjusigt jäkla handstående. Bara gick upp mot väggen. Benen sakta nedåt, så jag nästan stod själv utan vägg.

Sedan ställde jag mig i brygga.

Efter det flowade jag till andra sidan rummet på koncentrerade händer och ben, gjorde ett till handstående och fortsatte så ett par vändor. Dörröppnaren gick väl runt och körde sitt, antar jag.

När flowet var klart drog jag iväg på crossen. Hej då dörröppnaren, hej då gymflow, hej solen. Ut ut. Det var eftermiddagssol, jag tog segmentet igen och så Hugelsta. Trummade på över stora och små stenar tills jag kom på exakt vad jag övade på:

på det jag älskar mest med cross: att ta sig fram och att inte frukta något underlag. Så jag tränade på att hela tiden trampa, och hålla hårt i styret. På så vis blev jag modig. Jag tog mig fram, trots studs och trams så var jag säker på andra sidan.

Grus födde mera grus, jag kom till banvallen, kände backspöket på axeln, blåste bort det, och vevade uppför banvallsbacken med lätta ben. Snart kommer jag knappt behöva skriva att jag ens kom upp. Det är en del av turen bara!

Mera grusväg, och så var jag framme vid den finfinfina motorcrossbanan. Jahaja. Här skulle crossas, igen. Och nu kom jag längre, och längre och längre än förra gången. Breda sandstigar avlöste varandra, jag häll styret hårt och blicken fram, här kom jag och jag skulle hålla mig på benen. Hej då alla sandspöken, sanden är en del av rundan lika naturlig som macka med jordnötssmör. Lära sig hur bakhjulet ska sluta spinna, lära sig hur framhjulet ska hålla oss upprätta i brötsanden –

ja!

Allt det där övade jag. För att det skulle sitta. Som en del i crossens ryggrad. Och när jag efter lite spikrak cykelväg snirklade mig in i en sista stigsnutt innan stora vägen, ja då kom jag ner i ett dike som var så brant att jag aldrig hade klarat köra genom det ståendes om det inte hade varit för allt flow och komma fram-feeling.

Jag kom fram överallt. Jag studsade och flög, jag trampade och tryckte och var ett med allt och crossens syfte var så tydligt att det knappt behövde uttryckas i ord. På brötiga ställen for jag vigt mellan stenar och rötter, jag lade vikten rätt i sandens kurvor och jag tryckte fram hjulen över de riktigt stora stenkompisarna.

Jag kom fram. Överallt.

Och nu måste det här inlägget sluta.

Bilder yo:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s