D-day.

Igår cyklade jag uppför backen på banvallen. Den med de stora stenkompisarna, som jag fruktat och skrivit om på bloggen flera gånger. Där tramporna riskerar att fastna mellan de där två stenarna som ligger och väntar på att få nypa till och se mig falla.

Jag kom farandes på lätta ben. Lätta händer på styret. Allt på min kropp var lätt. Allt på min kropp var en förlängning av crossen och crossen en förlängning av mig. När jag svängde av och tog det sista motlutet på vägen som ledde till banvallen, fortsatte jag bara att trampa på. Jag visste var jag skulle styra, hur jag skulle trampa och att jag bara måste upp. Inget annat fanns. Jag skulle upp, framhjulet skulle smidigt lura med sig bakhjulet och vi skulle studsa förbi alla vassa stenar, dödsföraktande.

Nonchalant, bara sådär

Jag tog lite extra fart för att komma över stenkompisarna. Ville hålla mig rullande, inte vilset kravla mitt i bland dem. Körde över det bevuxna partiet, tryckte mig uppför mot stenklykan – och var uppe.

Det var ingen stor grej, samtidigt som det var just det. Jag log väl inombords, men från den dagen skulle jag alltid komma upp. Det skulle vara en del av vägen. Sten- och backspöket var borta.

Iallafall just där, just då, och just idag

Jag hade haft en bra förmiddag. Varm höstsol hade smekt min kind där jag suttit på trappen, långfrukost och kaffekopp, hjärnan var arbetsvillig så jag fick jobbgrejer gjort, och när eftermiddagen kom var det dags att börja tänka cross.

Vid halv fem drog jag ut, ville ha solen men även dess solnedgång, och även dess fuktiga mörkersida.

Sol ja, men också moln.

Efter sjukhuset svängde jag av asfalten in till grässegmentet i skogskanten. Det är osynligt för alla som inte känner till att det finns. Forsa fram över grus och lera i trånga uppkörda spår, svettas och pusta. Vända mot vägen igen, mot Hugelsta.

I Hugelsta hade jag ett ärende. Ärendet trampade bredvid mig i solen och pratade om viktiga och oviktiga saker. Vad det sa spelade inte så stor roll. Att det trampade bredvid mig var desto viktigare. När vi nådde skogen uppe i backen ställde det sig på en sten och skickade ett sms medan jag väntade. Jag hade ställt mig mitt emot för att studera ett konstverk av höstlöv i formationer. Ärendet stod i vägen, eller kanske i blickfånget, eller kanske i centrum, och var vackrare än alla konstverk i alla skogar vid alla årstider som jag någonsin skulle få uppleva. Eller lika vackert, på ett kompletterande sätt. Bägge hade sina årsringar, sitt lockande, mystiska inre och sitt sträva, skrovliga, mjuka, varma, fladdrande, prasslande, triggande yttre. Och bägge hade mig, en simpel trädkramare.

Det hade plötsligt blivit dags att gå. Att dra. Mjuka händer viskade hej då. Molnen, gruset, mörkret. Allt väntade på mig. Ärendet drog åt sitt håll, jag åt mitt. På med grus-face, gps, flyga över gruset mot skjutbanan mot banvallen, upp upp upp, vidare mot gruset längre in i skogen.

Där kom jag till en motorcrossbana. Så lämpligt. Jag svängde av och brötade mig igenom några riktigt lösa sand- och jordpartier som breda däck och motorbuller hade skapat. Ut på andra sidan, öva lite påhopp och springa över nedfallna träd.

Inne vid Barva-sidan, Prostökna, hagarna, ängarna. De skällande hundarna och rådjuren som springer över vägen.

Så viga

Mörkret kom, lampa på, dricka vatten och hålla sig rullande. Det var ett mjukt mörker; kurvorna var intagande, motluten triggande, nedförslöpornas dödsföraktande rullgrus ropade KOM och det gjorde jag. Crossdäck mot grus blev crossdäck mot asfalt som musik och bomull när vi rullade målmedvetet på den spikraka banvallen från Ärla.

Jag har alltid tilltalats av dess milstolpar. Mörkret stannar tiden, och när skyltarna med reflexer dyker upp i blickfånget förstår man att mitt i tiden finns de, milstolparna. Reflexer med skyltar som markerar korsningarna. Där ingen någonsin går. Vid varje sådan spurtade jag, så smet jag sedan bredvid i gruset.

Jag har också alltid ogillat skyltarna med reflex av detta skäl, som irriterande farthinder. Men ikväll var de milstolpar, spurtstolpar.

Så fortsatte det.

Och så slutade det. Ut från skogen, ut på stora vägen, sista korta snutten grus till IP, ut på vägbanan igen och mosa på till rondellen vid Coop. Svänga med flätan, trycka sista lilla motlutet, över ån, svänga vänster, sedan –

hemma. På själva dagen D, då jag trampat mig uppför backen vid banvallen.

D-day, en dag som alla andra.

Sorry pretto-stämning, avslutar med lite höstljusfrossa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s