Lövet och kåporna.

Jag har slutat kunna stå på händer. Det går inte längre. När jag ställer mig själv mot väggen, med händerna spretande en decimeter ovanför golvet, och benen redo att skjutas upp, så dråsar jag. Ned. Eller så kommer jag inte ens upp.

Idag försöker jag två gånger. Vill bevisa något för någon. I ett okänt gym står jag, väntar på någon som skyndar sig för min skull och har lite kaxigt dragit av mig office-kjolen för att göra handståendet i nylonstrumpor. Svarta.

Vad coolt det hade varit om jag hade fixat det.

Ned med händerna, blicken stadigt mot väggen, skjuta ifrån och så upp.

Bara sådär.

I nylonstrumpor.

Men idag går det inte. Ingen blir impad trots att någon borde kunnat ingjuta så mycket mod i mig att det hade kunnat gå.

Man ska inte försöka sig på saker som man inte klarar av, när man inte klarar av att inte klara av dem.

Springa däremot, det klarar jag av.

Fjärran från gymmets kala väggar drar jag därför på mig löpartajts, och pannlampa. En tröja för mycket, så iväg. Fort går det, träningsvärken från gårdagens långpass strålar i höfterna. Jag vet att jag ska få använda knytnävarna för att trycka ut den därifrån när jag kommer hem.

Jag tar rundan runt ån, lite avkortad för att få upp pulsen. I stadsparken stannar jag vid en tuva med daggkåpor. Lyser på dem med pannlampan. Små, små vattendroppar har gaddat ihop sig på varje kåpas blad. Tillsammans sitter de, tätt och symmetriskt, fullkomliga i sin egen saftspänning.

Löven är så blöta. Gula är de, pressade mot marken ligger de bruna, knallröda hänger de kvar på träden.

Jag lyser på dem med lampan, de också. Så springer jag vidare, tills jag kommer till järnvägsövergången där alla bilar har stannat för tåget. Jag stannar också, flackar med lampan och stretchar lite lagom nonchalant. Flackar med blicken, och därmed lampan.

Tåget kommer inte.

Jag vill springa under bommen, framför bilarna, bli bländad från två håll samtidigt, tre håll om man räknar med tåget. Eller fyra, om det kommer ett tåg från varsitt håll.

Medan jag tänker och flackar med pannlampsblicken så kommer tåget. Ett godståg. Vad långsamt det kör. Samma som tuggar förbi huset varje dag och kväll och morgon och gryning.

Det kör förbi.

Hej då tåget.

Bommarna går upp. Jag smiter under, bilarna lägger i ettan. Jag kutar hemåt, uppför sista backen, undviker att snubbla på trottoarkanterna och kommer till huset.

Stänger av pannlampan.

Tack mörkret.

Du blev en runda bland löven, och kåporna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s