Massagekunderna

Massagekunderna kommer in genom dörren med något sökande i blicken. De är spända i nedre delen av ländryggen och säger att de kanske även har ont i axeln och överlåter sedan sin kropp i mina händer.

Massagekunderna kommer tillbaka veckan efter och säger att jag har misshandlat dem. De har haft ont i tre dagar innan spänningarna har släppt. Så lägger de sig på britsen igen, ler och vill ha samma behandling.

Massagekunderna somnar 27 minuter in i behandlingen. Andhämtningen blir tung och regelbunden, mina handlovar jobbar i ett flöde där varje rörelse har en funktion för sig själv och tillsammans med resten av handen. Jag jobbar skuldror, nacke och tinningar, vill inte störa sömnen som är det finaste man kan ge en annan människa.

Massagekunderna jobbar som lärare på högstadiet och kommer på återbesök och säger att jag har byggt om dem. De vill att jag ska fortsätta bygga om dem där de lagt sig på bänken. De berättar att ungdomarna i högstadiet känner en större oro för klimatförändringar och miljöförstöring än vad deras föräldrar trodde. De frågar om armens muskler och sätets muskler och om muskelfästen och triggerpunkter.

Massagekunderna frågar artigt om jag ska gå på kräftskiva i år. Jag säger nej, jag håller mig till växtriket, brukar ta med kronärtskocka på kräftskivor, är vegan ju, och då säger massagekunderna att deras son också är vegan och att det finns massor av god mat som de brukar laga som är vegansk.

Massagekunderna frågar var jag har gått min utbildning medan jag masserar deras skuldror och trycker ut små, små knutor innanför skulderbladet. De frågar om deras dotter får följa med nästa gång och bese behandlingen, vilket hon givetvis får. De hälsar mig en trevlig helg och välsignar mig innan de går ut genom porten.

Massagekunderna söker för ont i huvudet, och tittar upp på mig i slutet av behandlingen och frågar hur jag kan hitta spända punkter som de inte ens har tänkt på. De sätter på sig kjol och tröja och säger att det redan känns mjukare och de ger mig en kram och viskar tack med blanka ögon innan de försvinner i blåsten.

De påpekar att jag har filmmusik på min spellista och vi pratar om Gudfadern.

Och om Jurassic Park, Titanic, Pianot och alla andra klinkande pianoljuvligheter som stillsamt figurerar i bakgrunden.

Massagekunderna. Vilken fin fredagsskara människor. Vilket fantastiskt förtroende de är, var och varje och varendaste en av dem.

Måste-cyklingens suddiga ansikte

Howdy.

Idag var det segt, kallt och blåsigt att morgoncykla. Jag vaknade med hushållet vid 0600 och drog mig ett tag under kudden. Jag hade sett fram emot morgonrundan och kom iväg vid strax efter 07.

Det var en tung runda, och jag hade förberett mig på att skalla den: en chia-gel, snyggaste kittet och backspurter när tillfälle gavs. Det var ohyggligt blåsigt, vilket fick mig att faktiskt korta av turen något. Kanske var det ett svepskäl för att blidka benen, men jag kan bara inte cykla med kalla händer. Det gör att hela kroppen känns kall och vägrar jobba. Vilket väl i grunden är sunt.

Strax efter drygt halva rundan, när jag svänger av på väg 214, finns en ny liten trevlig backe jag har upptäckt sedan ett par månader. Den är brant och går i två etapper. Rossviksbacken heter den, kanske den som gav namn åt storgodset mitt emot, eller tvärtom vad vet jag. Den här backen fick iallafall bli min spurtbacke, och jag körde stora klingan hela vägen för att på toppen ta höger och låta kroppen flåsa av sig. Jag har lärt mig det, att benen kan vara sega på det där lata sättet, och då kan en backspurt vara det som får dem att skärpa till sig.

Sådana var de idag. Den gångna förkylningen kade väl också gjort sitt till, men det viktigaste var att jag hade kämpaglöd nog att vilja bli andfådd, så oavsett hastighet var detta mitt mål med rundan.

Så när jag skulle ta höger i rondellen vid väg 230 fortsatte jag rakt fram av bara farten, för att benen skärpt sig och kroppen ville knega på.

Så kan det vara.

Det blev ett par extra km, och ett halvhjärtat försök att sno Idas QOM vid Lagersberg. Hem, ladda upp turen, ta ett suddigt måste-foto och fnissa för sig själv åt måste-cyklingens kraft.

Måste-cyklingen, som finns där när benen släpats runt och hjärnan lagom överkokt gått ner i slow mode.

Duscha, kaffe, havregröt och havremjölk och ett pallat päron från grannen.

Måste-päron.

Ikväll ska vi tugga i oss Karins pappas inlagda päron. Det är vårt höstiga päron-måste.

Slut på inlägget.

Mörkret.

Morrn i solgasset!

Sitter på tåget till jobbet och myser över gårdagens grus. Och gårdagens mörker! Hur tiden kan stanna i mörkret och allt blir snabbt och lätt.

I mörkret vill man inte fråga hur långt det är kvar eller hur långt man har kört. Garmin släcker ner som för att ge fokus till lamporna och vägrenarna där vildsvin och älgar kanske klipper med öronen. Man pratar lite mindre än vanligt och med lite mindre bokstäver än vanligt.

Innan det blir mörkt väntar man på att det ska bli det. Men när det väl är det, så kan det inte bli något annat, vid åtta är det lika mörkt som vid elva när man kommer hem, det blir varken ljusare eller mörkare. Det är lika bra att inte vänta, inte förvänta.

Däri ligger det. Mörkret omsluter och vaggar in, lugnar. Ovanför finns stjärnor, eller månar. Framför finns rullgrus, smågrus, packat grus eller upprivet grus som grusmaskiner har rivit upp för att det ska fluffigare på vägen. För oss blir det fluffigt på ett krävande sätt när däcken gräver sig ner och vi får trampa extra för att hålla oss upprätta.

Blåsten händer i mörkret, jo jo. Det gör den, den händer. Den biter i grässtråna och skickar kastvindar mot fälgen som vi parerar. Är det motvind är vi också extra uppmärksamma på nattdjur i vägrenarna eftersom de inte känner lukten av oss. Då kastar vi ett extra öga genom fartvinden, och vinden mot huden känns rivig och mjuk och farten extra eftertraktad med den lilla kryddan av risk.

Sådant är gruset. Sådant är mörkret och gruset och stenkompisarna och vi forsar fram ändå, tills klockan, vad nu det är för konstig uppfinning som verkar onödig, blivit mycket och vi avslutar med den tysta, raka, spikraka, ensamma, gamla banvallen från Hällberga.

Och eftersom mörkret bara skulle varit bilder på Alex’s reflexer i ständig tramprörelse, så avslutar vi här.

Ja, det gör vi.

Stå på händer.

Stark är det nya smala, säger de som vet något.

Upp och ner är det nya starka, säger jag.

Kanske, svarar min nya kompis, men stark är också det nya glada. Det nya frihet. Det nya jag kan. Det nya inre jag vill något men jag vet inte vad fast huvudsaken är att jag just vill detta något.  

Mitt nya vill något heter Stå-på-händer.

Stå-på-händer vilar i en fåtölj med läslampa och romaner hela dagen tills jag kommer hem. Stå-på-händer hör mig öppna dörren, ser sig omkring med klar blick, kikar fram bakom en stol i renoveringskaoset och klipper med ögonen. Stå-på-händer tassar fram och lägger en hand på min arm, tar mitt ansikte i sina händer och spänner sin blick i mina ögon och klär av mig ytterkläderna. Stå-på-händer leder mig fram mot väggen vid sidan av den färgsorterade bokhyllan. Spänner min mage, sträcker mina armar och fäster min blick på en punkt på golvtiljan som är tre decimeter från väggen.

Så skjuter Stå-på-händer ner mina handflator på golvtiljan och trycker mina ben uppåt. Höften spänner sig och Stå-på-händer naglar fast min blick vid golvlisten.

Upp och ner står jag där på mina händer och låter allt som finns i fötterna rinna ner genom låren. Ut genom höften och via magen bubbla in i hjärtat och till sist ut i pannbenet.

Höften slappnar av, mina rödmålade naglar spretar mot golvet och min andhämtning är påtagligt tyngre än vanligt.

Alla cykelkilon, alla spurtförsök, alla backben och alla ner-i-bocken-och-käka styrlinda vilar nu på mina röda naglar.

Andhämtningen.

Ena benet böjer sig sakta nedåt i en båge tills höften viker sig tillbaka och släpper ner dem bägge på golvet.

Fötterna blir åter lägsta punkten i min kropp när först det högra, sedan det vänstra benet tar i parketten.

Jag tittar upp mot väggen, sträcker på mig och känner Stå-på-händer gräva sig in i min kropp. Från pannbenet har Stå-på-händer rört sig nedåt, mot mitt säte på höger sida i de muskler som tog emot tyngden när jag släppte väggen. Stå-på-händer biter fast och drar ihop sig till ett värkande inferno.

Igår, idag och imorgon är det samma sak.

För Stå-på-händer är min slängkyss till världen, min träningsvärkande passion och mitt nya, hemliga fuck you. 

 

Planes vs. bikes

Men hej!

Då är det tisdag och sovmorgon och arbetsmaskinerna viner från järnvägen vid huset. Det ska tydligen kapas och röjas, ja ja får de väl. Jag avskyr innerligt alla ljud som på minsta sätt påminner mig om motoriserat trädgårdsarbete, men eftersom jag är så fruktansvärt vass på selektivt lyssnande så väljer jag att de inte ska få störa mig.

Det där surret bullret från maskiner och fordon är det som långsamt stressar sönder våra hjärnor

Men men. Bloggen har ju överlevt sin första valvaka, hos finaste Kaj och Eva i Borsökna! Det har skålats i bubbel (innan vallokalerna stängde), ätits finsk linssoppa och rosa glass och badats bastu under stjärnorna. Allt medan valanalyserna avlöst varandra och jag faktiskt till slut lyckades uppbåda något som kan liknas vid politiskt engagemang. Kvällen slutade vid midnatt när den sista diskussionen om matproduktion och markanvändning tog sitt slut. Älska diskutera politik medan man står nybadad på en brygga!

Det har också blivit dags att säga något om mitt besök i luftrummet. Jag har ju begåvats med en ex-kollega som är pilot, och hon hade äntligen lyckats fånga in mig för att segelflyga med henne. Och på segelklubben trillade ett mynt ner i mitt feministiska myntinkast, vilket ytterligare förstärkte denna luftrumsupplevelse.

Själva flygandet var givetvis hårresande. Jag satt fram, pilot-Riikka bak och hon instruerade de enkla manövrerna som krävdes för att flyga det lilla planet med de stora vingarna. Ett knattrande propellerdito drog upp oss i luften, med ett vanligt rep!, och när vi lyfte från marken kom skrattet bubblande och håren reste sig och det reste sig ännu mer när jag insåg att vi faktiskt flög själva utan rep.

En timme seglade vi omkring på upp till 1200 meters höjd, upp och ner, svängde höger och vänster och skrattade oss fram genom luftmassorna. Solens energi skapade moln åt oss, skapade termiker som planet nyttjade för att flyga oss. Trött som jag var efter min morgondistans på Amiran, så slumrade jag däruppe i luften. Riikka höll mig dock informerad om molnens mystik, termikernas beskaffenhet och även förbipasserande kompisar såsom örnar och plan.

I ett av planen satt Bosse. När vi landat och skulle sköta om planen och fösa in dem i hangaren kom Bosse fram och hälsade. Hans leende tog över hela ansiktet. Han berättade lyriskt om sin pågående feministkurs. Han får lära sig om jämställdhetsmålen och praktisera dem i verkligheten med egna exempel. Och pilot-Riikka skrattade också med hela ansiktet när hon berättade att Bosse var med den där gången när det största feministiska myntet trillat ner i hennes myntinkast.

Det som hade hänt var i stora drag att Riikka och två till kvinnliga piloter stått och hängt vid sina plan ihop med ett par män från klubben. Eftersom flygplan lockar äldre män, så hade några ur den kategorin kommit fram och börjat prata. Frågat om flygning, gamla plan och annat. Med männen. Som inte alls hade flugit lika länge som Riikka. Eller kanske aldrig ens flugit någonsin.

Bosse hade försiktigt upplyst de äldre herrarna om detta. De hade dock ändå, om än lätt brydda, fortsatt att vända sig enbart till männen i sällskapet med sina frågor. Allt med utgångspunkten att kvinnor inte kan flyga, eller möjligen har lockats in i sporten av sina män. Som givetvis alltid är med dem när de flyger.

Denna händelse refererade Riikka till när hon nu stod med Bosse och mig och vaxade vingar vid hangaren. Hon berättade att de hade lagt sig till med att säga ”Nu låter du som en man”, när de flög tillsammans. Syftet med denna mening var att upplysa flygkompisen om att den gav råd om hur man flyger, utan att den andra personen egentligen hade bett om det.

”Ta höger. Alltså, du kan ju svänga vänster också, det är såklart helt upp till dig”

Underförstått: vänster blir säkert bra också, men inte lika bra som höger. Varför höger? För att jag säger det.

Känns detta möjligen igen?

Tips som ingen har bett om? Kommentarer om komponenter, position på sadeln, vinkel på styret, skick på kedjan, kadens och annat som personen i fråga inte har bett om?

Ja, såklart det gör. Alltför väl.

Det denna Bosse lär sig på sin feministkurs är just att bli medveten. Inte bara för sportens skull, som lider av övervikt på män och ökande medelålder och sjunkande medlemsantal, utan för det allmänna klokas bästas skull.

Jag själv fick häromveckan lov att bita mig i tungan när vi var ute ett gäng vänner på nån pub. En kvinna i sällskapet, kompis till en kompis, hade nyss börjat cykla. ”Åh, cyklar din sambo eller?”, minns jag att jag ville fråga. Allt i bästa välmening!

Men jag sa det inte. Jag bet mig i tungan. Som jag gjort flera gånger då jag själv med mina erfarenheter varit den som kan mer, vet mer, som skulle kunna ge råd.

Vi lär oss hela tiden, vi gör jämställdheten och det viktiga bemötandet hela tiden. Det som antingen släcker ljuset i en annan, eller tänder det. Och här behövs varenda pilot, varenda cyklist, alla Bossar och Riikkor, i detta görande.

Det fikades lite på klubbens terass, och när jag gjorde mig i ordning för att trampa hem på crossen kom en kille fram och ville prata iklickning. Hur skulle han lära sig att klicka i sin nya MTB utan att vurpa? Jag gav honom då rådet att välja sida. Välj vilken sida du klickar ur, sa jag, så sätter det sig i ryggmärgen och du slipper tänka. Gör valet, så har du det gjort, sa jag. Han log och tog till sig knepet, sa tack och hej och jag trampade hemåt i solen, laddad för valvakan. Jag tog crossen till vakan, tryckte fyndiga valspurter förbi Mesta och fick mig ett dopp i Borsöknasjön. Jag och Riikka installerade oss i den lilla husbåten där vi skulle sova. Sedan gick det som det gick i valet, medan vi badade bastu och drack gravöl för rasismen under stjärnorna.

Om valet.

Morgonen efter valet och inget är klart ännu. Jag har gjort mitt livs mest passiva valrörelse av massor med anledningar. Nu sitter jag på tåget och känner ett växande rage. Det gror inombords och kan snart explodera. Sommaren har slagit alla värmerekord och vattenbristen har hotat inte bara torekovsbornas poolhäng, utan även våra mat- och djurproducenter. Det borde vara mer än uppenbart att djurindustrin är för ineffektiv för att inte omgående erbjudas stöd till omställning. Istället ska man nu stötta dem ännu mera, lite som när galna ko-sjukan härjade. Landet brinner, brandmän kämpar sida vid sida med lokalbefolkningen.

Jorden kan inte säga ifrån mer tydligt.

Samtidigt har vi lika stora ekonomiska klyftor i Sverige som på 50-talet. Detta har många partier fixat gemensamt med S i spetsen de senaste decennierna.

Hur kan vi då förvänta oss att vi ska kunna enas kring att lösa gemensamma problem?

För man vill ju bara utbrista:

När ska alla kloka människor sluta lägga energi på SD-hat och istället lägga den på att lösa klimatfrågan?

Det är väl jättebra att Annie Lööf ryter ifrån åt Jimmie Åkessons rasism på bästa sändningstid, men kan hon inte avveckla stödet till fossilindustrin samtidigt? Allt detta hat, kan man inte fokusera det bättre när kommande generationer behöver oss som bäst?

Fråga vad SD har för klimatpolitik istället. Fråga vad de menar med svenskhet, svensk kultur, svensk mat. Fråga vad de har för politik för att minska klyftor, hur ska de bygga gemenskap? Vad ska de göra för att öka bemanningen i vården och var finns deras satsningar budgeten på godare mat? Och framför allt: när ska de skära bort alla subventioner till fossila bränslen, förbifarter och ineffektiv djurindustri som förstör landet?

Ställ de frågorna istället för att bara hata. Så får de väl straffa ut sig. Ja, de bildades ur en nazistisk skitrörelse. Men vad vill de framåt?

Många partier har ett bagage. Men vi har inte tid att vänta på dem som stirrar sig blinda på detta bagage, och ingen kommer att förändra sig om den bara blir bemött med hat. Varken partister, demokrater eller rasister.

Det är bra att ta avstånd, men genom ständigt avståndstagande bygger vi inga broar mellan människor. Det vi däremot bygger är ännu mera misstro och fientlighet. Tillvaron blir dessutom mycket mera spännande om vi vågar fråga:

Vad menar du? Var ska du ta pengarna ifrån för att lösa frågan? Hur tycker du att vi ska använda skattepengarna överlag, om du räknar in fossilstöd och subventioner till ineffektivt lantbruk?

Vi och dem.

Är det det vi behöver?

Åter till planeten. Jag är helt övertygad om att vi inte förändrar någonting genom att säga

”om vi inte fixar klimatet så kommer det och det hända”, att hota med mörka dystopier. Det som behövs är berättelser om det vi faktiskt vill ha. Ren luft att andas när vi cyklar, t ex. Fatta vad fräscht det vore med elbilar på lopp. Rent vatten i sjöar och hav! Fatta vad fint det vore om alla åar i alla städer vore badbara? För alla? Vad skulle krävas för gemensamma insatser då?

Tänk om varje människa kunde få leva sina drömmar, utan att någon annan tog sig friheten att förstöra. Till exempel genom att säga ”du har fel kön, sorry men glöm ditt drömjobb” eller ”glöm din skogsdunge där du vill gå omkring och lukta på mossan, vi måste hugga ner den för att kunna göra biobränsle till dem som vill flyga till skogar längre bort och sitta där och lukta” eller ”glöm din tysta promenad på snötäckta sjöar, här ska jag åka mc och min hoj som förstör upplevelsen för alla på sjön är viktigare än din promenad” kanske ”nej, du har fel hudfärg, du passar inte in”.

Som Jimmie Åkesson sa i teve.

Jag tror att vi kommer längre genom att bjuda in till snack under schyssta former, än hat. Detta gäller även olika aktioner inom t ex djurrättsrörelsen. Du som jägare, skulle du hellre lyssna på en sabotör eller på någon som, på neutral mark, bjöd in dig på kaffe för en diskussion om vem som har rätt att ta vems liv i skogen?

Hat och hot funkar helt enkelt inte offentligt.

Förändring börjar med att man möts utan att döma varandra.

Det tror jag.

I allt engagemang finns hat mot något, det ligger i dess natur, och kan vara en viktig drivkraft, men förändring kräver att vi slutar hata för vår egen skull.

Vilken värld vill du se? Hur ska vi samsas? Vad gör dig glad, vad gör andra människor glada och hur ska vi ta oss dit?

Herregud.

Detta är ju en cykelblogg, men det är bloggens första val och därför drog tangenterna iväg med mig.

Och ingenting är klart.

Kram.

Rehab!!

Snabbt om rehab här, innan restfest och fredagstjut och medan lilla sonen glor på youtube på för hög volym och väcker mitt rage.

Något måste jag pressa ur mig en dag som denna.

Jag har nämligen lyckats rehabba två saker samtidigt, och det är förkylningen och cykelglädjen. Förkylningen märks som sig bör, men glädjen märks på så många fler roliga sätt. Jag hade länge knegat runt och längtat ner i löparskorna, och idag när jag då skulle få mig min fredagslöpning runt ån, så fann jag mig själv plötsligt iklädd lycra ledandes Amiran. Det var först när jag satt upp som jag märkte det. Fick väl bli så då!

Hjärtat rusade så fort jag satt upp, och ut mot 53:an bar det och alla sträckor var spurtsträckor när cykelglädjen fick bestämma takt och tempo. Panpang i benen, syran, hej alla bilar och hejdå all världsfrånvänd löplängtan. Hej stå upp och mosa, hej ligga i kurvorna, hej mosa Rossviksbacken och slå sitt eget QOM, hej intervall på intervall på intervall!

Hej överfarten över ån vid Hyndevad. Hej motlut, rondell och jag-tar-bilvägen-till-Skogaholm. Rehabkilona må mätas i snor, men de måste ha gjort nån nytta för nu helvete tryckte benen på och ville ha syra.

Det måste vara detta som händer när man blir frisk. Lusten att bli trött vaknar. Och då ska man få bli det, komma hem rosig och flåsande.

Det går inte att uttrycka det mer specifikt. Mer detaljerat än så. Nu väntar restfest och rödtjut, dagens morgonrunda är gjord och glädjen är väckt.

Så det så.

Kort om dagens backben

Innan jag släpper den här dagen vill jag försöka ringa in cykelglädjen i dagens klubbträning. Det känns nödvändigt med tanke på att vi körde totalt en timmes olika backintervaller, jag och Anders.

Jag vet helt klart vad som inte var glädje, och det var de första repetitionerna på treorna. Fy faan så långa de första treminutersintervallerna var. Benen trampade, medan psyket fann det hela meningslöst, det kändes redan på andra repetitionen.

På fjärde repetitionen fick sig psyket ett litet uppsving. Då hände nämligen det som brukar hända den här tiden på onsdagar: den andra landsvägsklubben smiter förbi på fina led uppför intervallbacken. Så också denna onsdag, varpå jag och Anders självklart måste köra om dem, snabbt och snyggt. Så vi hälsade artigt när vi mötte dem på vår väg ner och deras väg upp, och tryckte oss lika artigt förbi dem på uppvägen.

Det är något speciellt med att köra om folk i backe.

Vid tvåorna blev livet lättare att leva. Den extra minuten gjorde underverk och flera gånger kunde jag hålla konstant tryck och stadigt tugga mig uppför. Anders med sina backben försvann givetvis i horisonten, klart han skulle!

Vid ettorna älskade vi livet. Jag körde stående intervaller halva sträckan vilket dödade benen men var kul, för ettorna var vår belöning för slitet i treornas långa helvete.

Vi hade båda lite förkylningsrehab att bearbeta. Anders får svara för sin, men jag vet exakt vad förkylningar gör för mitt psyke. De sliter bort kämpaglöden och förmågan att pressa fram svetten. Därför kunde jag inte ta ut mig, utan tänkte snarare på att trampa snyggt och jämnt.

Och att faktiskt genomföra hela serien av 6*3, 6*2 och 6*1 minuters intervaller uppför Kjulas finaste mullvadshög.

För som Anders sa på slutet, så är det alltid bäst att göra klart. Hellre köra lite långsammare i vissa repetitioner, än att korta av totalen. När vi trampade hemåt konstaterade vi även att fartökningen säkerligen berodde på att vi ändå måste ha fått oss en rejäl genomkörare vid mullvadshögen. För efteråt har benen trampat ur sig och då går det lättare att cykla fortare.

Det visdomsordet får avsluta min kvällsanalys, suddig träningsbild på er och godnatt!!

Lite grus på det här!

Yo, alla ni som älskar grusväg.

Igår var det dags att skärpa till sig och testa crossgruset. Har varit så totalt ruggigt osugen på cykel sen NM. Kanske dippat utan att någon berättat det för mig! Tankar om att släppa allt och ge sig ut i löparspåret började bli allt mer frekventa och då är det alltid dags att ta sig i kragen.

På med crosskittet (lite mer färgglatt än racerditot), svarta (omg!!) strumpor och svarta skor. Efter att jag bytt upp mig på racerskor kändes de som mockasiner!

Mockasiner är dock mysigt, och jag drog iväg mot Hugelsta. Det blev till att göra allt på crossmanér: cykla i vägrenens grusiga sladder och ta genvägar över gräsmattor som exempel. Och forsa fram på små grusiga stigar med spännande stenar, redo att hoppas över eller sladda förbi.

Susa fram på knotiga vägen förbi skjutbanan! Medan skotten yrde, styrde jag crossen i full fart över rullgrusets alla små bitiga stenkompisar.

Full fart är crossens själ. Det går bäst då! Och vågar man ta en avfart för tidigt så råkar man på något spännande, oaktat vad det var man egentligen ville cykla.

Jag hade velat cykla banvallen, balansera på den lutande stigen, trycka mig uppför de stora stenkompisarna. Men det fick bli en annan gång för nu bar det ju plötsligt av mot Lindsäter och då var det bara att hänga med.

Inte vända.

Möjligtvis stanna för PP vid vägkanten och lyssna på tystnaden. Och vilken tystnad. Inte en vindpust.

I själva verket var det ju såklart inte alls tyst. Ju mer jag lyssnade, desto mer hörde jag. Djurens prassel, syrsornas sång, myggens blodsugarmelodier, prasslet från rådjur? Koltrast? Annat? i grönskan innanför.

Jag körde till sist vidare, och vid Hällberga stannade jag och åt två äpplen från ett kommunalt träd. De var friska. Saftiga. Gula med röda stänk. Mörkret tilltog och min lampa lyste mig resten av vägen hem. Ljusskenet påminde om alla kvällsrundor som hösten skulle bjuda på. En löpare trippade förbi mig, sedan jag honom, och jag svängde in mot den sista lilla grussnutten mot stan.

In mot Vilsta i mörkret visste jag precis vad jag måste göra för att få denna kväll fulländad. Jag tog vägen till toppen av backen, girade höger.

Gräset!

Gräset var några decimeter högt och vek sig lydigt under crossens räfflade grepp. Jag flyttade vikten bakåt och hoppades slippa stöta på en stenkompis eller kaninhåla medan jag manövrerade mig nedför.

Och det slapp jag! Ner forsade jag, över den avslutande gräsmattan trampade jag och så var jag plötsligt hemma.

Turen laddades upp.

QOM? Yes, det fanns ett grussegment vid sidan av vägen mot just golfklubben. Som jag tydligen knipit. Så förförande!

In och duscha, hänga en tvätt och få sig lite rester, skrolla mobilen och småprata med hushållet.

Crossäsongen är nu invigd och alla stenkompisar i skogen väntar. Mörka kvällar med lampsken väntar, tjockare kläder och höstregn väntar, lera och löv.

Hej crossäsong, hej.

Hej!!

Trött- och ledsendagen

Trött- och ledsendagen är den som får dig att vakna i normal tid efter att ha gått och lagt dig för sent. Du snoozar, stapplar nedför trappan och dundrar in i dagens ganska lugna frukostkaos på din väg mot badrummet. Lite havregrynsgröt, två koppar te och en skvätt tandkräm senare sitter du på cykeln till tåget.

Trött- och ledsendagen har valt kläder åt dig. Svart, kort, tajt och två sjalar i rätt färger om du vill byta under dagen. Du kan inte som en vanlig morgon stå för länge och syna dig i spegeln, du måste själv bestämma att du är skitsnygg och office-redo innan spegelmonstret säger motsatsen.

Trött- och ledsendagen lämnar över dig till ditt nya jobb. Den vet att du gillar det, så den gör dig produktiv, fram till sista halvtimmen innan tåget. Du skriver då det sista mejlet som ska innehålla de skarpaste idéerna men du ser dig själv upprepa samma skit som förut. Du raderar, skriver nytt, raderar, skriver nytt.

Du raderar en sista gång. Skriver inte nytt. Stänger av datorn, snabbt hej då till kollegorna i landskapet och ut i sensommarvärmen.

Trött- och ledsendagen börjar då ta över.

Ögonen bubblar. Glänser. Du sänker huvudet, axlarna, tittar ner i gatan och skrynklar pannan medan du samtidigt inte kan låta bli att fnissa åt trött- och ledsendagens teatrala uttryck.

Du vet.

Du vet allt.

Du vet exakt vad du är ledsen över. Du vet när det skedde, hur det började, du såg tecknen och du vet hur du gnuggade in ledsenkänslan i hjärtat och marinerade tankarna i den. Du minns exakt vilken rappade vägg du lutade dig mot efteråt när du tog upp mobilen och skickade iväg det där meddelandet.

Noga formulerat.

Du vet vilka svar du fick, du vet vilka svar du skickade, du vet vilka svar du inte skickade, du vet vilken väg du tog hem i septemberkvällen och du vet att du tänkte:

Nu jävlar ska jag iväg på lite fuck you-cykling.

Men trött- och ledsendagen släpper inte iväg dig på fuck you-cykling hur som helst. Den låter dig inte vara bekväm i dina cykelkläder som borde kunna skydda dig nu. Den matar monstret i spegeln som väser maskerad när du sätter på dig det finaste du har och sedan sätter dig på det finaste du har.

Lycran, hjälmen och Amiran.

Du trampar iväg mot riksväg 53 i hopp om att jävlar anamma ska öka farten åt dig. Benen trycker på, race-hjärnan ställer dig upp och du mosar långsamma spurt-intervaller på 53:an medan hastigheten stiger och du tar av mot Hällberga.

Du gråter inte, är inte arg och du känner ingen glädje.

Men runtomkring finns spelande syrsor och kvällssolen från andra världar. Där finns fåglars prassel i skogsbrynen, rådjurs spetsade öronen på åkrarna och små soppars höstfärgade hattar i dikesrenarna.

Hemma efter 39 km i tilltagande mörker känner du ingen hunger. Du duschar, huttrar lite och småpratar med någon om något. Värmer stekt potatis-rester och linsgryta, lägger till en macka och sticker emellan med rödvinsslatten från i lördags. Ett glas kombucha. Choklad. Trött- och ledsendagen vet att du behöver det.

Du skrollar mobilen för att leta svar. Svar som inte finns, och inte kommer komma.

Du vet det, men skrollar ändå.

Trött- och ledsendagen ordnar slarv i duschen som du måste torka upp. Att städa rensar gegget i hjärnan, så du lyssnar på de mjuka rösterna från hushållet som ber dig göra det. Du vet att ni är flera vuxna som bor tillsammans och har kommit överens om att badrummet ska hållas fritt från hår i golvbrunnen, och att man helst inte vill behöva säga till den vars hår har råkat hamna där. Du vet exakt hur mjuk den rösten är som man använder för att lugna både sig själv och den man säger till.

Du älskar håret i avloppet och låter det gegga in dig och din kväll i trött- och ledsendagens mörka marinad.

För dagen är inte slut än.

Trött- och ledsendagen fortsätter skrollandet som inte kommer leda någonvart, krämar ur det sista kletet.

Tills den inte kan få ut något mer.

Den har peakat, och du också.

Så du somnar, och vaknar när klockan ringer och det åter finns en portion gröt i kastrullen och te på bordet. Från hushållet till dig.

Du trippar ner i köket, säger hej till hushållet, påminner dem om nyckeln i dörren, säger ha en bra dag, tittar på minsta pojken som äter ett morgonäpple i zebradräkt, lyssnar på tonåringen som snörvlar på övervåningen, och gör ditt morgonkaffe extra starkt.

Trött- och ledsendagen är över. Du fick dina blanka ögon, din teatraliska promenad över Kungsbron och dina ivägskickade skitmejl som ingen kommer förstå poängen med. Du fick din cykling, du fick din byta-cykeltröja-tills-inget-utom-det-vanliga-sitter-bra och du fick din känslolösa cykling med syrsorna.

Du upprepade ordet cykling två gånger i samma mening. Det gör ingenting.

Du behöver inte vara arg för att få det där. Revanschen kommer. Du kommer att märka det på hur ditt inre börjar frusta. Det kommer att ske. Du kommer att märka det. Du är utsövd med gröt, kaffe och jordnötssmör i magen.

Nu kan du börja jobba med din sju sidors skarpa analys som ska in i dag och som du inte påbörjat.

Ingen trött- och ledsendag kommer att störa dig.

Däremot måste du ta dig i kragen och avsluta det här inlägget.

Nu.

Med en kram till alla läsare vars trött- och ledsendag kanske precis har börjat.

❤ ❤ ❤