Septembermånen och jag

Morrn!

Jag sitter på ett vandrarhem och låter psyket tryckas över i semestermode. Det görs bäst genom kaffe som tillåts rinna ner i ymniga mängder medan man planerar dagens färdväg (småvägar till Nyköping) och kollar vindriktningen (motvind med ännu mera motvind i byarna).

Jag är på Lagnö, någon kilometer sydväst om Trosa. Det ligger vid havet, kan man säga. Syftet med att vara här är just havet. Vidder. Jag skulle egentligen till fjällen på löpning, men det hade snöat så jag ställde in. Det fick bli cykel istället!

Vägen hit gick via grus, asfalt och en herrans massa höstfeeling. Träden har gula löv nu, och röda samtidigt! Vissa är gröna också. Det är som i somras, fast rätt årstid.

Kvinnorna jag delar vandrarhemskök med har precis bjudit mig på hemmagjord müsli. Igår drack de rödvin och diskuterade just klimatfrågan medan jag låg i bastun och drack whiskey. Jag gillade att lyssna på dem när jag kom in från bastun. Där fanns både suckar över politiken, och en jädrans massa kraft. I just samtalet. Det går bra att ändra livsstil, men till slut ändrar man ihjäl sig och behöver prata. Organisera sig, gå utanför sin egen hushållsbubbla och göra något större.

Eller göra förändringen i hushållet som följd av pratet.

Prat för saker framåt. Man måste prata. Utan prat dör vi.

Jag pratade med mig själv där jag låg i bastun. Fast utan ord. Det var en vedeldad bastu som sakta blev varm. Precis som med allt annat som sker i nuet, var det svårt att ta in hur kallt det kan vara när man väl blivit varm. På samma sätt som det är svårt att föreställa sig hur det känns att vara riktigt varm när man är kall.

Men det blev sakta varmare. Tårna återfick känseln. Till slut vaknade jag av att jag var kissnödig, och att elden blivit glöd. Jag hade slumrat till där på britsen medan elden slickade i sig veden och knastrade sådär hemtrevligt. Den lilla vandrarhemskatten mötte mig utanför, sprang framför fötterna som katter gör. Varpå jag svor och sa kattskrälle, fast med värme i rösten, som man gör när katter springer framför fötterna som om de vill just trampas på.

Jag hade knytet med lycra i näven och svepte handduken tätare om mig. Såg upp mot himlen. Så många stjärnor. En gatlykta lyste upp himlen där havet måste ligga.

Månen.

Vad stor den var. Och rund. En augustimåne, i slutet av september. Gulvit. Jag tittade och tittade, katten skuttade och skuttade, jag sa skrälle och smekte katten och ville stanna tiden.

Älska måne och vandrarhemskatter och slumra i vedeldad bastu. Prat utan ord.

Jag hade följt Jonathan’s grusrutt till Laxne, varpå jag styrde mot Gnesta och rullade därifrån till Trosa via Vagnhärad. Rutten gick över grus och gräs och crossen med packväskor svarade bra på underlaget. Den var äventyrsredo!

Kan man säga.

Vad tyst det var i skogen. Eller, vad få människoljud det var i skogen. Crossen tråcklade sig tålmodigt fram, och under mina mikropauser lyssnade jag och tittade mig omkring. När vi svängde märkte jag plötsligt hur styret blev en förlängning av min arm. Och när vi trampade blev vevarmen en förlängning av min fot. Och när vi tryckte oss uppför de små backarna med rullgrus blev framhjulets fäste en del av mitt psyke.

Mitt spinnande bakhjul blev en slängkyss till världen.

Och plötsligt märkte jag hur hela crossen blev just mig. Och jag den. Allt på cykeln som gjorde att vi rörde oss, blev en förlängning av mig. Och allt vi rörde oss över, varje gruskorn och grässtrå, blev också det. Det fanns ingen gräns mellan oss och stigen. Eller oss och träden. Mossan, luften! Jag var mjuk mossa och kylig höstluft och skogsdoft.

Samtidigt.

I sjok.

Ja.

Sedan blev jag hård asfalt. Vägskyltar. Renoveringsprojekt att parera i gatan och mötande pappor med barnvagn.

Nu skiner solen. Jag ska cykla rakt mot vinden. Crossen vilar utomhus, lerig. Det är någon plusgrad så får bli dubbla lager.

Kaffet är slut. Müslin uppäten. Damerna på väg ut och havet på vänt att bli beundrat. Det går nog vågor på det. Septembervågor.

Jag ska köra längs kusten till Nyköping. Småvägar. Grus. Eller asfalt. Vi får se. I Nyköping fattar jag ett nytt beslut om färdväg.

Som man gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s