Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s