Demonutdrivningen och mörkrets mjuka bomull

Men hej!

Hej hörni.

Bloggen har legat nere ett dygn för demonutdrivning. Jag fick nämligen besök av en gammal glädjedödare från förr, som jag trodde var förintad. Det var inte ätstörningen, utan en annan förgiftning som följt mig sedan jag var åtta år och borrade in mig i ett hörn och skrev lappar som ingen läste när saker blev jobbiga.

Det var dra-sig-undan.

Dra-sig-undan anföll mig på väg hem från tåget. Satte klorna i mig från axeln, åt sig, tuggade sig in bakom skulderbladet genom nackrosetten in i hjärnan. Jag tog en extra sväng runt kvarteret för att skaka av mig det bitande giftmonstret. Jag kom hem till huset, öppnade dörren, hälsade tillbaka på mina älskade kombos men såg dem inte i ögonen, mottog inte deras mjuka hur-är-det utan gick direkt upp på mitt rum.

Stänga dörren. Ensamheten.

Jag vred av mig väska och kofta och lade dem på sängen. Dra-sig-undan ställde mig mot min vackra byrå och lutade mina händer i huvudet. Länge stod jag så, Dra-sig-undan fyllde min hals med gråt och min mage med oro. Jag bara stirrade, andades. Lyssnade på hushållet som rumsterade om tillsammans på nedervåningen, vek tvätt och småpratade. Jag lade mig ner på sängen och Dra-sig-undan hittade en chatt på telefonen för distraktion och fortsatt undanglidande. Jag hörde hur någon därnere försökte göra tahini med den gamla mixern. Hittade han inte mixerstaven? Så ställde jag mig upp igen, och sakta men säkert kom ett litet bubblande skratt ur strupen.

Dra-sig-undan var på väg bort. Skrattet hade börjat förminska och driva ut Dra-sig-undan till en förtorkad, torr liten svamp. Förskrumpnad. Ett fnöske, redo att svepas undan av vindpusten från mitt öppnade fönster.

Skrattet dånade nu fram ur strupen, jag forsade nerför trappan med leende fejs, drog en rövarhistoria från en grej på jobbet och alla tittade upp från sin tvätt och sin tahini. Jag öppnade en flaska kombucha som exploderade, den hade väl stått för länge utan luftning, men vad gjorde det? Vi garvade, vi moppade, vi torkade och jag fixade nåt käk medan andra diskade eller kollade på serier.

Skratten, lugnet. Tillsammans.

Nästa morgon var demonerna utdrivna. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mina medboende för detta igen. Hellre komma hem och böla, än att hålla det inne. Om någon i ett hushåll är ledsen men inte vill prata, förgiftas stämningen och alla börjar undra, är det mig det är fel på?

För det tror man ju, om man som medboende är van att finnas där. Att finnas där.

När jag emottagit min mjuka utskällning av hushållet morgonen därpå, och skrattande ställt mig på händer medan jag lovade att aldrig mer dra mig undan, var dagen redo att erövras. Att skallas. Det blev en morgoncykling, det blev lunchmöte och så en kreativ stund i solen med rätt sällskap och lagom mycket jobbning samtidigt.

Så var det med den demonen!

På kvällen var det dags att åter köra Barva runt med Alex. Jag ryckte upp mig från min gräsplätt och mitt skrivande, ett kort hej till hushållet mellan ombyte och lampfix. På med lampan, iväg. En sådan ljummen september det var! Skymning blev mörker blev lampors sken och mjuka himlars meditation. Blev andra bästa tiden på segmentet vid golfklubben. Forsa, trampa, vränga sig fram på gruset och både prata och vara tyst, bägge tillstånden lika värdefulla i sin enkelhet. Öka tempot ibland, byta sida ibland, ta en sväng och kolla kartan, stå och lyssna på stjärnorna medan den andra fipplar med något, syrsors sång och mörkrets omfamning.

Upp på cyklarna igen, fram med kartan, var är vi?, spelar ingen roll, vi har en karta att följa, grus under pedalerna och måne ovanför med stjärnor. Nynnande låtar i struparna. Lampor. Mörkret är vår bomull, hemma väntar bomullsmänniskorna med bomullstvättkorgen och bomullsutskällningen med så mycket omtanke i rösten, om vi bara möter dem och gråter hos dem och inga piller i badkaret, ring mig nästa gång i stället, mörkret får tiden att flyga och stanna samtidigt, kör vi verkligen samma runda som i onsdags?, det spelar ingen större roll, mörkret gör varje kurva ny ändå.

Bomull, grus och äventyr.

Pilutta dig, demonen, pilutta dig, du stackars lilla glädjedödare, pilutta dig, du dra-sig-undan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s