Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s