Recension av Picky Bars

Detta inlägg skrivs i samarbete med Picky Bars

Äntligen har jag levt tillräckligt länge på Picky Bars för att kunna skriva den här recensionen!

Yey. Det var nämligen så att tous les notre directeur sportif Fredric tyckte att jag skulle testa dem och sedan blogga om upplevelsen.

Jag skulle självklart kunna blogga om vilket märke som helst, men eftersom det här är en blogg som bryr sig så gör jag inte det.

Ni som läser vet att jag lever en stor del på sesamkakor när jag cyklar. Och på hemgjorda bars. Men ibland hinner jag inte göra dem, och sesamkakedieten kan ibland bli enahanda, så jag ville testa Picky Bars. De tillverkar sina bars av till stor del ekologiska ingredienser, från växtriket (samt honung) och verkar bry sig på samma sätt som jag.

Dessutom namnet. Gillas.

Sagt och gjort! Picky Bars skickade ett 12-pack med två av varje smak och jag tuggade mig trampandes igenom utbudet.

Det finns några saker som gör en bar till en bra bar. De ska ligga skönt och snyggt i ryggfickan t ex, gärna vara lite platta och diskreta. Inte sticka upp. Detta uppfyller Picky bars.

Vidare ska de vara lätta att hantera under gång. Jag öppnar alltid med vänster hand medan höger håller i styret. Då vill jag kunna sprätta upp förpackningen med tummen och pekfingret och peta upp godbiten till munnen, eller bryta bitar med resten av handen. Detta kan jag med Picky Bars. De är lätta att bryta av utan att bli smuliga. Man får dock lära sig vilken sida man ska sprätta från, men när man lärt sig sitter det.

De ska vara mjuka att tugga på (sesamkakor är undantagna detta kriterium utan ska vara knapriga, av flera skäl). Picky Bars är mjuka utan att kännas blöta.

När de väl når magen ska de göra nytta. Och det gör Picky bars med alla kryddor, dadlar, nötter och frön.

Sedan finns en annan aspekt.

Ibland blir jag sittandes hemma framför bloggen och har plötsligt tre paket tomma sesamkakor bredvid mig. Wtf! Vad hände där. Jo, det som händer med kroppen när man ger den socker är att den skriker efter mer. Ta en sesamkaka, du kommer att vilja ha en till. Och en till. Och en till. Osv.

Med Picky Bars går inte det. Jag har provat! Kroppen förstår helt enkelt genom smaken på barsen att det är näring, inte en efterrätt man äter. Jag kan till och med ta en halv bar och vara nöjd. För de har nästan inget sådant socker tillsatt. Bara i minimal mängd i vissa av sorterna (och inget gluten heller för den delen). De kör med agave och dadlar. Och de har lyckats genom kryddning och blandning att ge varje sort en eftersmak av just det.

Snyggt förpackad näring som ger dig energi utan att ge dig några begär.

Utöver cykling då förstås.

Vilken smak som är min favorit? Hm, tror det är solros faktiskt. Need for seed. För att den är mild. Eller Maroccan, för att den har ingefära och gurkmeja vilket känns extra nyttigt. Eller Ah fudge nuts med sin krämiga nötsmak. Eller Smooth caffeinator för just koffeinet.

Ni hör! Det finns smaker för många tillfällen.

Sammantaget är detta en bar jag lätt kan cykla länge på.

Tummen upp för Picky Bars!

Förförd.

Det har kommit in en ny kust i mitt liv.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag hänförd, bländad och tillintetgjord. Jag trampar omkring i ett vibrerande tillstånd som mest kan liknas vid berusning.

Jag trodde jag hade hittat det vackraste i Stockholms skärgård. Skär, hav, horisonter och solnedgångar så glödande att jag vill dö och leva för evigt samtidigt.

Klippbad som tar mig till himlen och tillbaka från första simtaget.

Men så kom då denna nya kust in i mitt liv.

Det började vid infotavlan någonstans söder om Strömstad. Strömstad var ok, mest kul att cykla direkt dit från NM-silvret. Fyra äldre semesterfirare tipsade mig om Gerlesborg och kustvägen. Jag körde på den, körde till Gerlesborg och checkade in på mitt pensionat i spöregn. Jag badade i spöregn, handlade i spöregn, sov dåligt och vaknade för tidigt. Något ville att jag skulle vara vaken för att hinna med så mycket njutning som möjligt. Fick ett morgondopp och fortsatte söderut, mot Orust.

Jag hade tänkt att morgondoppet fick bli dagens dopp, är ju ändå cyklingen som kommer först, men kroppen ville annorlunda. Jag vände vid Brovallsstrand, gick in vid spöregnsviken och fick dagens andra dopp. I sol.

Där hände det.

Jag var fast.

Jag kunde inte få nog av detta klara blågröna vatten och denna höga salthalt. Jag ville se och blunda samtidigt och stanna i vattnet och köra därifrån på samma gång.

Jag simmade.

Jag gick upp.

Jag spd-vurpade och slog knäet i backen som för att få ett blodsband till denna kust.

Dagen bjöd på ännu mera kust blandat med sköna långa utförslöpor och gnagande, stigande motlut. Amiran tuggade vilsamt på under mig och jag kom till en färja i närheten av Bokenäs.

Där hände det igen. Den intensiva förförelsen tog mig ner från färjan på andra sidan viken över några klippor till dagens tredje dopp. Kroppen plöjde genom vattenmassornas sälta. Hjärtat sjöng. Färjan gick fram och tillbaka på sin lina medan vågorna glittrade.

Trampa vidare. Måste. Vill. Badet är flyktigt, cyklingen närvaron. Strax kom jag till ett sund och ett brofäste med skylten cykelväg till Orust. Jag dog brodöden när jag cyklade högt, högt över sundet och kom lite närmare himlen.

Orust.

Havet.

Alltet.

Matstopp på Haere Mai med nachos. Yum. De hade dykning också. Alltså!! Allas vår directeur sportif Fredric Johansson från VCK hade guidat hit och till och med messat och sagt att det skulle komma en vegan på cykel och vilja käka chili.

Sweet. Brygghäng. Tack Fredric.

Navigeringsinkompetensen ledde mig österut genom Bohusläns skogar och söta småvägar. Kasst batteri tvingade mig att navigera med ett par memorerade ortsnamn och garmin inställd på väderstreck. Jag skulle ju söderut, varför göra det mer komplicerat.

Laddade ändå batteriet lite hos en skön mackexpedit i Tegnebo. Fick mig några garv och info om stället jag hade bokat på måfå, sa hej då till henne och trampade vidare.

Batteriet var halvdött och ingen musik i lurarna. Men vad gjorde det? Jag hade syrsorna, den nedåtgående solen och mina egna upptempolåtar som aldrig ville sluta stiga ur strupen.

Jag hade trampande ben och nyfikna ögon.

Ett sund kom. Jag stannade på bron. Välkommen till Tjörn. Jag drog efter andan. Tjörn. Jag tittade ner i sundets blågröna kristallvatten och ville hoppa ner men visste att jag inte skulle.

Jag cyklade vidare.

Jag kom fram till mitt B&B 2130 och insåg att det måste vara Tjörns bästa smultronställe. Självplock av jordgubbar under säsong. Ett hav av solrosor. Ett stillsamt lugn och nyckeln i min dörr, rum 2. Stockrosor och pelargoner. Egen uteplats till Amiran och dubbelsäng till mig.

Lycka.

Frukost med hett kaffe och tips om klippiga Tjörnbad. Taget. Jag vill kräma ur så mycket klippbad jag kan ur denna kust.

Men du vill ha många kvar att drömma om och komma tillbaka till också

Den här kusten har helt fullständigt förfört mig. Och ja, man kan ha flera kuster nära hjärtat samtidigt. Det går bra!!

Älskade, finaste, böljigaste västkusten vad jag kommer att längta tillbaka till dig.

Idag går färden via klippbad till Göteborg. Om allt klaffar via en färja från Tjörns sydostspets till Kungälv. I Göteborg ska jag hälsa på en bekant som bor i kollektivhuset Stacken. De har solceller och ett intressant delningsupplägg för boendet som totalt sett känns jävligt hållbart. Så man får lite rysningar av hur fantastiska vi människor är när vi lägger energin på att göra det som är bra för oss.

Sedan ska jag sätta mig på bussen till Stockholm. Och därifrån trampa hem till fina, fantastiska underbara Eskilstuna.

Staden vid ån.

Ny blåser vindarna och saltvattnet väntar.

Kram!!

Kram.

Kram.

Morgonbadet.

Morgon bloggen!

Idag vaknade jag för tidigt och somnade för sent. Det hade troligtvis att göra med att jag satt uppe och skrev grejer medan jag åt sesamkakor. Inget fel i den kombon iofs! Fast faktum är att jag hade djup ångest över ett luftslott jag lyckats bygga åt mig själv. Som man alltid gör, aldrig bygger någon något sådant åt en.

Luftslottet hade höga tinnar och torn, knarrande slingrande trappor, skallrande glasrutor, ett riktigt kråkslott.

Ett riktigt skitslott som först höll mig vaken och sedan väckte mig!

Så det var dags att återknyta till syftet med resan, dess innehåll. De tre delar jag sa till mig själv att resan skulle innehålla. Antingen alla tre, eller två i kombination, eller ett i taget. För att ge resan den ram som kan behövas när tankarna blir bananflugor och hjärnan en svettande bulldeg.

Hav, blogg och cykel.

Alla dessa tre saker rensar skallen på mig och är därmed lika med lycka.

Så sjukt hur vi håller på vi människor. Man vill skaka på huvudet och skratta. Vilket nollsummespel. Vi fyller på hjärnan med skräp, sedan rensar vi. Fyller på, rensar, fyller på, rensar, hela tiden!

Men vi får väl hålla på så tills vi lyckas upprätthålla någon form av balans. Tills vi ler igen.

Min morgon krävde iallafall hav. Jag visste det direkt när jag vaknade, en timme innan klockan. Magen gjorde så ont, huvudet kokade. Kroppen ropade på hjälp.

Havet svarade.

Sagt och gjort. Benen trampade ut från pensionatet och ner mot en klippa som jag hade spanat in igår. Igår var det regn och jag stod med 15 procent kvar i batteriet och letade rum på booking. När jag fått bekräftelsen och mobilen dog, körde jag förbi en rödaktig bergsknalle av finaste bohuskvalitet, utkastad i viken. Vågorna slog mot stenen.

Bada från mig

Vilket var vad jag hade tänkt göra den kvällen. Men när jag checkat in på pensionatet och handlat middag i det lilla samhället Brovallsviken, så kom spöregnet. Och då var jag på andra sidan viken, och fick nöja mig med en annan badstrand. En med vägbom, båtbrygga och kameraövervakning. Men det dög åt mig, saltvattnet var ljuvligt och blandade sig med sötvattnet från himlen och jag stod där och krängde på mig lycran och konstaterade att badet inte var särskilt effektivt. Blöt var jag redan och alla kläder var också redan blöta.

Men ett bad är ett bad. Det går inte att komma ifrån. Och himlen bjuder inte på saltvatten.

Så i morse blev det morgondopp! Och det i saltvatten, älskade saltvatten, så kristallklart och efterlängtat och omslutande.

Mitt i doppet upptäckte jag två andra kvinnor som också badade. En smög tyst i från sandstranden vid båtarna, den andra kom stillsamt promenerande på min klippavsats.

De flöt runt i saltvattnet, verkade inte känna varandra. Ville väl ha sin tid i vattnet och med vattnet för att vakna eller drömma eller vad de nu kunde tänkas vilja med sin morgon. Men de njöt så stilla och fridfullt där på morgonkvisten, att jag blev alldeles lycklig.

Jag kände en djup samhörighet.

Sedan var det dags att trampa tillbaka till pensionatet. Dricka ljummet kaffe. Hembakat bröd på det och så lite cykelsnack med frukostvärden. Så nu ska jag låna trädgårdsslangen och göra rent Amiran för färden söderut.

Slutmålet är Göteborg. Jag ska hålla mig till den rara lilla kustvägen som hittills har tagit mig genom mytomspunna platser som Grebbestad och Fjällbacka. Förhoppningsvis får jag äran att cykla via Orust eller Tjörn. Det känns redan nu riktigt, riktigt västkustaktigt.

Så får vi se hur många dopp som krävs för att riva det där förbannade kråkslottet. Hur många tramptag, eller hur många blogginlägg.

Men vänta.

Hey!

Jag ser en kvinna stå med slägga för att banka ner ena tornet. Det faller stenar, dammet yr och svetten lackar, hon jobbar effektivt med släggan och ser på mig med samma blick som morgonbadarna.

Men alltså!

Nu ser jag!

De är ju två. Det är kvinnorna vid morgondoppet som står med varsin slägga.

Jag vinkar till dem.

En tår av lättnad för varje sten som faller.

Ett tack.

Till systrarna med släggan.

RR #17: masters-NM linje 2018

Var börjar NM? Är det veckan innan på bussen till Oslo? Är det när du kliver av i Stavanger och dansar runt på gatorna bland cykeldrömmar om berg och fjordar? Eller är det efter de 26 morgonkilometrarna från boendet till starten i Ås?

Ja, det är det. Det är där NM börjar, vid lagmötet med de blågula på en gräsmatta vid skolan i Ås.

Så var det dags. Årets största lopp var här, och våra fina lagledare hade samlat oss i skuggan vid startområdet för genomgång och taktiksnack. Jag hade landat nån halvtimme tidigare, häktat av mina väskor och minglat bort min nervositet bland andra blågula.

Hej, vad kul att ses igen! Kan du hjälpa mig med nummerlappen, var hittar man toaletten och stick inte hål på huden yo! Ska du ha punkagrejer med dig? Sånt man säger innan starten. Innan man får en kram och ett lycka till.

20 var vi, och tre i D35. Två varv på 37 km skulle avverkas. Två norskor med samma gula nummerlappar hade vi att ha koll på, det och inget annat var viktigt. Massor av D40 skulle sedan omringa oss och norskorna skulle leka med oss, men vi skulle slå tillbaka och ge dem en match och hänga av en av de två norskorna, skulle det visa sig.

Starten. Masterbilen var en hybrid, check, vi körde bakom nån kilometer, 22 i klungan som skulle visa sig vara jämn om än lite tvekande försiktig i körningen.

Banan var lätt kuperad, men tillräckligt för att duga som genomkörare. Särskilt norsk kändes den inte, kanske för att själv redan upplevt det jag ansåg vara det mest norska: fjordar och fjäll.

Första varvet var en lek. Klungan var jämn, norskorna ryckte och drog, vi bjöd moteld. Upp och ner, genom kurvor och över krön. Våra blågula turades om att dra när det skulle dras, vi gjorde våra ryck och trivdes, som det verkade. Jag hängde med, kände mig stark och pigg, jagade ikapp och trampade på, studerade de andra och hade det bra. Rentav kul. Ibland fanns de gula framför mig, eller bakom, men snart försvann de.

Tyvärr försvann även en av våra D35, Erica, så jag och Sofia var själva bland de blå och röda nummerlapparna från andra klasser.

När hon och jag körde sida vid sida började jag fundera. På taktiken. Två pallplatser var i princip säkrade, men vem skulle få guldet? Hur skulle vi tänka? Hur skulle vi samarbeta för att peta bort norskorna och lotsa fram våra blå och röda lagkamrater från de andra klasserna? Borde vi över huvud taget ligga såhär nära varandra?

Detta fick bli mitt fokus på andra varvet. Slut på leken och jaget, dags att se till laget.

Innan varvning kom dock laget istället till min undsättning. I sista sugande motlutet tog det helt stopp. Benens back- och fjordmil hade gett sig tillkänna och jag började tappa klungan. Detta fick inte ske på årets viktigaste lopp. Fick inte.

Då kom Cissi.

Cissi är min forna lagkamrat från Västerås, med utbrytningsbenen från andra världar. Cissi gled majestätiskt förbi mig med orden kom igen nu och där kom också två blå norskor, och vi fyra mobiliserade ett lagtempo för att täppa luckan. Och täppte luckan, det gjorde vi!

Laget. Tack laget.

Vilken njutning att cykla i klungan igen. Men samtidigt insåg jag att fokus nu konstant måste ligga på återhämtningen. Andas för syre, dricka för vätskebalansen, trampa ur för att mjuka upp benen. För de var stumma, hade varit hela loppet insåg jag. Och då hade jag ändå kapat många mil av mina planerade klättringar. Men för lite sömn och kanske helt enkelt för många norska backmil så nära inpå var lite väl vågat.

Så andra varvet höll jag mig lugnare. Gav benen allt jag kunde av återhämtning samtidigt som jag såg mig om efter blå och röda nummerlappar. Hur kunde jag hjälpa dem?

Vid 15 km kvar gick ett sus genom klungan. Det vankades målgång, snart. Folk piggnade till, det rycktes lite, tempot höjdes. Och tjusningen i linjelopp blev uppenbar: ingenting, absolut ingenting, är klart förrän efter målgång. När som helst kan åkare du trodde var svaga susa förbi dig och närsomhelst kan du själv göra detsamma.

Eller tappa.

Vilket jag gjorde någon kilometer innan mål. Det gick troll i motlutet som var nära att fälla mig förra gången: jag hade tappat, igen.

Fan. Faaaan!!!

Men men. När Cissi susade förbi mig gladdes jag å hennes vägnar och efter kurvan in på målrakan tryckte jag min solospurt.

Ståendes, som jag hade tränat på.

Den var jag värd.

Jag hade tappat, men jag hade gjort det jag skulle. Tagit NM-medalj. D30-pallen var blågul, vår D35 vanns av Sofia och jag tog silvret, och en norska knep bronset.

Behöver jag beskriva hur skönt det var att stå på den pallen?

Loppet var kanske inte det tuffaste jag gjort, men roligt att köra eftersom klungan var tillräckligt jämn för att jag skulle få vara med och leka. Ordentligt.

Det var kul.

Så tack, SCF för chansen att göra detta i blågult och tack, IF Froy för värdskap och tack, alla mina medcyklister som bidrar med psyke och benstyrka, varje dag.

Ni vet vilka ni är.

❤ ❤ ❤

Nu börjar en ny dag på cykeln. Jag är i Strömstad dit jag anlände vid midnatt. Det var 118 km finfin medvindsåkning längs just väg 118. Att inte cykla sydostligt hade varit otacksamt mot den nordvästliga vinden. Jag flög fram i den tilltagande augustinatten och checkade in fem i tolv.

Så var det.

Mitt NM.

Foto Bonsak Hammeraas

Lagfotooooooo

Svenska vinnare. Sofia till vänster. Foto Bonsak Hammeraas

D30: Jenny (1), Anna (2) och Caroline (3)

Min ros fick överräckas till Sofia, ety jag var på resande fot

Hej då gula mittlinje

Svinesundsbron. Say no more.

Lysebotn.

Jag står utanför receptionen till vandrarhemmet i Lysebotn. Längst nere vid fjorden. Jag har cyklat över fjället ner genom serpentinen och ska nu göra det som jag har kommit hit för att göra.

Cykla de 27 kurvorna genom tunneln uppför den 8.9 km långa stigningen på 840 hm.

Cykeln är rengjord, smord och putsad. Det gjorde jag igår kväll, och benen är nyrakade, flätan extra hårt dragen. Cykeln flyter tyst och smidigt över fjället, den ena vyn mer hänförande än den andra, och i nedförslöpan till fjorden krampar händerna så att jag måste stanna flera gånger och mjuka upp dem.

Att cykla nedför något så långt och kurvigt är en större utmaning än jag trodde för händerna. Det är också en kallare utmaning än jag trodde, men påminner mig om vad mallis-åkarna säger: glöm inte armvärmare och vindjacka, trots värmen uppför kommer du behöva dem nedför.

Jag har inte glömt. Jag är perfekt klädd. Linne, kort tröja, väst, armvärmare, handskar, skoskydd, vindjacka liten nog att kunna stoppas i bakfickan vid behov. Två bars, flaskorna fyllda, batteri i mobilen, baklykta och framlykta för tunnelpassagen.

Jag är redo.

Jag lämnar väskorna i vandrarhemmets bagageutrymme och kollar igenom allt en sista gång.

Hjälmen sitter perfekt över kepsen.

Nu kör vi.

Det är dimmigt att trampa över bron till den lilla bäcken vid första svängen. Men det lättar, och så kör jag upp mot första kurvan.

8,4 km/h.

Tar ut kurvan, matar mot nästa, hastigheten varierar mellan 7 och 11 km/h. Håller jag 9 tar det en knapp timme.

Nästa kurva. Nästa motlut. Nästa kurva, och nästa. Tuggar på i högsta växlens eller näst högsta, det går förvånansvärt lätt, jag har redan tappat räkningen på kurvorna.

Vad skönt det är att tugga motlut. Vad behagligt det är, vilsamt och uppmjukande, jag kan plåta krön samtidigt, lyssna på Teslor, se på dimman, dricka vatten, vila händerna.

Jag kan till och med starta i motlut när jag burit Amiran över en färist. Så långt sträcker sig inte min klätteryra att jag riskerar hjulen i färistens hungriga gap.

Tunneln öppnar sig. På med lamporna, in och mata, svalt och fuktigt är det och Teslorna dånar åter förbi som långtradare, snart är jag ute och då kommer nästa kurva.

Mata mata.

400 m kvar till toppstugan. Heja heja ropar någon som vandrar vid vägen med ryggsäck. Jag har plötsligt sådan brinnande värk i ländryggen att jag ger upp ett dovt stön. Men benen är pigga och mjuka och smärtan i ländryggen brinner snart ut och försvinner.

Det är behagligt. Vindjackan är sedan länge i bakfickan, västen och tröjan är uppknäppta för att släppa in luft, serpentinen gör mig varm men inte flåsig.

Så är jag uppe vid toppstugan. Fler hejarop från någon som sett mig susa nedför. Jag borde stanna och kolla på utsikten eller säga något lämpligt till den som hejar men benen vill vidare.

Jag har upptäckt att jag med lätthet kan mata kurvor ståendes.

Så det gör jag, jag trampar förbi toppstugan och vidare mot de fjäll och karga vägsträckningar jag kom ifrån.

En backe till, ett krön till, en kurva till. Snälla snälla bara en.

Så håller benen på, och vem är jag att vända när tiden finns och varje backe är en gåva? En present att packa upp, ett krön att bestiga, en nedförslöpa att susa på lätt utan väskor, en kurva att ta snävt, djärvt, utmanande.

Utsikten från vägen. Det karga, väderbitna landskapet med steniga fjäll och turkosa sjöar och motlut som på avstånd framstår som lodräta men i själva verket trampas uppför mjukt på lätta växlar. Inga ljud och fukten i luften och

det

ständigt

karga

Dimman som hela tiden ändrar på hur allt ser ut.

Bilister som kanske kör för nära och ibland håller bra avstånd. Lastbilen som ger mig en halvmeter tillgodo, bussen som stannar vid mötesplatsen och ger mig hela vägbanan. Bägge saliga i sin tro på hur mycket plats en cyklist behöver.

Klockan. Färjan. Jag måste vända, snart. Ett krön till, en klättring längs bergssidan och så en sista titt.

Jag vänder. Hej då fjället.

På återseende

Susar nedför och utför, på med vindjackan i duggregnet som kommer, kylan från nedförslöpan som inte värmer som klättringen.

Nere vid toppstugan stannar jag. Bara tittar och andas, låter mig tas andan ur av de branta bergväggarna på andra sidan fjorden och bortom fjorden.

Det dimhöljda.

Jag följer varje bergssida med blicken. Ser in i dalen bortom fjorden.

Bortom Lysebotn.

Sedan kör jag ner.

Och då har jag ännu en ny strategi och det är att ligga i bocken och på så vis spara händerna. Det krävs mindre att bromsa på det sättet, har jag märkt.

27 kurvor, tre färistar och en tunnel senare kommer spöregnet. Jag svänger av på bron över bäcken och andas djupt.

Jag fryser så jag skakar.

Men jag gjorde det.

Jag gjorde det!!

Ja, jag gjorde det.

Mot Lysebotn

Jag vaknar till regn. Idag ska det ske. Jag ska köra mina drömmars serpentin. Igår satt jag på ett berg lite ovanför hotellet och tittade på fjällen. Hur de skiftade färg från grönt till kargt, böljande kullar och steniga stup. Jag såg färgerna klarare och klarare. Jag såg åt väster. Någonstans där fanns Lysebotn.

Kort hej innan avfärd. Det har slutat regna och dimman ligger tät. Fårens bjällror blandat med dropp från hängrännor blandas med fläktljud och hotellets sköna 90-talspop från loungen.

Dimman jag häromdagen ville uppslukas av kommer att uppsluka mig med besked. Vägen till fjorden är 30 backiga kilometer som sedan stupar 840 meter nedåt med 27 kurvor och I slutet en tunnel. Som också den har tre kurvor. Vägen är notoriskt smal och känd för sina lynniga väderväxlingar och dimhöljda sluttningar.

Jag ska köra den. Snart, om några timmar när jag skrivit detta och flätat håret.

8.9 km nedför, 8.9 km uppför. Och så 8.9 km nedför igen.

Jag är nervös på ett sätt jag inte trott var möjligt. Nu ska det ske. Idag slår drömmen in. Och bara jag kan få den att slå in. Bara jag kan klättra de 27 kurvorna och komma till toppen.

Jag checkar ut och tänker tillbaka på gårdagens måste-spurt ner i dalen för att fylla på energikakeförrådet. Yikes. Benen sjöng. Så lätt cykeln var utan packningen. Knirket från kedjan var borta och kvar fanns bara glädjen och trycket i pedalerna.

Den känslan ska följa mig idag. Genom duggregn och motlut och backar och knixar och krön.

Till fjorden.

Till drömmen.

Till Lysebotn.

Dag 5: tunnelseende

Morrn!

Sitter med grus i ögonen och popmusik i öronen i hotellets frukostlobby. Hotellet är beläget 100km upp i bergen, omgivet av toppar omslutna av dimma. Små fjällstugor med gräs på taken, rallarrosor och sommarstängda liftar.

Jag är i Sirdal, 40 km från Lysebotn.

Det duggar. Ångorna från den gångna nattens regn böljar i sakta mak fram över bergen.

Jag vill stå där på berget i dimman och låta mig omslutas. Röra mig med samma självklarhet, målmedvetenhet, flyktighet som den. Krypa uppför bergssidorna och upplösas för att återuppstå i nästa dalgång.

Gårdagen.

Gårdagens körning från Sandnes gick över bergspass och hisnande utförslöpor på 62km/h. Kurvorna i dessa utförslöpor krävde mitt fulla fokus: bäst gick det när jag lade mig mitt i vägbanan och släppte på allt. Bilarna fick väl svänga, eller vänta. Och gärna undvika att köra om varandra just vid mig.

Jag kom till den första av två tunnlar jag visste skulle finnas. Tunnlar finns det gott om i detta fjordland, alla är öppna för cyklister utom några som går under fjorden. Dessa är så långa och djupa och mörka att cyklister inte bör vistas där. Det var en sådan jag stötte på söder om Haugesund.

Men de här skulle vara öppna. Bara att trampa på. Jag knäppte på lysen och vevade in i tunneln.

Den var 350 meter lång och upplyst. Någon decimeter vägren. En och annan bilist smög förbi. Akustiken gjorde att den tystaste Tesla dånade som en långtradare. Tunneln tog slut, kort men maffig ändå.

Men då var nästa tunnel maffigare. Jag hade precis cyklat över en rar liten bro med vattenfall då tunneln öppnade sig. Frafjordstunneln. Den såg lång ut, på med lysen och in.

Vad mörkt det var. Vad svalt det var. Tunneln sluttade svagt nedåt och jag kom upp i ett bra arbetstempo. Inte en bil. Fukt dröp längs väggarna och bildade små pölar som jag cyklade igenom. Jag drog upp tröjan i halsen.

Vad tomt det var. Inte en bil. Jag trampade fortare. Vad mörkt det var. Och svalt. Nattcykling mitt på dagen. Allt som fanns var jag och välvningarna i taket på tunneln. Allt såg likadant ut. Mitt framlyse var en flämtande cirkel av ljus på asfalten. Baklyktan blinkade. Vad mörkt det var. Rörde jag mig? Rörde sig tiden? Hur fort cyklade jag?

Men tiden hade stannat. Ingenting rörde sig förutom mina ben. Och när jag kollade på gps: en så var det precis så.

Det fanns ingen hastighet.

Till slut kom jag ut ur tunneln och saktade ned innan utförslöpan.

Frafjorden, där för mina fötter, djup och sval. Jag parkerade cykeln vid räcket och besåg fjorden som försvann i horisonten med bergen stupandes ner i sig.

Kartan. Jag knäppte fram mobilen, några procent kvar. Google maps, Sirdal. Byrkjedalstunet. Frafjord. Insikten. Va fan. Jag hade kört fel. Den här tunneln var ett stickspår. Fel håll. Jag måste tillbaka. Svängen över vattenfallet hade aktiverat min navigeringsinkompetens.

Tack fjorden, utan dig hade jag susat nedför backen och fått mig ännu en stigning

Jaha. Bara att köra tillbaka. En pp, idolkort på Frafjord och så hej då.

In i tunneln igen. Det kändes som nedför åt det hållet också. Ett par teslor dånade förbi. Jag trampade, lampan lyste sin stilla cirkel framför mig och väggarna dröp och snart var jag ute.

Vänster, och så en sista stigning innan fikastoppet efter vilket jag skulle ta vänster igen.

20 spänn för lite blaskigt pappmuggskaffe utan påtår. Bara att se glad ut och säga tack och hej till personalen som ändå fyllde mina flaskor.

Upp och trampa igen. Mera stigning, mera utför, mera gula mittstreck som diskret påminde mig om vilket land jag var i.

Bergen på sidorna. Så majestätiska de var. Suddiga i horisonten, skarpa i blickfånget. Gråa, klippiga omfamnade de dalen från två håll. Bäckfåran i mitten. Så svalkande vattnet såg ut, så svalt det måste kännas mot huden.

Stigning, nedförsbacke, kurva.

Jag utvecklade snart ett älska-frukta förhållande till sluttningarna: varje utför betydde ett uppför i övermorgon när allt detta skulle cyklas tillbaka.

Men det går inte att frukta när man njuter.

Jag började förstå dem som älskar att cykla i berg. Berget suger musten ur dig, berget får dig att vilja slänga cykeln i diket och gråta, berget vill veta vad du går för.

Berget lockar dig.

Lite till, lite till. Lite längre, ett krön till, en kurva till, en tunnel till. Kom igen, tänk känslan när du kommer upp.

34 km kvar. Det gick riktigt sakta nu. Benen trummade på i 18 km i timmen på platten. Som det såg ut iallafall, kanske hade jag missat att det var uppför. Kedjan knirkade, den skrek efter olja. Lilla klingan, testa stora, trycka upp farten, morra, nej det fick bli den lilla.

Ett krön med infoskylt skymtade. Jag tuggade på, blicken i asfalten, ett tramptag i taget. Vid sidan av vägen låg ett får och betraktade mig medan det sakta tuggade på något. Öronen var behagligt utvikta. Det klippte med ögonen. Bredvid låg dess fårkompis utslagen i en vräkig vilopositon.

Jag nådde krönet och läste mig fram till att det kunde vara max 15 km kvar.

Så susade jag åter, och de långa stigningarna var över, jag kom till ett litet samhälle med badsjö, mack och snabbköp, 10 km kvar.

Tugga på, målet var nära, kroppen slut, den sista stigningen upp till högfjällshotellet var åt höger. Lilla klingan, trampa nu benen upp upp upp, och så var jag där.

Uppe.

Framme.

Här. Bland bergen. På fjället.

Idag ska jag vila. Titta på bergen, kanske ta en topptur, kanske bunkra energi i det lilla samhället.

För att imorgon cykla till Lysebotn.

Japp, så blir det. Jag har nämligen nosat upp en färja som tar mig till Lauvvik i närheten av Sandnes på fredag där jag ska sova sista natten. Så jag spar en backig hemresa och en halv dags cykling.

Är ju NM snart.

Och är det något som går att räkna med här i fjordarnas Norge så är det färjeförbindelser. Så nu är båten bokad och klar och jag drar tidigt imorgon efter frukosten. Vid toppen av serpan ska jag stanna. Titta. Andas djupt. Sedan ska jag köra nedför och akta mig för bilister med dödslängtan. Vid fjorden stannar jag och kollar på klockan. Häktar av väskorna och förbereder min klättring. Klättrar så långt jag hinner, vilket i en drömvärld är till krönet, och stannar återigen på toppen.

Fjorden. Luften. Dimmorna.

Lite närmare himlen.

Sedan kör jag åter ner igen och får mig ett fjorddopp innan färjan.

Sedan färjan genom fjorden. Titta på bergen. Topparna. Vågorna. Det där berget som heter Predikstolen dit jag kanske kommer en annan gång, en annan resa.

Kliva av i Lauvvik, cykla de 20 km till Sandnes och klättra upp till huset igen. Klättra Bakken.

Så kommer det bli. Än så länge bara i mitt huvud, men varje tanke varje minne varje tramptag börjar med en fantasi.

God tur.

Nu stänger frukosten. Berget kallar.

Kram på er.

Dag 4: Lysebotn, min dröm och mitt luftslott

Jag är tillbaka i Stavanger för att cykla till Lysebotn. Jag kan helt enkelt inte släppa tanken på serpentinen. Eller på att cykla på fjället. Efter ett navigeringfail som slutade på fel ö fattade jag beslutet att sätta mig på en buss från Haugesund istället för att cykla. Så fick det bli, dyrt och B att skarva på så hejdlöst men vila för benen.

Du ångrade dig, ja det gjorde du

Ju mer vi närmade oss Stavanger, ju galnare blev utsikten från bussen. Och ju mer karg den blev, ju mer ville jag cykla. Jag kunde inte slita ögonen från hur den dimmiga himlen omslöt landtungorna som majestätiskt vräkte sig ner i fjorden. Vägen som slingrade sig genom steniga kullar och utsikten mot de små skären och öarna, jag såg mig själv susa fram och tugga på, vrida huvudet åt fjorden och frihjula för att sedan växla till lilla klingan och mata motlut.

Omgivningen är alltid så mycket mer levande sett från sadeln.

Det ska jag få uppleva idag!

Idag bär det av till ett ställe lite norr om Sinnes uppe på fjället. Där har jag kvarterat in mig två nätter för att cykla dit, cykla Lysebotn T/R och cykla tillbaka till Stavanger på fredag. Stället är löjligt lyxigt men det får vara så. Är det fjället så är det fjället.

Ehm

Jag kommer att uppfylla en dröm imorgon. Jag kommer att cykla uppför och nerför den där serpentinen som jag fantiserat om i flera månader. Det känns overkligt. Nästan så att själva drömmandet känns mer verkligt!

Vad viktiga drömmar är ändå. Fantasier, inlevelse, ibland kan de bli så verkliga att man inte behöver uppleva det på riktigt. Fantasin är alltid att lita på eftersom du styr den själv. Om du tillåter dig att göra det detaljrikt, med din egen känsla av frihet i fokus. Tänk sexchatt. Tänk välformulerad sexchatt.

Ibland är syftet med en fantasi att släppa fri sinnet lite utan att någon annan drabbas. För att få ta ett extra danssteg, le mot någon, ha fjärilar i magen över något som inte alls någonsin kommer att ske. Skriva en dikt som ingen läser, sjunga en sång som ingen hör, måla en tavla som du sedan kastar, kanske krama om någon, eller något. För att sedan kanske fantisera om någon, eller något.

Fantasier kan fylla syftet att vara en tröst men bör också hanteras varsamt. De kan bli luftslott.

Tänk om det inte blir så överdådigt hänförande som jag hade tänkt mig?

Tänk om fjorden inte är så djup som jag trodde?

Tänk om det är massor av folk i Lysebotn när jag ska köra så att min magi försvinner i mängden?

Här kommer en nål som kan sticka hål på luftslottet! Och då får man vara ödmjuk inför vad som kan tänkas finnas inne i det! Nyfiken på vad som flyger ut när nålen sticks in! På torsdag när jag ska cykla där så går det nämligen av stapeln någon typ av race för dem jag tycker mest synd om: nej inte myrstackarna. Rullskidåkarna.

Att se sin säsong bli ständigt förkortad av de klimatförändringar vi alla är en del av, och så tvingas ställa sig på ett par låtsasditon? Åka till mer och mer avlägsna platser för att få träning på snö, bidra till ännu mer utsläpp så att säsongen blir ännu kortare, tvingas åka ännu mer rullskidor, ja ni fattar.

Sorry, lackade. Tacka vet jag cykel där säsongen aldrig tar slut. Jag är ju i Stavanger, Norges oljehuvudstad. Faktum är att utsikten från fönster och sadel inte bara är maffiga fjordar och gulliga små skär. Den består även av oljeplattformar och fiskodlingar. Norsk fjordlax yes box! Som simmar runt i en kasse och förorenar själva fjorden och sprider sjukdomar och äter fiskmjöl. Men som tydligen anses JÄVLIGT nyttig och JÄVLIGT fräsch, av dem som vet något.

Sorry lackade igen.

Åter till drömmarna. Och planerna. Det bästa med att leva i nuet är att det finns just bara nuet. Ingenting annat finns och nya beslut kan alltid fattas. Allt som finns omkring är bra beslut, eftersom det alltid går att fatta ett nytt beslut. Det krävande med att leva i nuet är att man ständigt behöver hantera sina fantasier. Jag kan köra mot kusten och börja drömma om hur det vore att bara cykla kust. Sedan får jag ett infall och vill till fjället. Då behöver hjärnan inse att det kommer fler resor där kusten ska få sin tid, men att det nu är fjället. Bägge finns kvar, det kommer fler lediga veckor och det kommer fler tillfällen att packa cykeln och dra iväg. Ställ om till nästa mål, spara fantasin.

Stavanger-Bergen-Stavanger är en sådan resa. Tio dagar borde det ta, en väg kust och en väg fjäll, tåg dit och hem. Ev på cross och med tält. Faktiskt definitivt så. Kan göra strandhugg och avstickare, ha ett extra däck med för grusbehov. Klart. Planen är klar. Ibland behövs inspiration IRL för att en ny plan ska kunna skapas.

Det her blivit dags att resa sig från divanen jag ligger på i huset jag bor. Utsikten är över fjorden och givetvis vidunderlig. Ännu mer hisnande var den igår när vi drack te framför den, jag och de två hjältar som huserar mig via warm showers. De bor högst upp på en av sluttningarna från Sandnes, vid toppen av en backe där Norgeeliten kommer och tränar. Backen heter lämpligt nog Bakken. Själva cyklar de upp och ner där varje dag för att ta sig till jobbet. Så norskt!

Jag fick tillfälle att väcka mitt eget backpsyke på väg hit igår. Spöregn och motlut yes! Strategin är att fälla ner kepsen så att den blockar sikten framåt. På så vis kan jag fokusera enbart på nästa tramptag, vilket brukar få mig att klättra långt längre än vad jag annars hade gjort. Det får mig att trampa i nuet, vilket är det enda som betyder något just då.

Backen är som en kastrull hos den du bor hos som du bränner vid och bara måste gnugga ren. Halva ren räcker inte, titta nu har du gjort en tredjedel, lite till, skrubba skrubba skrubba, den måste bli ren om du inte vill tappa ansiktet.

Slut på det här inlägget snart. Jag återkommer till det här palatset på fredag kväll och då har jag kanske uppfyllt en dröm, eller pangat ett luftslott.

Och då finns det fler beslut att ta, de guppar runt i fjorden och jag plöjer genom dem med mina nymålade naglar och vältrar mig som landtungorna.

Slut på inlägget.

Solen skiner. Fjorden kluckar. Bibsen väntar.

Nu ska jag upp på fjället.