Feberdrömmar en vanlig tisdag i Eskilstuna

Men yo!

Dags för en liten uppdatering av läget.

Sitter på mitt rum med handen ivrigt grävande i lådan med avtackningsgodis från jobbet. Jag kan knappt andas. Inte för att jag övermoffat chokladtryffel och raw food, om ni nu trodde det. Nej, jag har snoken proppad av en gigantisk förkylning. När jag äter något, måste jag dra efter andan eftersom luftvägarna är blockerade och jag är artig nog att tugga med stängd mun. Och dricka för den delen. Och det gör mig fruktansvärt andfådd.

Att snyta sig är ingen idé, det som hjälper är att härda ut. Sjukskriva sig från jobbet och sätta sig med bloggen. Det är tungt att gå uppför trappan, kroppen väger hundra kilo packat snor och ögonlocken lika mycket. Kaffekoppen är lika tung som damtrallan nere vid husknuten.

Jag tänker tillbaka på fina saker som hänt den senaste tiden. Norge, det tio dagar långa lyckoruset då jag inte behövde musik i öronen eftersom sångerna bubblade ur strupen ändå. Benen som bara trampade, leendet som obevekligen klöv mitt nylle och känslan av lycka som fick hela huden att knottra sig och ryggen att bända sig upp i en båge.

Hur gjorde jag det? Hur ska jag använda de där tio dagarnas ständiga rus för att skjuta liv i min snoriga tisdagsgegga?

Det fanns en period när jag fick ångest av fina minnen. Det berodde på att jag inte visste vad i helvete jag skulle med dem till. Eller snarare, jag var hela tiden osäker på om jag skulle få uppleva samma saker igen. En oro. Skulle jag få resa igen med just de personerna, skulle jag få återse de maffiga platserna, skulle jag få känna lukterna och återse soluppgångarna?

Oron över det obeständigas beständiget tog över glädjen. Den dränerade mig på kapacitet att hantera post-äventyrsdepressionen och åt upp mig inifrån.

Men minnen är ju precis det motsatta. Minnen har egentligen ganska lite att göra med det förflutna. Minnen är en påminnelse om det vi kan göra i framtiden. Om morgondagens gryningsrunda till Sundbyholm eller outforskade äventyr i norska berg 2019. Vi kanske inte kan resa med en viss person igen, men vi kan resa med en annan person som har andra, eller delvis samma, egenskaper som också får oss att vi le under resan. Vi kommer förmodligen att uppleva helt andra soluppgångar, andra berg, eller bergen och soluppgångarna på helt andra sätt.

Ingen dag kan återupplevas. Det är alltid nytt. Och minnena hjälper oss att berätta vad vi vill ha av framtiden. Påminna oss om vår kapacitet. En målgång på ett lopp, en utbrytning, en klättring, en västkustvy – allt det där kan upplevas igen, fast annorlunda, men på ett sätt som får oss att känna samma rus.

Så tänker jag idag. Sedan vill jag, ska jag, tillbaka till norska sydvästkusten. Jag filar på en cykelresa som via Oslo tar oss med tåg till Stavanger, där vi checkar in för att få fem maffiga cykeldagar i riktigt norska förhållanden. En dag fjord, en dag fjäll, en dag serpentin, en dag kust – en dag något annat jättenorskt som jag måste fråga min lokala guide om senare. Och så en ansenlig mängd tunnlar. Det blir lördag-söndag, med mäktiga vyer från både cykelsadel och tågfönster, två nätter i Oslo och karga, dimmiga, svalkande höjdmeter i vårt bergiga grannland.

Och såklart fjorddopp, och kanske en och annan hyr-tesla X om det skulle krävas för att vi ska kunna ta oss till något avlägset fjordområde.

Jag får personligen rysningar av att tänka på alla vägar som väntar på att cyklas i sydvästnorge. Om ingen hakar drar jag själv, igen, lätt. Inte minst för att få vågsurfa ute vid sandstränderna söder om Stavanger i Egersund. Här finns ett kort resereportage som är rätt inbjudande om man byter bensinbilarna mot Teslor och flyget mot tåg.

Norge har elfärjor också! Över Sognefjord, som ligger i höjd med Mora, kan man susa fram ljudlöst och utsläppsfritt. Yes yes, och båten heter Ampere! Fatta: färjan trafikerar fjorden 34 gånger per dygn. En resa tar 20 minuter, ungefär som den över Öresund. Laddar nattetid och tar 360 passagerare och 120 fordon.

Hur mycket föroreningar och buller har inte den orsakat under åren? Den, en av Norges alla fjordbåtar! Över Sognefjord, en av Norges alla fjordar!

Tänk vad inte minst de vattenlevande djuren måste pusta ut, när det blir mindre buller i deras vardagsrum. Och för passagerarna blir det en helt ny upplevelse att åka en tyst båt. Vissa kommer säkert vilja fortsätta gömma sig bakom förbränningsmotorns taktfasta tuggande, men de får väl spela in ljud i hörlurarna och sätta sig på ett vibrationsband eller nåt.

Norge har ju även fattat beslut om att allt inrikesflyg ska vara elektrifierat år 2040. Man ba Hallå tåget då men faktum är att med alla fjordar och berg som utgör detta land så har elflyg sina fördelar.

Elbilar, elflyg, elfärjor. Och så tågen då.

Herregud vad vi människor verkar ha ett behov av att förflytta oss.

Tur då att cykeln är ett så pass effektivt transportmedel i förhållande till sin vikt. Och att man blir så kollrigt lyckorusig av att forsa fram på den.

Skål för det!

Nu ska jag snora vidare och kanske vila ögonen på någon lämplig kudde.

Omslagsbilden och den här ovanför kommer från förra veckans mesta gryningsrunda över Sundbyholm. Som fällde mig på Skattmansölinjet, ha ha!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s