Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s