Min dimmtittarmorgon

Alert!

Kylan.

I morse möttes jag av något så ovanligt som morgonkyla. Klockan var 0520 när jag vaknade tio minuter för tidigt och studsade upp för att ta mig ut. Jag ville cykla en lite påskarvad morgonrunda som prepp för jobbstarten.

Upp, bananfrulle, teamkläder, på med skoskydd och armvärmare, väst, ut med inoljad och finfixad cykel.

Rulla ut!

Och så: den dimhöljda morgonens förbannelse.

Kylan om händerna. Och vi vet alla som förlorat växlingsförmågan pga denna kyla att det är den värsta av alla kylor.

Den gnager sig in genom fingertopparna. Den biter sig upp genom handlovarna, armbågar sig genom stora kroppspulsådern in genom hjärtat och kryper vidare nedåt. Den tuggar sig fram, den äter sig vidare, den ska ner ner ner mot mellangärdet för att nå sitt mål:

Benen. Hah.

Den kyla man upplever för stunden är alltid den värsta kylan. Men just kyla i händer är min personliga skräck. Jag lider av dålig blodcirkulation och har med hjälp av akupunktur avhjälpt en del. Men faktum kvarstår: mina händer behöver mycket värme ❤ och blodgenomströmning för att fungera.

Så när kylan ger sig på benen måste jag kämpa emot. Inga ben, inget psyke, hotat rullsnitt.

Tre pp senare (det låga tempot sätter sig på pp-frekvensen då vätskan inte kan svettas ut genom det låga snittet) svänger jag ut från Ärla kyrka mot 53:an. Jag ställer mig upp och forcerar benen till några stående minispurter. Löjligt korta, fånigt långsamma, men ändå tillräckligt för att höja pulsen lite lite och därmed skaka ner någon droppe blod i fingrarna. Uppvärmt blod, syresatt blod. Lutar mig framåt, övar stående växling, trampfrekvens, cykeln som hävstång, alla moment jag kan komma på för att distrahera psyke och ben och få till den nödvändiga pulshöjningen.

Efter 18 km uppvärmning lyckas jag då komma upp i något som med lite god vilja skulle kunna kallas måttligt arbetstempo.

Vevar över ängarna, ler mot solen, tranan på åkern, tänker tillbaka på upptempolåtarna från Norge… ja, det är en vacker morgon ändå. En dimhöljd, som i takt med att klockan går värms upp mer och mer av morgonsolen.

Jag trycker i en sista farthöjare precis innan järnvägen vid Alfa Laval och bron över Eskilstunaån. Vad det porlar. Vad solen skiner. Vad vinden är stilla.

Sista segmentet, tar av mig västen och stoppar ner i bakfickan, propagandacyklar lite extra när jag ser en snubbe på MTB i ögonvrån.

Svänger av vid grillen, hemåt.

Jag känner fortfarande kylan i händerna, skräckkylan.

Aldrig mer sådan skräckkyla.

Jag väljer att minnas detta skräckpass som en dimtittarmorgon. Kolla bilden, magin!

En lite för lång, lite för varm dusch.

Slut på inlägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s