RR #17: masters-NM linje 2018

Var börjar NM? Är det veckan innan på bussen till Oslo? Är det när du kliver av i Stavanger och dansar runt på gatorna bland cykeldrömmar om berg och fjordar? Eller är det efter de 26 morgonkilometrarna från boendet till starten i Ås?

Ja, det är det. Det är där NM börjar, vid lagmötet med de blågula på en gräsmatta vid skolan i Ås.

Så var det dags. Årets största lopp var här, och våra fina lagledare hade samlat oss i skuggan vid startområdet för genomgång och taktiksnack. Jag hade landat nån halvtimme tidigare, häktat av mina väskor och minglat bort min nervositet bland andra blågula.

Hej, vad kul att ses igen! Kan du hjälpa mig med nummerlappen, var hittar man toaletten och stick inte hål på huden yo! Ska du ha punkagrejer med dig? Sånt man säger innan starten. Innan man får en kram och ett lycka till.

20 var vi, och tre i D35. Två varv på 37 km skulle avverkas. Två norskor med samma gula nummerlappar hade vi att ha koll på, det och inget annat var viktigt. Massor av D40 skulle sedan omringa oss och norskorna skulle leka med oss, men vi skulle slå tillbaka och ge dem en match och hänga av en av de två norskorna, skulle det visa sig.

Starten. Masterbilen var en hybrid, check, vi körde bakom nån kilometer, 22 i klungan som skulle visa sig vara jämn om än lite tvekande försiktig i körningen.

Banan var lätt kuperad, men tillräckligt för att duga som genomkörare. Särskilt norsk kändes den inte, kanske för att själv redan upplevt det jag ansåg vara det mest norska: fjordar och fjäll.

Första varvet var en lek. Klungan var jämn, norskorna ryckte och drog, vi bjöd moteld. Upp och ner, genom kurvor och över krön. Våra blågula turades om att dra när det skulle dras, vi gjorde våra ryck och trivdes, som det verkade. Jag hängde med, kände mig stark och pigg, jagade ikapp och trampade på, studerade de andra och hade det bra. Rentav kul. Ibland fanns de gula framför mig, eller bakom, men snart försvann de.

Tyvärr försvann även en av våra D35, Erica, så jag och Sofia var själva bland de blå och röda nummerlapparna från andra klasser.

När hon och jag körde sida vid sida började jag fundera. På taktiken. Två pallplatser var i princip säkrade, men vem skulle få guldet? Hur skulle vi tänka? Hur skulle vi samarbeta för att peta bort norskorna och lotsa fram våra blå och röda lagkamrater från de andra klasserna? Borde vi över huvud taget ligga såhär nära varandra?

Detta fick bli mitt fokus på andra varvet. Slut på leken och jaget, dags att se till laget.

Innan varvning kom dock laget istället till min undsättning. I sista sugande motlutet tog det helt stopp. Benens back- och fjordmil hade gett sig tillkänna och jag började tappa klungan. Detta fick inte ske på årets viktigaste lopp. Fick inte.

Då kom Cissi.

Cissi är min forna lagkamrat från Västerås, med utbrytningsbenen från andra världar. Cissi gled majestätiskt förbi mig med orden kom igen nu och där kom också två blå norskor, och vi fyra mobiliserade ett lagtempo för att täppa luckan. Och täppte luckan, det gjorde vi!

Laget. Tack laget.

Vilken njutning att cykla i klungan igen. Men samtidigt insåg jag att fokus nu konstant måste ligga på återhämtningen. Andas för syre, dricka för vätskebalansen, trampa ur för att mjuka upp benen. För de var stumma, hade varit hela loppet insåg jag. Och då hade jag ändå kapat många mil av mina planerade klättringar. Men för lite sömn och kanske helt enkelt för många norska backmil så nära inpå var lite väl vågat.

Så andra varvet höll jag mig lugnare. Gav benen allt jag kunde av återhämtning samtidigt som jag såg mig om efter blå och röda nummerlappar. Hur kunde jag hjälpa dem?

Vid 15 km kvar gick ett sus genom klungan. Det vankades målgång, snart. Folk piggnade till, det rycktes lite, tempot höjdes. Och tjusningen i linjelopp blev uppenbar: ingenting, absolut ingenting, är klart förrän efter målgång. När som helst kan åkare du trodde var svaga susa förbi dig och närsomhelst kan du själv göra detsamma.

Eller tappa.

Vilket jag gjorde någon kilometer innan mål. Det gick troll i motlutet som var nära att fälla mig förra gången: jag hade tappat, igen.

Fan. Faaaan!!!

Men men. När Cissi susade förbi mig gladdes jag å hennes vägnar och efter kurvan in på målrakan tryckte jag min solospurt.

Ståendes, som jag hade tränat på.

Den var jag värd.

Jag hade tappat, men jag hade gjort det jag skulle. Tagit NM-medalj. D30-pallen var blågul, vår D35 vanns av Sofia och jag tog silvret, och en norska knep bronset.

Behöver jag beskriva hur skönt det var att stå på den pallen?

Loppet var kanske inte det tuffaste jag gjort, men roligt att köra eftersom klungan var tillräckligt jämn för att jag skulle få vara med och leka. Ordentligt.

Det var kul.

Så tack, SCF för chansen att göra detta i blågult och tack, IF Froy för värdskap och tack, alla mina medcyklister som bidrar med psyke och benstyrka, varje dag.

Ni vet vilka ni är.

❤ ❤ ❤

Nu börjar en ny dag på cykeln. Jag är i Strömstad dit jag anlände vid midnatt. Det var 118 km finfin medvindsåkning längs just väg 118. Att inte cykla sydostligt hade varit otacksamt mot den nordvästliga vinden. Jag flög fram i den tilltagande augustinatten och checkade in fem i tolv.

Så var det.

Mitt NM.

Foto Bonsak Hammeraas

Lagfotooooooo

Svenska vinnare. Sofia till vänster. Foto Bonsak Hammeraas

D30: Jenny (1), Anna (2) och Caroline (3)

Min ros fick överräckas till Sofia, ety jag var på resande fot

Hej då gula mittlinje

Svinesundsbron. Say no more.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s