RR #11: U6 prologen, backtempo 3,2 km

Här kommer en race report på ett lopp som pågick i 6 minuter och 40 sekunder.

Yes, så långt tog det att köra ned från rampen i Tidaholm, mot vändningen, vända, trampa tillbaka, ta höger mot backen och knega sig upp till målet på krönet.

Jag körde tempo utan tempopinnar dagen till ära, vilket flera gjorde. Jag hade värmt upp för lite, vilket kanske flera hade. Jag behövde väcka ben och psyke, vilket säkert många andra också behövde.

Det gick ok! Syran kom direkt, vändningen var kul, kurvan var bra, backen var inte så farlig. Och efter SM i Båstad var nog ingenting längre farligt i backbemärkelse.

Backen var snarare för kort! Jag hushöll för mycket, höll på krafterna, tänkte att backen skulle mäta många höjdmeter!

Men den var slut innan jag ens hann fatta det och inte hade jag tagit ut mig.

Jag tog en sväng in bakom avspärrningarna och käkade lite blåbär. Goda! Sedan rullade jag ner och pratade med medcyklister om just uppvärmning. Detta medan vi besåg flera lag som inte gjorde annat än att sitta och trampa på sina trainers i tälten. Slutsatsen var att trainer gjorde kroppen redo för ett upplopp, vilket var precis vad detta var.

Vilket påminde mig om när vi körde tempo vid anundshög I Västerås och folk sa just så:

Man ska flåsa redan på uppvärmningen så att loppet I sig blir ett upplopp.

Då kan man kanske bli som de starka cyklister som majestätiskt trampar iväg och har trycket i varje tramptag. Varje muskel gör precis det den ska och fördelar energin ner i pedalerna.

Jag vill också kunna det!!

Nej, det vill du inte. Om du ville det skulle du värma upp ordentligt.

VCK har visst ett tält också. Kanske vore värt att försöka nästa sig in där på nån trainer som uppvärmning på lördagens avslutande tempolopp.

När blev cykling något man gör stillastående??

Ja ja. Antingen det, eller trycka ett par rejäla spurter med massor av flås.

Sedan rullade vi iaf morgondagens linjebana jag och Alva.

Och det blir maffigt imorgon med 76 pers i starfållan. 76!! alla samtidigt. H-ete tänk ljudet av fruhjulen.

Nu sängen. Jag lånar en pytteliten etta här i Skara och drömmer mig tillbaka till forna dagars studentlyor som man älskade fast de hade dusch i källaren och man måste välja mellan att dra igång spisen och mikron.

Godnatt på er, imorgon är en annan dag.

En ljus dag.

En linjeloppets dag!

Till alla Eskilstunaläsare: ursäkta klädseln, verkligen, det är givetvis bara tillfälligt

Därför tävlar jag.

Hej!

Tågbloggaren här. Älska blogga på tåg, särskilt när väskan är full med cykelkläder och tävlingsprylar och när hjälm och skor utanpå vittnar om resmålet.

Detta är andra gången i år jag sätter mig på tåget på väg till en tävling. Det är fjärde gången jag cykelpackar väskan för tåg till någon typ av cykelresa. Jag har fått hyfsad rutin och kan nu packa det viktigaste i väskan på rätt kort tid.

Cykeln åker bil med lagkamraterna till Skara och U6 cycle tour i Tidaholm. Jag har äran att köra för Västerås cykelklubb denna vecka, så det blir Blårange som de säger, vck: arna.

Det blir sex race på sex dagar. Varje start kommer bli hård, svettig och lärorik. Den kommer kräva sitt pannben och sin benstyrka.

Men framför allt kommer den kräva sin cykelglädje. Och ge cykelglädje. Och där någonstans kommer vi in på vad det här inlägget ska handla om.

Nämligen vad som kan hända med just cykelglädjen när man tävlar. Och vad den kan uträtta! För psyke och kropp, för sporten, och för den lokala cykelklubben.

En självklar första anledning att tävla är just skillnaden mot all annan cykling jag ägnat mig åt tidigare. Som att leda motionsgrupper, cykla hem från Stockholm mitt i sommarnatten eller toura på kontinenten. De tre sätten kräver sitt alldeles speciella fokus precis som tävling kräver sitt. Och nu får jag träna på nya saker, som kurvor och taktik. Jag får älska varje kroppsdel eftersom den är delaktig i att sätta varje kurva och krön. Tävling kräver en annan medvetenhet, ett nytt fokus, finslipning av nya tekniker så att man med stolthet man mäta sig med andra.

För det är ju det som är tävling.

Att utvecklas genom att mäta sig med andra, att mäta sig med andra medan man utvecklas!

Tävlingscykling har gett mig nya saker att slipa på i min cykling. Utan tävlingarna hade jag inte upplevt de sakerna som meningsfulla att träna på. Vem vill attackera samma kurva 20 gånger? Jag vill. För när jag gör det så är jag redan på nästa race, fast i huvudet. Då blir det meningsfullt.

Pallen då? Ja, självklart är pallen en drivkraft. Det är ett pirr av högsta sort att stå där! Att drömma om under loppet. Gärna högst upp, men om man kört skiten ur benen och verkligen tryckt max, då räcker trea och tvåa långt.

Tidningsartiklarna? Ja, klart de är kul för egot! Klart det är grymt för självkänslan när man blir uttagen att köra NM för självaste landslaget och lokalblaskan gör en intervju. Med någon proffsig bild. Under rubriken CYKEL.

Men de artiklarna är främst till för att locka andra till startfållan, och till klubben. En cyklist gör inget lag, om man som jag älskar linjet och GP:et. Jag vill ha sällskap. Därför låter jag mig intervjuas.

Om jag hade cyklat jorden runt på 1000 dagar och älskat det, hade jag velat berätta det också

När de frågar om jag kör för medalj blir jag alltid reserverad. Klart jag gör, på ett sätt. Men allt kan hända under ett lopp, och har jag bidragit till lagkamraten medalj så har även jag vunnit den, på nåt sätt.

En cyklist utan lag kan däremot lugnt ta åt sig hela äran av sin pallplats, det får man som ensam tycker jag, så länge man hjälpt till i klungan

Så jag har alltid svarat kryptiskt på den frågan. Och jag har alltid tänkt fan va ofeministiskt att svara att man främst vill köra snyggt och snabbt, och att man får se hur långt det räcker. Men om nu tävlandet är min motivation att köra just så, och den gör att jag kör just så, och det är just så jag vill köra, varför inte säga det då? Jo jo klart jag vill vinna också det är klart, men jag minns Kringelloppet och där körde jag fult, vann men med en olustig känsla, jo jo...

Om frågan kommer igen så har jag ett svar. Och det är att vi ska köra smart och snyggt ihop, och köra för medalj, alltid för medalj – och framförallt ska vi ha jävligt kul.

För det allra främsta som tävling gör för mig, är cykelglädjens effekt på trycket i benen och trycket i benens effekt på cykelglädjen. Det bildas en växelverkan och en positiv spiral som kokar ner till syftet med hela alltet:

Att cykla bara för att det är så kul. Och att vilja göra det igen och igen, mer och mer, snyggare och starkare och smartare.

Så nu vet ni. Ni som undrar. Ni som kanske tror att det är en hård värld där man bara jagar pokaler med något vilt i blicken.

Och ni som läser som kanske är nyfikna på att börja tävla, ta kontakt med er lokala klubb för att höra er för om någon lämplig tävling. Eller hör av er till mig. Så kan ni få praktiska tips som kanske gör att ni tar steget till den första starten.

Om ni vill alltså.

Tipsen är egentligen det lilla. Det stora är att få upptäcka en ny värld och hitta det roliga i den. För mig tog det sju år, för att jag hade massor av annat för mig på cykeln innan som var roligt och som krävde sitt fokus.

Blir lite väl pretto det här märker jag.

Vi avslutar med en tempobild. Älska spegla sig i snabba medcyklister.

Lotta Kinell tog kortet på omslaget av mig och Ida som spurtar på Gröndal dagen efter jag gjorde tävlingspremiär på Arlanda TT som gick åt helvete men ändå var skitkul

Ruset.

Hej alla!!

Försöker återskapa känslan jag fick när Sverige vunnit åttondelsfinalen och vi satt ett gäng i källaren på jobbet. Nån hade fixat chips och folköl och nyckel till ett kyffe där vaktmästarna tydligen hängde regelbundet utan att någon visste det. I rummet fanns en teve och två slitna skinnsoffor, konst på väggarna, ett pentry oh ett fönster ut mot Fristadstorget.

Vackert så. Vi satt och moffade chips till den ljumna folkölen oh mitt i ruset efter matchen uppstod mitt eget personliga cykelrus.

”Hej Anna Lindén, du har blivit uttagen att representera Sverige i nordiska masters mästerskapen som går i Oslo 4-5 augusti.” sedan var det två kryssrutor varav den för linje hade ett tydligt kryss.

Men jävla helvete!! Vad var det som faktiskt stod??

Jag satt med telefonen i näven och stirrade på min stackars kollega med något vilt och lyckligt i blicken. Jag hade kunnat hångla upp hela världen där och då.

NM!!

Jag skulle köra NM!!

NM går alltså i Norge, 30 km söder om Oslo i en ort som heter Ås.

Jag skrollade länken i mejlet medan kollegan tömde chipspåsen. Man kunde tydligen bli uttagen enligt poäng eller vinst i SM, eller i en tredje kategori som verkade bygga på att det fanns en värdig kandidat till åldersklassen i fråga.

Om det inte fanns någon, kunde det beslutande rådet välja att inte tillsätta platsen.

Ja.

Någon i cykelförbundet måste helt enkelt ha sett mig irra omkring med race face i min ensamma tröja under vårens alla lopp och velat trösta mig.

Och jag blir gärna tröstad med en plats i självaste landslaget!!

Och tröstad tänker jag fortsätta vara hela nästa vecka också, för då ska jag nämligen köra ett etapplopp som heter U6. Man roar sig med både tempo, linje och GP i en hel vecka, nere i Tidaholm. Jag ska bilda lag med grymmaste Alva Lindfors och Anna Wikström från min gamla hemklubb Västerås CK. Beslutet togs mitt i SM-ruset, och det slutliga beslutet togs efter en jävligt bra aw i kvällssolen.

Så kan det gå.

Jag har bestämt mig för att låta mig svepas med av cykelglädjen om den så leder mig in i tävlingsbubblan.

Den har hittills tagit mig till SM i Båstad. Nu får den all lov i världen att ta mig till Tidaholm och till Ås.

Norges backar!!

Skål för det.

Nu ska jag koppla av hjärnan vid Gästriklands stränder ett par dagar och krama om diverse familjemedlemmar.

Kram till er med!!

Hej Amiran, vi ska köra NM I blågult du och jag, så vila nu, vila till söndag så ses vi i Tidaholm

Och Ericas hand med keps fick bli omslagskeps

Dagens morgoncykling

Morgoncyklingen ligger alltid steget före. Den drar igång kvällen innan genom att skaffa dig ett incitament att ställa klockan på 06.15. När klockan äntligen ringer skuttar du upp med sömndrucken blick och kollar temperaturen utanför fönstret, eller i mobilen.

Du hoppar direkt i favvo-bibsen för dagen. Är du mörkgrönt skogsmysig? Ljusblått race-aktig? Hel och ren? Svartvit mystisk och super-matchad? Nedför trappan, God-morgon-har-du-sovit-gott till resten av hushållet, in på muggen, in i skafferiet för att dra i dig nåt lämpligt, kanske en banan.

Borsta tänderna, hej-då-ha-en-bra-dag till resten av hushållet och ner i källaren.

Tända lyset, glänta på ytterdörren, fylla flaskorna i badrummet. En med vatten, en med sportdryck. På med skor, gårdagens svettiga strumpor, rätt keps för dagen under hjälmen. Fan skitig hjälm, ja ja blir bra. Kolla spegeln, passa in glajorna och så en sista titt igen i spegeln. Ögonen. Yes, blicken finns där, igen.

Ner med pump, slang, däckavtagare och mobil i fickan. Verktyg i vänster, mobil i höger. På med rätt handskar för dagen, om ens några vid rätt temperatur.

Klicka på sig skorna. Dra åt, ett sista klick. Ett sista tillrättande av kardborrebanden.

Så.

Uppför källartrappan, bära Amiran i ramen, akta bakväxeln, ingen del slår i betongen.

Hej katten! Fina katten, fintjejen!

Trippa på gruset, kanske bära Amiran, kanske rulla den på gruset.

Vid grindstolpen, sätta på GPS: en, ned med glasögonen och akta rullgruset. Vänster. Eller höger. Iväg!

Mot stan, ta kurvorna extra snyggt när extra många bilar passerar. Slänga med flätan lagom nonchalant så mycket som man kan med kort, hård fläta. Så långt kvar till lång, dignande, supercykelfläta!

Ut mot första segmentet. Frihjula in i korsningen, känn på benen, tryck i och känn det stumma bli ännu stummare, se hur avståndet till rekordet växer. Slut på segmentet. Syra!!

Mot backen. Benen ska backväckas. In höger mot Hugelsta, minst tio repetitioner, kom igen nu, det här älskar ni benen, jag vet att ni älskar det.

Första repetitionen, uppvärmning.

Andra, testa backformen.

Tredje, testa backviljan.

Fjärde, mosa.

Femte. Sista.

Fem ovilliga repetitioner, fem mindre än tio men fem mer än noll. En sån morgon.

Ut mot Ramshammar, öka och ner i bocken, ta rondellens kurvor snävt och snyggt framför några stackars morgonpendlare i bil. Vinka, tack tack bilen! Hej då bilen!

Vänsterfilen mot Ramshammar. Öka. Ner i bocken, eller upp på styret, upp och stå, tryck ett igångdrag förbi första skyltarna och första motluten, frihjula i kurvan vid röda huset med syrénhäcken. Nedför. Fortsätt trycka, trampa, bända.

Snart korsning. Upp och stå vid första skylten, ner i bocken, ner i sadeln, öka farten, upp och stå igen vid 150 m kvar-skylten. Sakta in vid stopp-skylten. Rakt över mot Torshälla.

Nu ökar du! Nu ökar trycket i benen! Nu är syran borta, benen mjuka och redo och vibrerar och svarar och kommunicerar med hjärnan och hjärtat samtidigt.

Allting vibrerar. Upp och stå, sitt, upp, sitt, bock, småbromsa, frihjula, se åt sidan, släng med flätan, ligg i nån kurva, ta nån kurva, ner i bocken – trampa.

Volvo. Segmenten vid Volvo. Susa extra mycket när bilar passerar på väg till morgonfikat, vinka! Hej!!

Förbi våtmarken, Retuna, in på Gredbyvägen, gena över industrispåren, inte fastna med hjulen i spåret, spurta förbi Energimyndigheten, frihjula, höger in mot järnvägen vänster in mot Nyfors, höger in mot öfvre Nyfors, sista motlutet.

In i rondellen, vinka tack åt väntande bilister, rakt igenom rondellen vid Stålfors, höger till Ådalsvägen.

Tryck en sista spurt till sista korsningen.

Lugna ner. Lugn nu Amiran. Lugn.

Stanna. Klicka ur. Kvar på sadeln och foten kvar i högra pedalen.

Vittja klockan.

1 timme 34 minuter, 43 km, två pokaler.

Hemma.

Jämställdheten i min gröna tröja

Men hej!

Tänkte berätta lite om den gröna cykeltröjan som jag har börjat köra runt i. Alltså den från Sigr, som är heltäckande mörk och inte alls min stil egentligen.

Under den gröna ytan döljer sig dock ett budskap som verkligen är min stil och det är det budskapet som det här inlägget ska handla om.

När jag var i Umeå på träningsläger så fick alla deltagare varsin tröja från Sigr. Sigr är ett startup-företag från just Umeå vars affärsidé är att tillverka kvalitetskläder för kvinnor och män på cykel. Vi fick varsin tröja av modellen Hyacinth, och blev som motprestation ombedda att bidra med synpunkter på modellen för vidare utveckling. För den här tröjan skulle fungera som instegströja för, i det här fallet, damcyklister.

Gott så, inget udda med det. Finns massor av märken ju, och just nu satsar många på just enfärgade, ofta mörkare, stilrena (enligt den stilen iaf) kläder för cykel.

Men ju mer Jenny Ferry från Sigr berättade när hon samlade oss där på cykelbutiken By Bike i Umeå, ju mer insåg jag att det här märket ville någonting. Och detta någonting var samma sak som jag ville. Och det var att kvinnor och män ska cykla tillsammans. Med ett trevligt bemötande där man delar kunskap och erfarenheter på ett jämlikt sätt och utvecklas tillsammans. Det sker ofta, men behöver ske oftare. Och när jag insåg att Jenny Ferry ville detta viktiga någonting, så fick jag glansiga ögon och ville gråta.

Sigr bildades av några personer som genom långa och många diskussioner kommit fram till att de ville göra cykelvärlden mer inkluderande. Jämställd! De ville ta fram kvalitetskläder för människor på cykel och de ville möjliggöra för fler att skaffa bra kläder, för att bidra till en positiv upplevelse. Och jämställdhet för dem som klädmärke var att skapa en design som tilltalar kvinnor och män, och att marknadsföra denna design med foton på kvinnor och män som cyklar tillsammans och har roligt. Och cykla tillsammans, det gör vi ju hela tiden. Men tänk efter, hur ofta ser du kvinnor på bild som tuggar backe eller svettas floder? Hur ofta ser du en man stå med perfekt hud och le vid sin cykel? Hur ofta ser du faktiskt kvinnor och män, i samma antal, som cyklar och har roligt på cykeln på samma bild? Som tar lika mycket vind och ligger lika mycket på rulle bakom varandra?

Hur befriande är det inte när vi slipper trängas i den där bilden av hur kvinnor och män får se ut på en cykel? Vad man får göra och inte bara för att man tillhör det ena eller andra könet?

Hursom, Sigr tyckte inte detta med att cykla tillsammans var så himla unikt. Men det tyckte tydligen resten av världen, när resten av världen tog del av klädreklamen. För resten av världen tyckte nämligen att kvinnor och män inte alls skulle synas på detta sätt på bilderna.

Inte ha kul tillsammans ffs!!

Men det tyckte Sigr. Och människorna bakom Sigr hade kommit fram till att jämställdhet skapas i vardagen, när kvinnor och män cyklar tillsammans. Och jämställda cyklister är frigjorda cyklister.

Ja men det gör vi ju redan, vi tränar ju med killarna och blir medbjudna och det gör ju dessutom så att vi blir starkare. Och män får lite fin utsikt från bocken som omväxling när kvinnorna är med. Och kvinnorna är ju så snygga i tajts, ja alltså VISSA kvinnor dårå, och det är ju så KUL att även kvinnor kan cykla! Framföra ett fordon! Och om det bara fanns en klass skulle männen vinna allt, hallåååååå

Jo jo. Men det Sigr vill är att vi cyklar tillsammans på riktigt. Att vi lär av varandra, kvinnor och män ömsesidigt. Sigr vill att vi kör lopp tillsammans! Mot och med varandra! Och det skulle såklart ta ett tag innan vi på riktigt kunde slåss mot varandra i styrka och smidighet, eftersom kvinnor inte fått träna lika länge på att köra lika långt som männen.

Och det är här det börjar bli lite unikt. För nu kom Jenny Ferry in på kärnan: kvinnor och män tillåts inte cykla samma distanser. Kvinnor cyklar 2,5 procent av Tour de France, till exempel. Kvinnor cyklar ett par varv kortare än männen på de flesta varvlopp, som ett annat exempel (förutom Falkenloppet 2018 yeeyyyy). Vi separerar könen, håller dem åtskilda för att ingen ska få för sig att en kvinna någonsin ska kunna ha chansen att slå en man.

Vad är männen rädda för egentligen, förutom sin egen stolthet?

Jenny Ferry gick sedan in på Sverigeloppet, ett etapplopp genom just Sverige. Det är 65 procent av Tour de France i längd (inte höjdmeter sorry). Och nu kommer det finnas mixade lag på Sverigeloppet, och Sigr kommer att sponsra ett sådant lag. Som heter Team Happy.

När kvinnor och män tillåts göra saker tillsammans i samma utsträckning bidrar det till jämställdhet, resonerar Sigr.

Och tänk själv! Tänk dig en klunga där både kvinnor män lagar punka, uppmuntrar, tar ut rutter, drar lika länge, förväntas bidra lika mycket, ger tips, tar tips, skrattar och kämpar tillsammans. Där kvinnor daskar män på rumpan och ger dem killdäng och män poserar med paketet i handen på klädreklam och kvinnor womansplainar män om mekgrejer och vurpar lika ofta som män och där äldre erfarna kvinnor sätter unga män som vill något inom sporten på plats. Där det finns en kvinnlig coach och ett kvinnligt mekproffs och en manlig coach och ett manligt mekproffs och … Och där man slipper all BS om styrkor och svagheter som är knutna till kön.

Ibland är könet relevant, bokstavligen. Som sadelgeometri. Däremot ramgeometri måste väl ändå mest ha mer med kroppsform att göra än kön på ryttaren, eller?

Jenny Ferry pratade. Vi lyssnade. Jag ville gråta. Tänk om man redan idag fick tävla tillsammans. Eller alltid fått. Om klasserna skulle ha kunnat delas in på något annat sätt. Vikt, längd, ålder, seedning… Då skulle jag inte känt mig lika ensam i min tröja under våren. Hade kunnat ha möjligheten att bilda lag med alla Smestankamrater ju och inte bara hälften!

Eftersom sporten är mansdominerad så är det naturligt att även träningarna är det. Iofs! Vi har haft bra fördelning på våra pass, *stolt*, kanske till stor del på att det varit väl riggade pass, *mallig medledare*. Men man tränar ju med alla i klubben, och om man då hade möjligheten att faktiskt få tävla ihop med alla dem man tränade med, hur mer effektiv hade inte träningen då blivit! Alla träningsintervaller mot snubbarna hade kunnat användas till att faktiskt teama ihop sig, inte bara ha kul på träning utan även ha kul tillsammans på tävling.

Skulle förresten inte alla lagsporter tjäna på mixade lag? Lagsport går ju liksom ut på att olika styrkor jobbar tillsammans för det gemensamma bästa. Spurtaren som lotsas fram, den analytiska som läser av klungan, den som ser helhet, den som är stark i närkamp, den som sätter bollen i krysset och den som fintar bort motståndarlagets stjärna…

Jag är dödligt trött på att kvinnor förväntas bli snabbare och starkare av att just träna med män. För det vi egentligen menar är ju att man blir starkare av att träna med dem som är just starkare, på det man vill bli starkare på. Vilket kan vara både spurtstyrka, klungpositionering eller psykisk styrka i allmänhet.

Eller säkerhet, för den delen

I mitt fall har det stämt, visst! Men jag har även tränat ihop med starka damcyklister som bidragit till min utveckling, och framför allt har jag tävlat ihop med damer som bidragit till min utveckling.

Så… jag cyklar i min mörkgröna Hyacinth från Sigr för att de vill något mer än att tjäna pengar på sitt klädmärke. Om de dessutom, eller när, går över till återvunnen polyester och blandar in bambu eller nässelfiber i kläderna tänker jag dansa, äta, ligga och cykla i bara deras kit.

Vi har många världar på denna planet. Cykelvärlden är en av dem. Där finns jag, och många av er som läser det här inlägget och kanske min blogg. Och jag vill att vi befriar den världen från normer om rätt och fel och kan och kan inte knutet till kön.

Vi har alla samma sak mellan benen och mellan öronen. Och mellan axlarna:

En cykel, en hjärna och ett hjärta.

Använd dem.

Ut i motvinden nu och käka styrlinda, så hörs vi snart igen.