En brandfackla i eldningsförbudens Sverige. My rage against the machine.

Yo!

Min kväll tog sig en oönskad vändning, vilket skapade ett litet rage som jag nu tänker ta ut här i bloggen. Snällt va!

Jag har precis klimatkompenserat mitt tävlande. Med det menar jag att jag har kalkylerat utsläppen från de resor med bensin- respektive etanolbränsle som jag varit med på för att åka till de totalt 16 (!) tävlingar jag kört under våren.

Det blev totalt ca 900 km med bensinbil och lika mycket med etanolbil. Etanolsaaben har gått ett varv runt Mälaren i samband med Markimlinjet, T/R Västerås för Mälarcupen samt ner till SM (här räknade jag bara en väg eftersom jag åkte tåg ned, kanske snålt. Min cykel var ju med i Saaben). Sedan har det blivit två resor till Arlanda Test track med bensinbil, varav andra gången cyklade jag hem till syrran och tog mig sedan vidare på cykel till de två övriga loppen. Jag cyklade från Falkenloppet till Strängnäs, där jag hoppade på bussen (som kör fossilfritt) till Eskilstuna.

500 av de 900 km på bensinkontot utgjordes av resor Skara-Tidaholm T/R i samband med U6. Vi bodde ju i Skara och körde till starten varje dag.

(just jävlar, sedan körde vi ju hem jag och Maria på bensin, får lägga till det på studs).

Det blev iallafall 262 kronor för alltihop. Det går till solpaneler i ETC: s solpark i Katrineholm och du kan göra din egen kompensation här.

Är det något som kan få mig att börja gråta av skuld mot kommande generationer så är det just fossilberoendet inom cykelsporten. Motionsåkningen är inte så farlig, visst det är en herrans massa bilar som åker till Vätternrundan och olika motionslopp, det är det ju. Men jag har aldrig åkt så mycket bil sedan jag började tävla!

Och i skuggan av denna heta sommar och vår, som slår värmerekord och orsakar vattenbrist, så sitter vi och kompenserar.

262 kronor. Inte ens startavgiften för ett av loppen.

Vad enkelt det vore om man verkligen kunde kompensera sina utsläpp på det här sättet! Vad mycket stök och bök med att hitta kollektiva lösningar och förnybara bränslen, elbilar med mera som man skulle slippa!

Att ersätta döende träd, uttorkade skördar, med solpaneler.

Ah men du har brutit nyckelbenet? Titta, här får du en ny näsa! Du kommer inte att kunna cykla men va fan, vi gav dig en ny näsa!

Jag gillar varken välgörenhet eller klimatkompensation. Det är att köpa sig fri från de livsstilsförändringar, företagandeförändringar och politiska förändringar som krävs för att våra barn ska slippa ta konsekvenserna av våra skit-beslut.

Ni som kör för Ride of Hope och andra vällovliga syften får verkligen ursäkta. Men jag glömmer aldrig det Ride of Hope jag körde, där jag blev negativt bemött när jag ville säkerställa att man serverade obesprutade bananer. Vilket de inte gjorde, då iallafall. Bananer besprutas så mycket att arbetare bli sjuka, medan vi sitter med våra (av fossil olja tillverkade) Ride of Hope-kläder och känner oss snälla.

Tänk själva ffs.

Livsmedelsverket kan redan idag berätta att konsumtion av kött och chark har ett tydligt samband med olika former av tarmcancer, samt hjärt- och kärlsjukdomar. De säger även (!) att det är bra att röra på sig!

Rocket science?

Inte direkt.

Min poäng är att jag alltid kommer att ha störst förtroende för dem som både själva gör en livsstilsförändring, i samband med att man samlar in pengar till välgörenhet.

Dem jag hyser störst respekt för är dem som sprider kunskap om effekterna med en livsstilsförändring, lever den själva och som inte ägnar sig åt att samla in pengar.

Min klimatkompensation är ett högst tvivelaktigt sätt att dämpa min ångest över att bidra till klimatförändringarna. Jag vill ju snöcykla i framtiden, jag vill bada i rena hav, jag vill inte ha den här tryckande hettan och torkan. Inte bränderna, inte algblomningen, inte folks gnäll över värmen. Jag skulle ge mycket för att hitta ett sätt att fixa elbil med cykelställsmöjligheter om det så kostade dubbelt så mycket. För då är jag med i en förändring, och det betyder mer än effekten av de 262 futtiga kronorna.

Du skulle förakta dig själv om du fortsatte åka fossilbil till tävlingarna som om du ingenting visste om klimatförändring

Jag läste en artikel en gång som gick ut på att människor i urbana miljöer använde mindfullness för att hantera vardagens oro. Vackert så. Men författarens poäng var att de istället borde göra sig av med problemen som orsakade oron. T ex flytta ut på landet för att leva närmare naturen, som vi alla på något sätt är beroende av.

I cykelsportens fall skulle det innebära att vi gjorde oss av med bil- och fossilberoendet snarare än satt och blundade för det i tävlandets namn. Att vi körde el, biogas och etanol till tävlingar, eller buss och tåg i de fall det är möjligt. Att vi drev politik för detta genom relevanta kanaler och att vi arrangerade fler lokala tävlingar, för kortare resavstånd.

Men hur i helvete ska jag då få med mig min trainer

Ja, det blir ju sådana frågor som kommer upp!

När vi t ex har en dålig karaktär att inte palla värma upp ordentligt genom att cykla på vägen, då packar vi med en trainer. I bilen. Eller fem, så att varje cyklist i laget har en. Sedan passar vi på och lyfter in ett tält, så att cyklisterna kan sitta i skuggan och trampa. Om det skulle saknas träd. Och så packar vi med lite annat smått och gott, bra att ha-grejer, eftersom vi ändå har bil.

Och tävlingarna ligger ju ändå så till att man måste ha bil! Alltså hallå, hur tänker arrangörerna då?

Sådär håller vi på. Vi bygger sakta men säkert in oss i ett bilberoende, vi hittar fel hos andra och det fortsätter inte minst under själva racet: följebilar, kommissariebilar, kommissariemotorcyklar…

Och så tycker man att man har gjort en insats genom att erbjuda kravmärkta bananer och rättvist kaffe samt en och annan vegoburgare. Och det knappt. (fy på sig SM i Båstad och Falkenloppet för att ni sket i klimatet och bara erbjöd köttburgare).

En miljöpolicy för kravmärkta produkter och källsortering är det minsta man kan göra som arrangör, anser jag. Och ansåg jag, när jag drog igång det i Västerås och Eskilstuna.

Men åter till det förbannade bilberoendet.

Först brukar jag tänka på hur vi i Smestan lyckades låna in en Tesla som förbil till Smerundan i våras. Ett motionslopp, men ändå. Vi gjorde det vi kunde. Helvete vad grymt det kändes att erbjuda ett utsläppsfritt lopp till deltagarna. Och till deltagarnas barnbarn (yes, koldioxiden biter sig kvar i atmosfären i 50-100 år, den jäveln). Vi hade också flera elbilar för t ex sjukvårdarna under loppet, och vi körde elhybrid dagen innan när vi preppade.

Jag inser ju naturligtvis att det handlar om sponsorkontrakt mellan bilföretag och arrangörer och team, men jag är också nyfiken på hur man tänker som arrangör, rent värderingsmässigt. Inte minst på tävlingar där bilen ligger nära cyklisterna och filmar täten etc. Mästerskap, SM… Är inte hälsan tillräckligt viktig?

Och nu i Norge på NM, världens kanske elbilsvänliga land och dessutom snorrika, kommer de att ha elbilar på loppen?

Jag undrar: vilka planer finns för att reglera fossilbilskörningen på tävlingar. Och vem blir först med det helt fossilfria loppet?

När ni annonserade ut att ni skulle ha Tesla som förbil kanske det ledde till att fem till deltagare kom, som körde fossilbil. Var det värt utsläppen?

Ja, sådär kan man också resonera.

Men den oljedopade cykelsporten behöver elbilar med cykelställ och eldrivna kommissariebilar, eller en plan för det, om man inte ska baka in klimatkompensation i anmälningsavgiften. För att iallafall göra något.

Jag är den första att ta mig an ett sådant uppdrag, om någon med makt ville ge mig mandatet.

Vi kan inte cykelmeditera oss bort från uttorkade åkrar och döende träd med löv som faller till marken i juli. Vi vet bättre. Vi kan bättre.

Vi vill bättre.

Eller?

Tesla model X med cykelställ I Tidaholm

RR #15: U6 etapp 5, linje 64 km

Ett linje fyllt av utmaningar, kanske det värsta jag gjort hittills.

Det här inlägget blir nyttigt att skriva. Först tänkte jag roligt, men det är faktiskt mest nyttigt. Jag är nämligen besviken över hur det slutade, men nöjd med hur jag körde. Och jag vet exakt var jag failade. Samtidigt är jag alltså rätt nöjd, just för att jag lyckades ta två återhämtningar som jag först trodde skulle leda mig ner i döden i diket. Trötthetsdöden alltså, den där man ger upp och låter sig lockas av rösterna som säger KOMMMMMMM….

Så…..

Det var veckans sista linjelopp, det tredje av tre. Jag hade en bra känsla, banan var vacker och skulle bjuda på utmanande grusinslag både uppför och nedför. Jag skulle få langning, och jag skulle ge mig fan på att inte släppa den stora klungan. Jag skulle hålla i, och jag skulle åstadkomma det genom att trampa och nöta och bita mig fast. Backarna skulle inte få vinna, klungan skulle inte få vinna.

Det var masterstart, så vi körde gemensamt en bra bit uppför backen. Kommissariehojen skulle snart släppa, luften vibrerade. Maffig känsla återigen med alla hjul och växlar som låter. Antalet startande var väl 60 någonting, oförglömligt många.

Efter någon mil av ryck, tryck och motlut började avståndet till huvudklungan öka. Jag tryckte på, bet ihop, men cyklist efter cyklist for förbi mig. Vad var det med benen? Vad var det för syra som inte känts under uppvärmningen? Skulle luckan komma redan??

Det gick för fort. Skit.

Lagom till den första grusbacken uppför stod luften stilla. Jag var i andraklungan. Dammet gjorde munnen torr och gruset satte sig på farten. Gruskärleken var långt borta. Benen trampade långsamt, pannan skrynklad, huvudet hängande. Bakom mig kom folk ikapp, jag morrade inombords men väggen kändes så frestande och diket så mjukt. Kunde man inte få DNF: a en enda gång på den här veckan?

Då hörde jag lagkamraten bakom mig, jag ville peppa henne men hon sa bara ”Anna, kör du!!” så jag tryckte på, trodde hon skulle lägga ner cykeln. Minst en av oss måste ju i mål, så jag tog på mig uppgiften och tryckte mig i kapp andraklungan.

På krönet var jag ett under av glädje. Det hade gått att komma upp, igen. Sådana är krön, när man kommit uppför dem. Tänk vad psyket kan ändå!

Allting utgår från psyket och tankarna. De styr benen, oftast. Vill inte psyket, har benen svårt att köra på egen hand.

Jag var uppe, nu stundade ett varvs finkörning i klunga på de böljande västgötavägarna. Varken grus, motlut eller annat spelade längre någon roll. Vi var tre stycken, och snart plockade vi upp ett par till och blev fem. Avancerad lagtempo under tystnad, jag var stark som de andra och benen njöt av att trycka på och roligast var det att ligga i bocken.

Lagtempot urartade till belgisk kedja, och snart såg vi resten av andraklungan framför oss. Tyst kom vi överens om att köra ikapp dem, vilket vi snart hade åstadkommit med lite extra tryck från benen och extra låg position i bocken.

En stunds vila följde av den nu dubbelt så stora klungan. Vi var starkare än dem, snabbare, just för att vi kört ikapp. Nytt samarbete, ny belgisk och ökande tempo.

Behöver jag säga att livet var underbart?

Behöver jag säga att det var underbart fram till andra backen i gruset?

Det var en upprepning av förra gången, men nu trodde jag på riktigt att jag skulle tappa min älskade andraklunga. Jag växlade ner till lilla klingan, fail fail fail, och trampade vatten där på gruset. Diket kändes mer lockande än någonsin, och alla andra försvann i horisonten. Hur tusan gjorde de för att komma upp? Hur många höjdmeter hade de i benen, vad för råbarkad sten var deras pannben gjorda av?

Jag visste inte. Jag kunde bara gissa.

Jag grimaserade och hatade mig själv för att det skulle bli ännu en solokörning, men då kom den holländska skåpbilen. Eller nej, var det Bianchi-bilen? Nej, det var den holländska. Och de lät mig snällt ligga bakom medan de peppade mig från fönsterrutan.

Och helt plötsligt var jag uppe på krönet, igen.

Och jag körde ikapp och lade mig i klungan som om ingenting hade hänt.

Du ville att någon, det räckte med en, skulle säga bra kört, fan bra upphämtning

Sedan gick andra varvet som det gick. Ljuvlig, pampig, kraftfull propagandacykling med mig som likvärdig de andra i styrka, fram till den förbannade målbacken.

Genom villaområdet, förberedde för den sista vänstersvängen mot målbacken, in i motlutet och in bland bokskogen.

Och så var jag tvungen att släppa, igen.

Och felet var att jag växlade ner till den lilla skitklingan igen, trots misstaget tidigare. Och klungan ställde sig upp där framme för att på något mirakulöst sätt köra i samlad tropp upp mot målet, som var på krönet av backen.

Fredric sprang bredvid in mot mål och jag visste att han visste att jag var medveten om mitt misstag och mycket besviken på mig själv. Jag var förlorad, snuvad på den enda klungspurt jag verkligen hade haft möjlighet till, och hängde med huvudet men tryckte in en liten minispurt på lilla klingan in över mållinjen.

Rulla några meter, träffa Johanna och få ett par flaskor vatten. Få informationen att båda lagkamraterna var på banan bakom mig och körde. Grymt!!

Vad starka vi var.

Och jag var missnöjd, men men nöjd med de helt osannolika återhämtningarna av två luckor i backen.

Man måste tänka så. Analyserna av det man gjorde bra och hur man gjorde det, och morrandet åt det man gjorde fel och hur det kan göras bättre.

Nåväl. Jag hade haft kul, det hade jag, men jag hade fått rejäl respekt för både backträning och grus.

Vi fick oss ett dopp i en kommunal pöl efter loppet, och efter en falafeltallrik på stan var jag åter människa igen.

Vann gjorde Louise Holm Hobak från Cipolini, på tiden 1:44, stort grattis!!

Solo backträning i 30 grader, tack Nyköping!

Hej på er!

Sitter på bussen hem från min dagsutflykt till Nyköping. Amiran ligger och vilar i bagageutrymmet. Jag åkte på tips från Magnus som kan trakternas höjdmeter och gärna delade med sig. Jag har ju ett backigt NM om tre veckor, vilket kullkastat mina sedvanliga sommarplaner. Men eftersom det kommer bli outhärdligt grymt att köra NM-linjet i blågult så får man skärpa sig och försöka förena sommar med höjdmeter.

Därav Nyköping.

Det har nämligen backar och hav.

Och eftersom Sörmlandstrafiken är ett modernt företag som inte bara kör fossilfritt, utan även tar cyklar på landsbygden, så kan man glatt packa in racern och dra.

För jag behöver en extra morot för just träning just nu. Kalendern står på juli, det betyder bad och touring varvat med kylda rusdrycker, enligt gängse mönster. I de lägena behövs en utflykt till just nya backar.

Annars kan man ju hänga i Svalboviken och Hugelstabacken.

Från Nyköping körde jag alltså väster ut mot Jönåker och Fada i jakten på backar. Andra ställen jag ville pricka in var Kvarsebo och Skenäs. Jag svängde av mot Fada, svamlade runt lite norr om Kvarsebo nära Jönåker. Strategin var att trycka bort syran i motluten och gärna ta extra branta backar en extra gång. På så vis fick min solotur ett syfte och blev uthärdlig. Lite tungt i början såklart och svettigt, men helt ok och bra med backar.

Plötsligt var jag på ett B&B några kilometer från färjeläget i Skenäs. Jag tiggde till mig lite gammalt kaffe och isvatten från receptionisten och körde mot Skenäs.

Och denna backe var något av ett guldkorn. Svänga av mot färjeläget och trycka utför. Frihjula förbi bilarna i färjekön, vända tillbaka och trycka sig upp jävligt snyggt förbi kön. Tre gånger, utmana backens olika delar och så ner till kafét för fika #2. Kaffe, vatten och delicato från en förvånansvärt trumpen gubbe i kafét. Men skit i honom, sitt ner och kolla på Bråviken istället.

Pappa växte upp därborta i Krokek

Prata lite med några cykelturister från Schweiz. Ta chansen att skrävla om NM och landslaget, och bli utskrattad för att jag kallade Skenäsbacken för backe.

Skratta tillbaka, säga att jag kört den några gånger ju, sen hej då, och upp igen.

Vidare mot Nävekvarn. Strandhugg och motlut i Kvarsebo, kunde hav vara såhär vackert?

Trycka uppför, böljande vägar mot Nävekvarn, och så nästan väggen! Ha ha, nu ville kroppen ha fika igen!

Det fick bli på båtklubben. Men först trampa ut på bryggan, längst ut där man ser klippor, av med lycran och så

SALTSTÄNKT BAD ÄNTLIGEN

Upp och äta skitdyrt fika på båtklubben. Inte för länge, upp och trampa!

Käka styrlinda de sista 23 km till Nyköping.

In med cykeln i bagageutrymmet, upp på bussen och här sitter jag nu så jäkla nöjd! 107 km, drygt 1000 hm och bad i Östersjövik.

Så kan backträning te sig, en jävligt varm dag i juli.

Led cykeln här Anna

RR #16: U6 etapp 6, tempo!

Samma bild som förgående inlägg jag vet, fantasilöst

Sista etappen på det fina etapploppet U6 Cycle Tour var ett tempolopp på 14 km. Det var ett bra avslut, alla skulle få köra av sig och sen åka hem till sitt med gott samvete. Jag, som var dödligt sugen på semester och bad, hade bestämt mig för att även jag anstränga mig för att just mosa på.

Det är en konst att göra just det på ett tempolopp. Om det dessutom är så kort som 14 km, så är det en ännu större konst. Men jag var beslutsam att denna gång värma upp för att komma över tröskeln och faktiskt övertyga benen om att detta var kul och värt att trycka på för.

Uppvärmningen inleddes med ett mindre trainer-fail. Jag skulle testa en så kallad rulle, men det var så läbbigt att jag halkade av och blev darrig (se bild på hur det ska gå till längre ner, ena syskonet Ernst står modell, man ska alltså hålla sig så stabil att rullarna ska röra sig under en, fatta att jag vill behärska det där). Det fick bli vanlig uppvärmning, och jag ville chocka kroppen på uppvärmningen för att slippa göra det under loppet.

Tempopinnarna gav en helt ok sittställning, uppvärmningen var ok men jag kom ändå tillbaka till serviceteamet i startfållan utan leende. Detta är så fruktansvärt meningslöst. Men ok, en timme tills pinnarna skulle befria Amiran från meningslöshetens bojor, lika bra att satsa.

Jag garvade åt mitt tempohat och gick upp till startfållan. En sista åtdragning av pinnarna, upp på rampen och iväg.

Jag kände mig plötsligt ursinnig. Sammanbiten. Nu jävlar. Ingen skulle få komma och säga att jag inte hade satsat. Pulsen var hög, andhämtningen flåsig och benen matade på. In i första kurvan, in i första backen och syran kom smygande. Märkligt att ingen kört om mig ännu, tänkte jag då den första kom svirrande. Upp i motlutet, trycka på och in i andra kurvan. Skön ställning, bra fart i benen, men var fanns det sedvanliga tempohatet? Nedför en backe, börja möta andra cyklister som kört vändningen och så jag i vändningen.

Precis innan vändningen hade jag passat på att ropa bra kört till mina två lagkamrater. Det kändes ju bra.

Vända, och så uppåt. Helvete, nu började motlutet. Två kom svirrande förbi, lika majestätiska som vanligt, till och med hon som körde på linjecykel utan pinnar. Skit i dem, jag kör mitt eget race.

Efter den nästa sista kurvan började en väldigt konstig känsla att sprida sig i kroppen. Detta var ju nästan kul!

Sista kurvan, och så bästa Fredric i serviceteamet som springer bredvid och ropar kötta.

Sista rakan. Öka nu benen!

Och det gjorde de. Med en hastighet på 43,5 km/h korsade jag mållinjen, samma raka där jag spurtat i mål på etapp 2:s linjelopp, och jag flåsade när jag trampade ur.

Jag slutade bland de sista med ett snitt på 32,9 km/h, men vafan. Det hade varit kul, för en gångs skull. Jag hade faktiskt mosat på, nästan hela tiden. Det låga snittet berodde på en nedsaktning nånstans innan andra kurvan.

I målområdet fick jag lite skämtsamt skäll av lagkamraten som jag ropade heja till, hon tyckte jag skulle trycka på så mycket att jag inte kunde prata.

Ha ha!

Det får bli nästa mål.

Jag var nöjd, trots lägsta temposnittet dittills.

Slut på denna RR. Maria tog nästan alla bilderna.

Recension av styrlinda från Cykelkraft

Detta inlägg skrivs i samarbete med Cykelkraft

En dag i vintras när tillvaron visade sig från sin mörka sida blev jag kontaktad av företaget Cykelkraft. De påstod sig gilla min blogg och ville att jag skulle recensera en produkt från deras sortiment på bloggen. Kunde jag väl! Sagt och gjort spanade jag in sortimentet och föll till slut för styrlindorna.

Har ju redan testat det enda som har någon typ av miljöanpassning dvs kedjeoljor från Pure

Scotten hade vid den tiden en väldigt mjuk men skitig-kladdig styrlinda, så det var dags att byta. Amiran hade en glatt och halkig styrlinda, så den var också dags att byta ut. Det fick bli en svart och en vit, varav den vita alltså recenseras här.

Jag var ute efter en linda med bra grepp, som går att göra ren och som är just vit för att matcha sadeln på Amiran. Och för att det känns race-aktigt. Den skulle också vara lätt att linda.

Så hur gick det?

Lindan lindades fast av mekanikern på min lokala cykelbutik i samband med lite finjustering inför stundande tävlingar. Han hälsade att den var lättlindad, check.

Amiran rullades ut från verkstaden och jag såg tyvärr direkt att färgen på lindan inte matchade. Noooooo. Det finns många nyanser av vitt, och lindan hade en trendig blekvit nyans som inte matchade vare sig sadel eller text på ramen. Lindan var stockholmsvit, om man så vill. Och både sadel och text på ramen hade en mer klassisk bonnvit nyans. Men men, lindan var iallafall vit.

Och greppet?

Här har vi denna lindas förträfflighet. Greppet är en dröm som gör att man aldrig vill sluta omsluta styret med handen. Dess smått uppruggade yta ger en lätt handflatsmassage. Man vill krama om den tills man dör. Vare sig man är torr, svettig, kladdig eller nåt annat om handen så är greppet en våt dröm. Har du druckit och spillt på handen, eller halkar runt i svett på reglaget, så kan du lugnt flytta över till de lindade partierna tills reglagen torkar. Och handskar behövs inte för greppet på denna linda.

Positionen i bocken är den stora behållningen. Man glider inte en millimeter och kan lugnt koncentrera sig på igångdrag, spurt eller tugga distans med denna lindas grepp. Du kan även se fram emot komplimanger från andra cyklister som, på gott och ont, kommer att vilja krama sönder din linda och aldrig släppa taget om ditt styre.

Rengöringen insåg jag direkt skulle bli en utmaning. Amirans förra linda var visserligen klassiskt vit och lite slipprig i greppet, faktiskt hade den inte alls ett särskilt bra grepp. Men den var inte skitig, trots att den suttit där i flera år.

Jag fick tipset att gnugga lindan med diskmedel, vilket jag provade. Jag måste dock säga att detta fortsatt är lindans nackdel. Den blir skitig, oavsett det är handsvett eller från handskarna. Smutsen letar sig in mellan varje lagers lilla kant och kan säkert bilda smutsränder likt dem man kan få under naglarna. Den kräver underhåll för att hålla sig någorlunda.

Men va fan! En snygg linda med gudomligt grepp, det är ändå två viktiga egenskaper som denna linda uppfyller.

Miljöaspekterna är tyvärr helt bortkopplade från denna linda. Jag är den första att testa miljöanpassade lindor, men utgår helt enkelt från att den är producerad helt utan hänsyn till miljön.

Sammanfattning styrlindetest:

  • modell Lizardskins dsp 3.2 mm (coolt namn på linda utan animaliskt innehåll!)
  • plus: greppet, färgen (om den kan matcha andra vita detaljer), lindningsvänligheten
  • minus: kräver noggrann rengöring, ej miljöanpassad

Och så några idolbilder, alla tagna av mig förutom den på mig som Maria tog

Kinnekulle, ett berg att återvända till

Hej alla överhettade medmänniskor. Har parkerat mig på trappan i någorlunda skugga som både ska gagna synligheten på skärmen och min egen svalka. Det är överdådigt hett och idag ska jag göra allt utom att cykla. Jag känner faktiskt inte ens för att tvätta av eller smörja in cykeln. Självklart kommer jag att göra det ändå, men en vilodag efter en veckas etapplopp känns ändå som en rimlig idé.

Det är klurigt att veta vad man ska skylla benens seghet på i den här värmen. Gårdagens bilåkande i det magiska Kinnekulle-Vänernområdet? Överdos av race? Eller helt enkelt dippen som följer exakt två dagar efter en bläcka, och tomheten som följer i spåren av en intensiv lyckofylld vecka av cykel cykel cykel.

Den som är en vardag med vakna-tävla-softa-äta-blogga-sova och den som är vardagen hemma i huset.

Ja ja. Vad kan väl som vardagens små hänga tvätt-sysslor och fix med diverse hemmagrejer få sinnet på rätt köl? Jag vet att jag är mitt inne i dippen, så jag tänker vänta ut den. Eller värka ut den, snarare.

Och nu tänker jag fylla tomrummet med att blogga ikapp lite, på dator för en gångs skull, och först ut är Kinnekulle-inlägget.

Det var ju nämligen så att jag och Maria, en ny bekantskap från Stockholm som kom ner och hejade på mig på lördagen, skulle spana in Kinnekulle på vägen hem. Maria hade lastat Bianchin på bilen och vi skulle cykla upp på berget, hade vi tänkt.

Det något oväntade poolpartyt på lördagskvällen ändrade vår ambition något. Vi lyckades dock städa ur lägenheten och ta oss ut i världen vid 12-rycket på söndagen. Med bil, och två cyklar på taket. Älska se skuggan av cyklar på taket. Första stoppet skulle bli ett badstopp, sedan skulle vi svida om till lycra och bestiga berget, hade vi tänkt.

Badstoppet var något av det mest lämpliga vi hade kunnat göra den dagen. Svalkan för bakisben och sinne var så välbehövlig att vi blev kvar lite för länge för att kunna göra verklighet av bergsbestigningen. Men vad gjorde det? När jag klev i det ljuvligt svalkande vattnet och såg horisonten insåg jag att allt var värt det.

Det är något speciellt med horisonter. Jag har under ett par veckor lidit av en obeveklig havslängtan som går ut på att just få uppleva horisonten. Jag vill sitta på en klippa och bada i vatten och titta ut över någon form av oändlighet. Lite som krönet på en asfaltsväg, eller grusbacke.

Det kunde vi göra i Vänern, eller iallafall komma väldigt nära. Vi lade oss på den skrovliga klippan och lyssnade på vågskvalpet. Den stunden var värd alla timmar i bil jag någonsin spenderat under den senaste veckan.

Två tyska hundar kom med viftande svansar och en husse i släptåg. Maria hälsade på dem, och vi insåg att det var dags att röra på påkarna. Det hade blivit dags att upptäcka mer av berget. Jag tänkte givetvis på Kinnekulleloppet, som jag vet går av stapeln i april, och som jag hört skräckhistorier om men samtidigt är dödligt sugen på att köra.

Efter SM och U6 har jag nämligen blivit sugen på att bli en bättre klättrare.

Vi körde upp till utsiktsplatsen som är den högsta punkten av Kinnekulle. Berget var verkligen backigt! Det var kringelokrokiga slingrande uppförslöpor, den ena brantare och längre än den andra. Kördes loppet alltså på dessa vägar? Vid parkeringsplatsen precis innan toppen stannade vi, tog ner cyklarna och bytte till cykelskor. På med hjälm, och så trampa upp för den korta lilla snutten upp. Perfekt sträcka att cykla i kjol och linne!

Så länge alla i klungan har samma inställning till klädseln den aktuella dagen är man stilmedveten

Efter att ha besett utsikten och testat köra några meter på grusvägarna vid tornet, så vände vi. Nedför backern, lite fotoshots och så ner lite till. Ner till kröken och sen upp till bilen igen.

Blodad tand på backar, det var bägges känsla. Jag sa till Maria att som relativt nybliven landsvägscyklist skulle hon ha stora fördelar om hon redan nu fått smak på backarna.

På med cyklarna på bilen, tack och hej Kinnekulle, ned igen och hemåt.

Och Kinnekulle, med alla möjligheter för både grus och asfaltstuggning, ska jag definitivt återvända till. Kanske före loppet, kanske efter.

Men som Katja skrev om det hypade Rörbäcksnäs, så måste jag tillstå att jag förstår precis varför både MTB: are och landsvägsryttare återvänder till Kinnekulle.

All fotokudos till Maria

Serviceteamet

Hjältarna Fredric och Johanna och så Maria på slutet yey!!

Får jag lov att presentera serviceteamet, en avgörande del av varje teamcyklists framgångar i klungan!

Serviceteamet är dem som hämtar dig på morgonen och spänner fast cykeln på cykelhållaren. De förser dig med kaffe i termos och brutal utsikt över Västgötaslätten medan du laddar mentalt för starten. De förser dig med information om banorna och åker banorna med dig inför varje start.

Innan dess har serviceteamet försett dig med en lånelägenhet så liten och mysig att du tillåter dig själv att drömma dig tillbaka till studietiden, på ett positivt sätt. Klubbkläder har serviceteamet också redan fixat, bibs och tre olika tröjor så att du ska kunna välja den som passar.

Serviceteamet är dem som har hämtat dina nummerlappar och varje dag nålar fast dem på din rygg. Tycker du att en lapp sitter fladdrigt, knäpper serviceteamet upp nålarna och ändrar lappen.

Serviceteamet försöker pränta in i din hjärna att aldrig prova något nytt inför en tävling. Du lyssnar ibland, men provar ändå nya vattenflaskor som du är ovan att dricka ur och därmed blir torr på vätska i det längsta linjeloppet. Du inser att du annars hade orkat hänga med klungan in i spurten.

Serviceteamet ställer sig bredvid dig i startfållan och hänger med armarna på kravallstaketet. Serviceteamet skämtar lite avslappnande att du inte ska se så glad ut inför starten, du ska se fokuserad ut och vilja äta upp konkurrenterna!

Men du ler bara, det gör du alltid, du vet inget annat, och då ler serviceteamet också.

Serviceteamet vet att motståndet är hårt och säger rätt saker för att peppa cykelhjärnan. Sakerna går ut på att du är stark och modig, vilket är två bra egenskaper i en 70 personer stor klunga.

Du drar iväg. Serviceteamet har ropat lycka till och ställer sig i en snygg kurva eller backe för att heja. Serviceteamet ropar Köttaaa och springer bredvid när du behöver det och står vid langningen med extra flaskor till dig och ropar Anna.

Din överhettade hjärna lyckas inte ta langningen men längtar efter den där flaskan hela loppet sen.

Serviceteamet väntar i målbacken och ropar skriker peppar dig uppåt. De står vid målrakan och skriker att du är stark och att du ökar ökar ökar.

Du darrar i målgång. Serviceteamet kommer med flaska efter flaska med det ljuvligt svalkande vattnet. Eller så kommer de med läsk, du kan välja. Ibland kommer de med isglass. Eller kaffe, om det finns kvar i termosen.

Serviceteamet kommer också alltid med målgångskramen. Målgångskramen är av den innerliga sorten och säger bra kämpat och bra jobbat och bra kört. Du gillar den där kramen! Du känner tillit till den! En målgång är ingen målgång utan den!

Serviceteamet plockar ihop grejer medan du duschar. Eller kör till det kommunala vattenhålet för att ni ska få bada. Det är ju ändå semester. De berättar om morgondagens bana. Ni tittar på prisutdelningen tillsammans, och du drömmer om att stå på den där pallen men vet att det är långt dit, fast kortare för varje start. Och du ler och är glad för att du har kört bra, du tänker att det finns bra saker du gjorde och saker att lära. Du vill lära dig och kommer att lära dig genom att tänka på vad du älskar med att cykla landsväg. Du tänker på det när det känns tungt för att orka, och när det känns lätt för att köra ännu bättre.

Serviceteamet kör hem dig till lilla lägenheten och kommer över på whiskey. Serviceteamet lägger ut peppande bilder på sociala medier för att berätta hur det går för klubbens olika cyklister och det finns alltid en positiv ton i det som läggs ut. Serviceteamet skickar bilder så att du själv kan använda dem på din blogg.

Serviceteamet omnämns i det här inlägget för att de är helt jävla fantastiska på att ta hand om sina cyklister.

Slut på inlägget, början på dagen, ut i solen och cykla!!

Serviceteamet unnar dig också alltid, efter väl förrättat värv i klungan, ett pool party på vischan i Skara med lagom okända, otroligt trevliga semesterfirare

Men för helvete, cykelsporten.

RR #14, U6 etapp 4, GP. Lottades I sista startled, hade en maffig skräckblandad känsla i jätteklungan tills kommissarien släppte på, fick en GP-chock och kom efter men låg snyggt i kurvorna och körde taktfast lagtempo med lagkamraterna och två till och blev avplockad efter några fler varv än väntat. Närmare bestämt 10 av ordinerade 15. Rullade i mål och besåg klungspurten med rejäl revanschlusta.

Typ så gick det idag!

Och imorgon tänker jag fan inte bli avhängd, men skit i det nu. För när mina klungkollegor kommit i mål och vi åkte hem, började jag studera programmet. Och då insåg jag att herrklasserna systematiskt körde dubbelt så långt, alternativt lite längre, alternativt rejält mycket längre om än inte dubbelt så långt.

Kolla vad vi ska köra imorgon till exempel:

Och vad vi körde dagarna innan:

Fram till klassen F/P 15-16 anses vi kunna köra lika långt. Men vid 15-16 händer uppenbarligen något. Här förväntas plötsligt pojkarna kunna köra längre. Och avståndet tas med upp i åldrarna fram till den härliga medelåldern. En herrjunior kör lite längre än damklassen. Herreliten kör genomgående dubbla distansen i linjet, och rejält mycket om än inte dubbelt så långt i GP:t.

Damklassen, som alltså utgörs av kvinnor från 17 år och uppåt inkl eliten, likställs med en herrcyklist på 15 år i förmåga. (Lägg till de hitresta cyklister från Holland, Tyskland, Norge och Danmark som deltar i U6!). Och förmåga i de här fallen är inte bara ungdomlig benstyrka och hormonstinn explosivitet. Det är fysisk och psykisk uthållighet, erfarenhet, mod, säkerhetstänkande, klokhet och andra saker som man samlar på sig genom åren som cyklist, både utanför och på tävlingsbanorna.

Mönstret går igen i de flesta tävlingar och är ingenting unikt för U6.

Vad leder det här till då? Jo, till att kvinnor systematiskt undanhålls chansen att bli lika starka som män. Vi kan träna ihop, visst. Men varför ska vi träna på distanser som aldrig dyker upp på tävling?

(En praktisk konsekvens detta får är att svenska cyklister får svårt att hävda sig internationellt på t ex VM efter att ha tävlat i Sverige.)

Fram till att era fruar, döttrar, partners och singelpolare är 15 år kör vi alltså lika långt. Men sedan dras könen isär för att, ja varför?

VARFÖR FFS.

Här finns en möjlighet att jämna ut skillnaderna i kapacitet serverad på silverfat. En möjlighet till en sak mindre att skylla kvinnors underlägsenhet i sporten på, om man så vill. Varför envisas cykelförbunden, klubbarna och alla andra med mandat att fatta beslut om distanser, med att cementera uppfattningen om kvinnors och mäns kapacitet? Med att sänka kvinnors möjligheter att stärka kapaciteten?

Tempot däremot, iallafall här på U6, kanske även annars, körs för övrigt på samma distans. Här görs skillnad på ålder, men inte kön. Varför då, kan man fråga sig. Och framför allt: innebär detta att vi kvinnor ska behöva förlita oss på tempoloppen om vi vill tävla upp oss i kapacitet? Hemska tanke!!

Åter till linjedistanserna. Jag blev så förbluffad över cykelsportens gubbighet och totala brist på insikt, att jag ringde upp Anna Svärdström. Anna sitter i mastersrådet på svenska cykelförbundet och är en skitstark D50 som sopar banan med alla. På Falkenloppet var det hon som förkunnade att dam och herr äntligen körde samma distans. Alltså 7 varv, totalt cirka 70 km.

Anna Svärdström berättade för mig att denna ändring hade tillkommit med kollektiv kvinnokraft. Cyklister som påtalat denna skevhet under flera år. Ett argument hade tydligen varit att loppet ingår i Stockholm 3-dagars och som avslutning på en helg med två GP, när man ser fram emot att äntligen få mata på, förpassas till ett dryga 30 km långt ”linje”lopp. Som alltså knappt är värt namnet.

Sedan nämnde hon några regler som var uppsatta för olika åldersklasser. Jag minns dem inte exakt, för allt jag kunde tänka på var Vasaloppet. Mer specifikt Vasaloppet 1980, när jag föddes. Då fick nämligen kvinnor inte köra Vasaloppet. Bara män fick dra på sig trikåer och skida de nio förföriska milen.

Det är sant!! Kvinnor klädde tydligen ut sig till män, och hade jag varit mer än den dryga månad gammal jag var på Vasaloppet 1980, så hade jag lätt gjort det.

För att påtala skevheten.

För regler och normer kan förändras, bara tillräckligt många vill det.

De människorna var skidsporten, de människorna gjorde det. Vi är cykelsporten, vi kan också göra det.

För kära älskade cykelsporten, hur ska vi komma tillrätta med all ojämställdhet om vi inte ens erbjuder kvinnor och män samma distanser? Hur förklarar du som arrangör för den tjej som fyllt 15, att hon plötsligt inte förväntas vara lika stark, inte få utvecklas lika snabbt, som sin manliga klasskamrat?

Vad är det en herrjunior klarar som en 40-årig damveteran inte förväntas palla? Vilka moment i sporten, vilka kvaliteter, vilka styrkor och svagheter är det vi vill åt när vi separerar på det här sättet? Vilka erfarenheter förväntas en man ha, som en lika gammal kvinna saknar?

Det är väl snarare herrloppen som borde vara kortare med tanke på den högre kraschfrekvensen där

Tänk om det blir på samma sätt som det kanske blir med klimatfrågan. Att våra barn, kanske särskilt våra cyklande döttrar, frågar oss varför vi inte gjorde något. När lösningen låg där på det välputsade silverfatet.

Det finns mycket att göra inom klimatfrågan i cykelsporten också, mer om den oljedopade tävlingsbubblan och min desperata klimatkompensation i kommande inlägg

Jag vill uppleva detta uppenbart välbehövliga skifte! Jag vill kunna dela samma eftersnack med alla mina tävlande vänner, utan att behöva säga ”fast vi körde ju bara 5 varv, så ni upplevde säkert backen mycket tuffare” och liknande spörsmål man vill dela efter ett lopp.

Det kommer kanske ta några år för oss att träna upp kapaciteten, eller så kommer vi att med hjälp av andra kvaliteter att ta oss an distanserna. Men cykelsporten ska väl leva länge, minst lika länge som kärnavfallet* iallafall.

Vem vet hur många år det kan ta att jämna ut resultatlistorna?

Men varför leva kvar i något så uppenbart förlegat?

När ska vi börja om inte nu?

Kom igen, cykelsporten!

Du kan bättre.

Kram,

din avhängda, nyfrälsta GP-cyklist

Anna

Foton Fredrik Wikström och jag

Och grattis alla som var starka nog i ben och psyke att uppleva klungspurten, jag vill också!!

Älskar för övrigt när lagledaren lyfter ner ens cykel från bilen efter loppet och man upptäcker att han stoppat ner en lämplig dryck i ena flaskhållaren

*100 000 år

RR #13: U6 etapp 3 linje. Eller revanschen på storklungan.

Nej, inte stork-lunga, stor-klunga.

Då var det onsdag och etapp 3 och dags för ännu ett linje!

Dagens bana skilde sig en del från gårdagens. Starten gick på ett krön, banan böljade sig fram och bjöd på hisnande utförslöpor för att avslutas med stigningen upp till krönet.

Tre varv skulle avverkas i hettan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av ben och psyke, men jag tänkte ge mig fan på att hänga med klungan över krönet.

Det var nämligen efter den som rycken skulle komma, resonerade jag. Och idag var jag dessutom obeskrivligt sugen på att forsa fram mitt i, och inte bakom, alla andra.

Starten gick och vi flög iväg. Cykelflätorna vajade i vinden och jag övade mig på att ligga snyggt och starkt i mitten. Vägen böljade och det var några småryck men i sak flöt allt på, proffsen värmde väl upp där framme. När jag märkte att jag hängde med kunde jag släppa fram mina mål för dagen. Jag hade för avsikt att, som på Markimlinjet, vara både en cyklist att räkna med för hjälp och en som tog sin lucka när den kom, på ett snyggt sätt. Jag tog därför rygg på folk jag kände, och höll mig borta från vinden i högerledet.

Det var mysigt och fartfyllt, min typ av lopp, alla var snälla och jag trivdes mitt i den maffiga 65-personersklungan. Hastigheterna runt 60 km/h var hisnande och jag blev modigare och modigare när Amiran taktfast gjorde som jag ville. Jag väntade med skräckblandad förtjusning på den första körningen i backen.

Backen kom, och jag låg mitt i klungan och knegade upp. Klungan gav förvånansvärt mycket hjälp, så jag tänkte inte så mycket på backen förrän sista knixen vid krönet. Då insåg jag nämligen hur gärna jag ville med, så jag bände och tryckte för att hänga med. Det gav resultat. Det första avgörande steget var taget, jag visste nu att jag kunde hänga med.

Andra varvet var en ren njutning. Jag fick självförtroende av backen, hängde med igångdrag, såg ryggar som ställde sig upp och satte av efter dem med ben som älskade varje tramptag.

Jag tog i på ett sådant sätt att varje lite starkare tramptag blev en extra rusch, en extra puff för tempot. Tryck från muskler som ville jobba mer och mer. Precis såhär ville jag cykla!

Skogspartierna var lekstugor, det rycktes och drogs, byttes position, jag lärde mig medcyklisternas rörelser, jag täppt luckor och tog chanser. Livet var så härligt.

Andra backen kom, och jag vr åter mitt i klungan. Vid knixen tappade jag lite, gick ner i bocken och försökte mosa ikapp. Jag måste göra det nu, själv, eller invänta förstärkning. Skulle detta bli slutet? Men nej, en Bianchi kom farandes med en lila norska i sällskap och vi körde avancerat lagtempo och det var min förning som täppte till luckan.

Du var stolt och ville att de andra skulle tycka du var duktig

Vi var ikapp. Åter till de böljande vägarna. Och det började hända saker. Rycken blev mer frekventa, farten nedför ökade och jag började djärvt att jobba mig framåt. För att jag kunde! Jag kunde faktiskt! På linjelopps vis skiftade positionerna ständigt, men bara känslan av att ha satt igång en kappkörning eller öka för att sno åt sig en lucka var en sådan revansch på gårdagen att den fick mig att le. Stort.

Benen trivdes. Som de flög, trampade och drog! Jag var inte rädd för klungan längre, allt var lugnt, allt var bara roligt nu.

Sista långa utförslöpan kom. 68,8 km/h. Helvete. Var detta vi, var detta jag? Inte bromsa nu, inte spänna sig, bara slappna av och låta cykeln göra jobbet.

Tredje och sista körningen i backen kom. Täten ryckte, den sista kurvan kom, benen var plötsligt sura, förlåt benen för min trasiga vattenflaska så att jag bara hade 750 ml till er på 93 km, och jag började sacka.

Nej!!

Jävla helvete. Jag som lyckats så väl hela loppet, var detta slutet? En Crescent körde upp bredvid och drog ikapp mig, delvis med uppmuntrande ord och delvis med sin rygg.

Men benen var slut, så var det bara. Jag tappade återigen, och jag kollade bak och såg följebilarna. Nej nej nej!!

Nu var det bara pannben kvar. KÖTTAAAAA skrek den välbekanta rösten från diket och det hjälpte för jag lyckades behålla min position och ta mig i mål framför norskan bakom mig.

Efter några meter stannade jag och pustade. Jag var helt slut. Johanna, den andra delen av det fantastiska serviceteamet, höll min cykel så att jag kunde tömma det sista i mina flaskor. Hur kunde man överleva 93 km på så lite vätska? Jag fick veta att bägge lagkamraterna hade brutit, stackars, och lite senare stod det klart att jag hade kommit på plats 56. 1 minut och 25 sekunder efter segraren från Norge.

56:a!! Fy fan vad häftigt.

Jag fick ännu mer vatten av snälla medmänniskor och var, trots tappet på slutet som missunnade mig att gå i mål med klungan, överlycklig.

Jag hade hängt med. Jag hade fattat att krönet var avgörande, jag hade jagat när det gällde, jag hade tagit mig framåt i klungan och jag hade hjälpt kamrater att komma ikapp.

Revanschen var så överväldigande och syftet med landsvägscykling var så uppenbart!

Jag hade upplevt båda samtidigt.

Fy fan vad jag ägde.

56:a på Amiran.

Och medan solen steker mot det öppna fönstret i min lilla lånelägenhet, så vilar sig benen i form till morgondagens GP.

Så det så.

Utsikt från bilen på väg hem från loppet, är Västergötland fint eller??

Fredric tog startfållefotot

RR #12: U6 etapp 2, linje

Så var det dags att göra upp med psyket om race i storklunga!

Japp, detta var dagens stora happening och psyket vann. Starten med de många svirrande hjulen, ben och armar som spaghetti, rädslan för hastiga rörelser blandat med känslan att köra som ett proffs. Det var maffigt att köra med 75 andra!

Jag både visste och inte visste hur det skulle sluta. Jag både såg mig själv klungspurta och solorejsa över mållinjen. Lite som mitt första GP på Arlanda Test track!

Psyket fixade inte att vara social hur länge som helst. Så jag släppte strax efter lite mer än halva första varvet och körde istället ett fint partempo på starka ben ihop med en holländska.

Men vägen dit!

Ahhh, vilken rolig bana, etapp 2 i Tidaholm! Man svängde av inåt skogen och ängarna, kom in i böljande landskap, träffade motlutet och svängde höger och så ba –

GRUS

dök upp mitt i allt!

Första varvets grus blev luckans grus. Det sista jag såg av klungan var min lagkamrat Anna Wikström som forsade förbi i sin lucka. Heja Anna du äger kör!! Mina ben var sura och jag började skylla på mina senaste dagars illamående fram tills att allt lossnade på andra varvet.

För just som jag började frukta att jag skulle få köra solo alla fyra varv

Herrarna körde åtta, klart de skulle

så hörde jag bakom mig svirret av två cyklister som körde tryggt och taktfast partempo. Och rösten från min andra lagkamrat som sa

”häng på nu Anna!”

gav mitt psyke den erforderliga påfyllning för att benen skulle komma igång.

Som vi körde! Jag, Alva och en holländska, och jag tackade dem genom att ta mycket vind, men benen bara älskade allting ännu mer och hade kommit igång och vi drog över mållinjen på andra varvet som ett järngäng, så starka! Stor som liten klunga, allt var bättre än solo!

In på tredje varvet. Helvete vad bra det gick nu. Jag och holländskan drog varannan gång, hennes kedja var torr och kvittrade men skit i det. Alva var väl trött, men vi hjälpte ju, hon fick ju ligga på rulle.

Förklaringen till rullen uppdagades för sent: Alva var borta. Jag hade hängt av min lagkamrat som tack för hjälpen.

Men benen fortsatte

förlåt Alva, verkligen

och vi körde partempo tills holländskan hämtade upp sin kompis längs vägen. De körde bredvid varandra och drog av på takten så mycket att jag var tvungen att köra ifrån dem.

Trist att köra solo, men ännu värre att köra långt under sin förmåga.

Själv alltså. Igen, wtf. Ja ja. Benen var i högform. Amiran skötte sig fläckfritt. Jag trampade som jag ville, kraft i varje pedaltramp och rätt muskler som gjorde sitt jobb. Som de där norskorna på trainer på uppvärmningen. En klunga syntes plötsligt där framme, hade jag kommit i fatt? Hade några verkligen släppt? Bilar, kommissarier, nej en hägring, det var F15-16. En liten F låg själv och trampade när jag kom förbi. Hon förkunnade gråtande att hon tappat klungan och vi snackade lite. Hon hade kört halva sitt första varv, försökte jag peppa och hon fick lite hopp i blicken. Backen kom, jag lämnade henne och nötte vidare. Benen var ju så starka nu. Jag tryckte på, kände återigen på gruset och kom upp i 45 med mina smått tanklösa 8 bar i däcken. Skulle väl smälla närsomhelst, men då fick det smälla. Farten på gruset var värd varenda punkarisk och

var det inte den gamla gruskärleken som smekte sina dammiga, förföriska tassar mot min kind?

Jag varvade solo och kom in på fjärde varvet.

Då hörde jag det välbekanta kvittret, flankerat av ett lätt flås.

Holländskan!

Hennes kamrat hade klivit av pga knäskada, fick jag veta, varpå hon hade beslutat sig för att köra ikapp mig. Bra beslut!

Vi körde ikapp F15-16. Jag ville förbi, helt stilla var de jämfört med oss. Ursäkta småflickor, men nu måste tanterna fram här. Jag banade väg på höger sida av klungan, varför är ni så utbredda har ni inget trafikvett?? och tryckte iväg ett igångdrag med holländskan för att markera mot småflickorna.

När backen kom förstod jag varför de kört så långsamt. Det som hände var nämligen att hela klungan av småflickor kom körande förbi oss i en stående backspurt.

Där stod vi i våra sadlar som årets puckon.

Ja ha ja! Partempot fortsatte, och vid sista nedförslutet började jag planera min spurt. En spurt ska man alltid unna sig, oavsett om det är pallen eller jumboplatsen som står på spel. Hur stark var holländskan? Skulle hon smyga sig förbi mig om jag låg i täten vid målrakan?

Om jag lade mig på höger sida, skulle hon bara ha en sida att gå om på. Mer kontroll till mig.

Jag lade mig till höger i körbanan och inväntade attacken.

500 m kvar, för lång spurt, 300 kvar, 200 och ingen attack. Tråkmåns! Jag ställde mig upp, drog igång min spurt och kom över mållinjen före henne. Hon hade fått jumboplatsen, jag tackade henne och vi rullade av.

Imorgon är en ny dag, en väldigt mycket backigare dag. Och imorgon blir det revansch på storklungan.

Fredric tog bilden vid starten då jag av någon anledning försöker se hård ut

Resultat här

Och förresten.

Något jag missade i mitt fina partempo var kraschen i storklungans klungspurt på målrakan. Flera hade tydligen åkt ambulans och var rejält tilltufsade. Det hade tydligen också varit en krasch på mitt älskade grus.

Va faaaan!!

Det är så ofattbart ledsamt varje gång det händer. Lärdomen måste vara att alltid köra säkert, säkerheten först alltid!!