Dag 2: Stavanger!!

Äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN.

Äntligen.

Resans första belöning har kommit och det är Stavanger. Beslutet jag fattade idag efter pappmuggskaffet var att hinna med bussen hit och det fick kosta en taxiresa när jag tappade kontrollen över navigeringen och i panik högg första bästa stackars taxi. Fälla säten, in med cykeln, en kvart till bussen går och jag ska hinna packa in cykeln och hitta rätt buss och även köpa biljett. Glatt betala överpris till taxichauffören som försöker lugna mig, hitta en annan men rätt buss och fnula in Amiran i bagaget.

Upp på bussen. Puh. Äntligen.

Det om min framförhållning och mitt skarpa lokalsinne. Nu: Stavanger.

Eller först: den nio timmar långa resan hit. Eller, den efter Kristiansand. För det var egentligen då som jag på riktigt började få Norge-feeling och kände håret resa sig på armarna. Det var broarna över de hisnande vattnen och det var de böljande vidsträckta kullarna med berg på. Det var hedlandskapet. Det karga.

Det var backarna som hemlighetsfullt slingrade sig upp längs dalgångar. Som blinkade förföriskt mot mig och älvlikt viskade sitt kommmmm som dikena i Tidaholm på U6.

Backarna svängde och försvann bortom någon kurva, liksom såg sig om som för att fråga om jag skulle med.

Imorgon, tänkte jag, imorgon.

Sedan: det tilltagande fjordlandskapet med gigantiska stupande öar ner i havet. Och vattnet; hav mot stenstrand och brygga och havets krusade yta och vågorna.

Och Stavanger självt? Känslan att sakta rulla ner mot hamnen tog andan ur mig från första stund. Jag lutade foten mot en blomkruka och bara glodde. Hamnen, havet, fjordarna och alla backar och kurvor därute. Allt det låg framför mig. Bron där jag skulle cykla, så nära himlen att hjärtat skulle snörpas ihop av hur stort och maffigt det skulle kännas för mig och Amiran.

Dessutom var det överdådigt skönt med hotell. Love it. Eget rum, rulla in cykeln, av med väskor, däcka på sängen och ut igen på stan.

Kolla in hamnen, de stora skeppen från Tall ship race, gränderna, fantisera om att sitta med rätt person vid nån av de mysiga barerna och kaféerna, elbilsspotting. Teslaspaning.

Tänka på mamma och pappa som skulle älskat stället

Stavanger. Härifrån kan man nå den hisnande Lysefjorden varifrån man kan cykla en asfet serpentine, enligt sägnen och enligt ett reportage i Bicycling. Jisses vad jag dog när jag såg bilden på serpan. Dessvärre går färjorna till fjordens ände Lysebotn så att man får börja cykla serpan runt 15.30 och sedan de återstående 130 km tillbaka till Stavanger om man vill göra det med lätt packning. Alternativt vänta ut färjan som går tillbaka 07.20 dagen efter. Och det gör jag inte själv, helt enkelt. Det får bli nästa resa.

Men geeeeeezzzzzz…. Att bara befinna sig här mitt bland alla fjordar och hemliga stigningar och serpor och elbilar och fläckfria hotellrum är hisnande. Verkligen hisnande. Så imorgon ska jag prata med turistbyrån för att ta ut en lämplig rutt till Bergen och sedan ska jag kanske gå på oljemuseet här och sedan cykla iväg. Norrut. I medvind och regnstänk.

Det susar i träden vid hotellet där jag sitter i utelobbyn.

Stavanger vore inte Stavanger utan lite hederligt skitväder.

Så imorgon blir det badass.

Vi ses då.

Godnatt från er

positivt överrumplade,

lyckliga,

överdoserade,

längtansfulla

Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s