När benen dog.

Hej.

Idag dog mina ben. Detta skedde under vår propagandacykling som lystes för att eskortera en klubbkamrat till jobb i Katrineholm. Så klockan fem ringde klockan, tjugo över tippade jag ner en tallrik gröt i käften, och vid 0600 startade vi.

Flera av oss hade klubbkläder, damn vad snygga vi var, och hade vi inte det var vi snygga ändå.

Så svalt det var! Så mjukt och fuktigt julisomrigt, så daggigt I gryningen.

Eh nej, men svalt ja

Alla fem var pigga. Vi dansade iväg, och jag kunde bara hoppas att min magkramp skulle släppa eller mjukas upp av morgonritten.

Vägen mot Hälleforsnäs var sig lik, jag kände igen backarna, kunde kurvorna, så svängde vi av mot ny asfalt och tog plötsligt rakt fram mot Valla.

Där hade dina barndomsvänner sitt hem förut när ni alla familjer brukade hälsa på

Vallavägen var en böljande slingrande Sörmlandsdröm. En djup dal, på det en ås, på det ett krön.

Och löv som torra gula fallit till marken, skulle nya växa ut igen?

Katrineholm äntrades från sydost, och den tidiga timmen ledde oss till morgonfika på ett äkta konditori som hette sundet. Man såg dess äkthet på stolarna och på hur kunderna tog god tid på sig att beställa en av det, två av det, och så fyra av det och ett ögonblick, två av det där också och slå in fint tack!

Klart de slog in fint, var väl kondis.

Efter en slät surdegsfralla och för mycket blaskigt kondiskaffe var jag på G och de andra också.

Men benen var inte det. Och så skulle de fortsätta att sura hela vägen hem.

Och när vi tog doppet i Älgsjön med den där kvarglömda handduken som jag skylde mig för klungan med, så blev de ännu surare. De såg inte alls fram emot backarna i Svalboviken! De såg inte alls fram emot att ha fart kvar till krönet, krön var meningslösa vem bryr sig!

Sa benen.

Jag kunde inte säga emot. Så klubbkamraterna försvann i cykelglädjens bubbla och jag ställde mig vid vägkanten. Så rullade jag sakta ner till korset på väg 214 där jag trodde att de skulle vänta, vilket de gjorde. Och jag sa fy, jag sa fan va jobbigt, och jag insåg att jag aldrig skulle ta mig hem utan dem. Det var väggen jag skymtat, som benen ryggat inför. Så med ett avancerat lagtempo drog kamraterna mig hem och vi varandra hem.

Och hemma fick jag kaffe och macka och sedan var det slut på den gryningsdistansen, 139 km Sörmland.

❤

Fotokudos Lucas