Grus!!

Jag börjar äntligen få fason på min NM-laddning. Hjärnan har som vanligt inte fattat grejen, men det kommer. Det blir omroddning för att cyklingen ska få plats i semester-pusslet och jag har gett mig fan på att köra korta, intensiva back- och intervallpass minst varannan dag. Och då gärna på morgonen, chocka kroppen rejält så att jag kan vara trevlig på eftermiddagen, eller hitta på kul sommarsaker.

Åker jag någonstans, ska cykeln med.

Så idag körde jag backstyrka i Hugelstabacken. På detta skulle nämligen följa några timmars belönande grusväg som Lucas hade fått korn på i trakterna kring Gillberga.

Jag skulle få testa nya crossen!

Backträningen gick ut på att jag efter uppvärmningen körde repetitioner på riktigt låg växel. Det skulle tydligen vara bra för backbenen, enligt coachen. Sedan körde jag tillbaka via ett av mina favoritsegment, la in tre spurter och fick upp ett rejält flås.

En dryg timme, en bra förmiddag.

Hem och byta cykel, käka lite musli och så iväg på nytt.

Trampa upp mot rondellen där 214 möter 230, köra mot Katrineholm och leta rätt avfart till gruset.

Grus fanns det runt Gillberga, massvis. Vi for fram, tog höger när höger såg bra ut och vänster när vänster såg bra ut. Det var ett upptäckarpass, och benen log av att susa fram i den dammiga värmen. Först allvar, sen belöning. Cykeln kändes ok, första riktiga turen på den sedan köpet, kanske några inställningar som måste göras bara.

Vi letade oss ut till Biby, som enligt sägnen och de som kan nåt, ska vara hem åt ett brofäste. Och inte vilket brofäste som helst, utan ett brofäste till en rejält nedgången och fallfärdig bro över sundet. Sundet var smalt, vi besåg betongfundamenten och vattendjuret i mig skulle såklart i och plaska lite. Nyllet fick sitt, skönt att svalka halsen. På andra sidan sundet firade eskilstunaborna sin semester, och vi ju våra. Tillbaka på gruset, hej då Lucas som skulle ut på lvg; kvar fanns några oupptäckta stigar mellan väg 230 och Borsökna. Jag hade vatten och en påse pumpafrön, jag skulle klara mig.

Så började dagens andra äventyr som skulle leda mig till slingrande stigar och utmanande sandbackar utmed Borsöknasjöns östra strand. Jag misstänker att det MTB: as en hel del här, stigarna var smala och backarna branta och det var sand, småsten, rötter och kurvor i en enda röra.

Jag kom på mig själv att spänna mig när stigen blev stenfylld sand i snett nedförslut. Men så påminde mig kroppen om att slappna av, och jag skuttade runt och tryckte mig över de flesta hinder som kom i min väg på de små stigarna. Fram och tillbaka ibland, men framför allt tekniskt och långsamt. Skönt att slippa framväxel också.

Så var det hej då Borsökna.

Jag fortsatte in mot det som kanske var Lagersberg via en grässtig som mest såg ut att leda till en soptipp. Men se det gjorde den inte, utan den vindlade sig långt in i en mjuk trädtunnel där jag kunde susa fram på crossen i full fart. Det kom åter en grusväg, jag tog väl vänster, eller höger, uppför ett krön och så in i skogen igen. Denna gång via en grässtig som var smal, så smal! Genom två gångtunnlar, mer stig och så

VOILA

var jag framme vid en rondell.

230-rondellen där väg 214 går söderut!

Vilken fantastisk belöning för backbenen att crossa lite. Jag hade kostat på mig att justera sadel och styre, så jag styrde glatt mot Skjulsta för ett sista stigflow via Vilsta och hem.

Helvete vad roligt det var att susa runt i den mjuka skogen. Och backarna uppåt satt ju, nästan alla! Bara att bända cykeln klokt, låta bakhjulet sladda och fram hålla riktningen.

En sak jag däremot inte blev klok på var den förfärliga styrlindan samt den lätt räfflade ytan på reglagehandtagen. Det kan ha varit kombon med lite framåtlutad sadel, men händerna var röda och irriterade efter rundan. Inte ett dugg skönt alls. Skumt, får kolla sadelvinkeln, alt. vinka hejdå till handskfria cross-turer hädanefter.

Överlag gick cykeln väldigt bra på grus och sand, gräs och stig och upp och nedför.

Så tack för det singelklingan!

Nu ser vi bara fram emot ett standardiseringstvång på cykelskruvar. Cannondale (eller är det SRAM?) verkar nämligen genomgående ha valt skruvar som kräver den tillplattade stjärnmejslen. Alltså inte den gamla vanliga, trevliga insexnyckeln.

Och sadelns skruvar är dessutom en storlek större tillplattad stjärnmejsel än den jag har.

Wtf!

Men men.

Kram på er nu, och crossa snyggt.

Bibybrons fäste, en plats för kontemplation av olika slag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s