RR #15: U6 etapp 5, linje 64 km

Ett linje fyllt av utmaningar, kanske det värsta jag gjort hittills.

Det här inlägget blir nyttigt att skriva. Först tänkte jag roligt, men det är faktiskt mest nyttigt. Jag är nämligen besviken över hur det slutade, men nöjd med hur jag körde. Och jag vet exakt var jag failade. Samtidigt är jag alltså rätt nöjd, just för att jag lyckades ta två återhämtningar som jag först trodde skulle leda mig ner i döden i diket. Trötthetsdöden alltså, den där man ger upp och låter sig lockas av rösterna som säger KOMMMMMMM….

Så…..

Det var veckans sista linjelopp, det tredje av tre. Jag hade en bra känsla, banan var vacker och skulle bjuda på utmanande grusinslag både uppför och nedför. Jag skulle få langning, och jag skulle ge mig fan på att inte släppa den stora klungan. Jag skulle hålla i, och jag skulle åstadkomma det genom att trampa och nöta och bita mig fast. Backarna skulle inte få vinna, klungan skulle inte få vinna.

Det var masterstart, så vi körde gemensamt en bra bit uppför backen. Kommissariehojen skulle snart släppa, luften vibrerade. Maffig känsla återigen med alla hjul och växlar som låter. Antalet startande var väl 60 någonting, oförglömligt många.

Efter någon mil av ryck, tryck och motlut började avståndet till huvudklungan öka. Jag tryckte på, bet ihop, men cyklist efter cyklist for förbi mig. Vad var det med benen? Vad var det för syra som inte känts under uppvärmningen? Skulle luckan komma redan??

Det gick för fort. Skit.

Lagom till den första grusbacken uppför stod luften stilla. Jag var i andraklungan. Dammet gjorde munnen torr och gruset satte sig på farten. Gruskärleken var långt borta. Benen trampade långsamt, pannan skrynklad, huvudet hängande. Bakom mig kom folk ikapp, jag morrade inombords men väggen kändes så frestande och diket så mjukt. Kunde man inte få DNF: a en enda gång på den här veckan?

Då hörde jag lagkamraten bakom mig, jag ville peppa henne men hon sa bara ”Anna, kör du!!” så jag tryckte på, trodde hon skulle lägga ner cykeln. Minst en av oss måste ju i mål, så jag tog på mig uppgiften och tryckte mig i kapp andraklungan.

På krönet var jag ett under av glädje. Det hade gått att komma upp, igen. Sådana är krön, när man kommit uppför dem. Tänk vad psyket kan ändå!

Allting utgår från psyket och tankarna. De styr benen, oftast. Vill inte psyket, har benen svårt att köra på egen hand.

Jag var uppe, nu stundade ett varvs finkörning i klunga på de böljande västgötavägarna. Varken grus, motlut eller annat spelade längre någon roll. Vi var tre stycken, och snart plockade vi upp ett par till och blev fem. Avancerad lagtempo under tystnad, jag var stark som de andra och benen njöt av att trycka på och roligast var det att ligga i bocken.

Lagtempot urartade till belgisk kedja, och snart såg vi resten av andraklungan framför oss. Tyst kom vi överens om att köra ikapp dem, vilket vi snart hade åstadkommit med lite extra tryck från benen och extra låg position i bocken.

En stunds vila följde av den nu dubbelt så stora klungan. Vi var starkare än dem, snabbare, just för att vi kört ikapp. Nytt samarbete, ny belgisk och ökande tempo.

Behöver jag säga att livet var underbart?

Behöver jag säga att det var underbart fram till andra backen i gruset?

Det var en upprepning av förra gången, men nu trodde jag på riktigt att jag skulle tappa min älskade andraklunga. Jag växlade ner till lilla klingan, fail fail fail, och trampade vatten där på gruset. Diket kändes mer lockande än någonsin, och alla andra försvann i horisonten. Hur tusan gjorde de för att komma upp? Hur många höjdmeter hade de i benen, vad för råbarkad sten var deras pannben gjorda av?

Jag visste inte. Jag kunde bara gissa.

Jag grimaserade och hatade mig själv för att det skulle bli ännu en solokörning, men då kom den holländska skåpbilen. Eller nej, var det Bianchi-bilen? Nej, det var den holländska. Och de lät mig snällt ligga bakom medan de peppade mig från fönsterrutan.

Och helt plötsligt var jag uppe på krönet, igen.

Och jag körde ikapp och lade mig i klungan som om ingenting hade hänt.

Du ville att någon, det räckte med en, skulle säga bra kört, fan bra upphämtning

Sedan gick andra varvet som det gick. Ljuvlig, pampig, kraftfull propagandacykling med mig som likvärdig de andra i styrka, fram till den förbannade målbacken.

Genom villaområdet, förberedde för den sista vänstersvängen mot målbacken, in i motlutet och in bland bokskogen.

Och så var jag tvungen att släppa, igen.

Och felet var att jag växlade ner till den lilla skitklingan igen, trots misstaget tidigare. Och klungan ställde sig upp där framme för att på något mirakulöst sätt köra i samlad tropp upp mot målet, som var på krönet av backen.

Fredric sprang bredvid in mot mål och jag visste att han visste att jag var medveten om mitt misstag och mycket besviken på mig själv. Jag var förlorad, snuvad på den enda klungspurt jag verkligen hade haft möjlighet till, och hängde med huvudet men tryckte in en liten minispurt på lilla klingan in över mållinjen.

Rulla några meter, träffa Johanna och få ett par flaskor vatten. Få informationen att båda lagkamraterna var på banan bakom mig och körde. Grymt!!

Vad starka vi var.

Och jag var missnöjd, men men nöjd med de helt osannolika återhämtningarna av två luckor i backen.

Man måste tänka så. Analyserna av det man gjorde bra och hur man gjorde det, och morrandet åt det man gjorde fel och hur det kan göras bättre.

Nåväl. Jag hade haft kul, det hade jag, men jag hade fått rejäl respekt för både backträning och grus.

Vi fick oss ett dopp i en kommunal pöl efter loppet, och efter en falafeltallrik på stan var jag åter människa igen.

Vann gjorde Louise Holm Hobak från Cipolini, på tiden 1:44, stort grattis!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s