RR #16: U6 etapp 6, tempo!

Samma bild som förgående inlägg jag vet, fantasilöst

Sista etappen på det fina etapploppet U6 Cycle Tour var ett tempolopp på 14 km. Det var ett bra avslut, alla skulle få köra av sig och sen åka hem till sitt med gott samvete. Jag, som var dödligt sugen på semester och bad, hade bestämt mig för att även jag anstränga mig för att just mosa på.

Det är en konst att göra just det på ett tempolopp. Om det dessutom är så kort som 14 km, så är det en ännu större konst. Men jag var beslutsam att denna gång värma upp för att komma över tröskeln och faktiskt övertyga benen om att detta var kul och värt att trycka på för.

Uppvärmningen inleddes med ett mindre trainer-fail. Jag skulle testa en så kallad rulle, men det var så läbbigt att jag halkade av och blev darrig (se bild på hur det ska gå till längre ner, ena syskonet Ernst står modell, man ska alltså hålla sig så stabil att rullarna ska röra sig under en, fatta att jag vill behärska det där). Det fick bli vanlig uppvärmning, och jag ville chocka kroppen på uppvärmningen för att slippa göra det under loppet.

Tempopinnarna gav en helt ok sittställning, uppvärmningen var ok men jag kom ändå tillbaka till serviceteamet i startfållan utan leende. Detta är så fruktansvärt meningslöst. Men ok, en timme tills pinnarna skulle befria Amiran från meningslöshetens bojor, lika bra att satsa.

Jag garvade åt mitt tempohat och gick upp till startfållan. En sista åtdragning av pinnarna, upp på rampen och iväg.

Jag kände mig plötsligt ursinnig. Sammanbiten. Nu jävlar. Ingen skulle få komma och säga att jag inte hade satsat. Pulsen var hög, andhämtningen flåsig och benen matade på. In i första kurvan, in i första backen och syran kom smygande. Märkligt att ingen kört om mig ännu, tänkte jag då den första kom svirrande. Upp i motlutet, trycka på och in i andra kurvan. Skön ställning, bra fart i benen, men var fanns det sedvanliga tempohatet? Nedför en backe, börja möta andra cyklister som kört vändningen och så jag i vändningen.

Precis innan vändningen hade jag passat på att ropa bra kört till mina två lagkamrater. Det kändes ju bra.

Vända, och så uppåt. Helvete, nu började motlutet. Två kom svirrande förbi, lika majestätiska som vanligt, till och med hon som körde på linjecykel utan pinnar. Skit i dem, jag kör mitt eget race.

Efter den nästa sista kurvan började en väldigt konstig känsla att sprida sig i kroppen. Detta var ju nästan kul!

Sista kurvan, och så bästa Fredric i serviceteamet som springer bredvid och ropar kötta.

Sista rakan. Öka nu benen!

Och det gjorde de. Med en hastighet på 43,5 km/h korsade jag mållinjen, samma raka där jag spurtat i mål på etapp 2:s linjelopp, och jag flåsade när jag trampade ur.

Jag slutade bland de sista med ett snitt på 32,9 km/h, men vafan. Det hade varit kul, för en gångs skull. Jag hade faktiskt mosat på, nästan hela tiden. Det låga snittet berodde på en nedsaktning nånstans innan andra kurvan.

I målområdet fick jag lite skämtsamt skäll av lagkamraten som jag ropade heja till, hon tyckte jag skulle trycka på så mycket att jag inte kunde prata.

Ha ha!

Det får bli nästa mål.

Jag var nöjd, trots lägsta temposnittet dittills.

Slut på denna RR. Maria tog nästan alla bilderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s