Kinnekulle, ett berg att återvända till

Hej alla överhettade medmänniskor. Har parkerat mig på trappan i någorlunda skugga som både ska gagna synligheten på skärmen och min egen svalka. Det är överdådigt hett och idag ska jag göra allt utom att cykla. Jag känner faktiskt inte ens för att tvätta av eller smörja in cykeln. Självklart kommer jag att göra det ändå, men en vilodag efter en veckas etapplopp känns ändå som en rimlig idé.

Det är klurigt att veta vad man ska skylla benens seghet på i den här värmen. Gårdagens bilåkande i det magiska Kinnekulle-Vänernområdet? Överdos av race? Eller helt enkelt dippen som följer exakt två dagar efter en bläcka, och tomheten som följer i spåren av en intensiv lyckofylld vecka av cykel cykel cykel.

Den som är en vardag med vakna-tävla-softa-äta-blogga-sova och den som är vardagen hemma i huset.

Ja ja. Vad kan väl som vardagens små hänga tvätt-sysslor och fix med diverse hemmagrejer få sinnet på rätt köl? Jag vet att jag är mitt inne i dippen, så jag tänker vänta ut den. Eller värka ut den, snarare.

Och nu tänker jag fylla tomrummet med att blogga ikapp lite, på dator för en gångs skull, och först ut är Kinnekulle-inlägget.

Det var ju nämligen så att jag och Maria, en ny bekantskap från Stockholm som kom ner och hejade på mig på lördagen, skulle spana in Kinnekulle på vägen hem. Maria hade lastat Bianchin på bilen och vi skulle cykla upp på berget, hade vi tänkt.

Det något oväntade poolpartyt på lördagskvällen ändrade vår ambition något. Vi lyckades dock städa ur lägenheten och ta oss ut i världen vid 12-rycket på söndagen. Med bil, och två cyklar på taket. Älska se skuggan av cyklar på taket. Första stoppet skulle bli ett badstopp, sedan skulle vi svida om till lycra och bestiga berget, hade vi tänkt.

Badstoppet var något av det mest lämpliga vi hade kunnat göra den dagen. Svalkan för bakisben och sinne var så välbehövlig att vi blev kvar lite för länge för att kunna göra verklighet av bergsbestigningen. Men vad gjorde det? När jag klev i det ljuvligt svalkande vattnet och såg horisonten insåg jag att allt var värt det.

Det är något speciellt med horisonter. Jag har under ett par veckor lidit av en obeveklig havslängtan som går ut på att just få uppleva horisonten. Jag vill sitta på en klippa och bada i vatten och titta ut över någon form av oändlighet. Lite som krönet på en asfaltsväg, eller grusbacke.

Det kunde vi göra i Vänern, eller iallafall komma väldigt nära. Vi lade oss på den skrovliga klippan och lyssnade på vågskvalpet. Den stunden var värd alla timmar i bil jag någonsin spenderat under den senaste veckan.

Två tyska hundar kom med viftande svansar och en husse i släptåg. Maria hälsade på dem, och vi insåg att det var dags att röra på påkarna. Det hade blivit dags att upptäcka mer av berget. Jag tänkte givetvis på Kinnekulleloppet, som jag vet går av stapeln i april, och som jag hört skräckhistorier om men samtidigt är dödligt sugen på att köra.

Efter SM och U6 har jag nämligen blivit sugen på att bli en bättre klättrare.

Vi körde upp till utsiktsplatsen som är den högsta punkten av Kinnekulle. Berget var verkligen backigt! Det var kringelokrokiga slingrande uppförslöpor, den ena brantare och längre än den andra. Kördes loppet alltså på dessa vägar? Vid parkeringsplatsen precis innan toppen stannade vi, tog ner cyklarna och bytte till cykelskor. På med hjälm, och så trampa upp för den korta lilla snutten upp. Perfekt sträcka att cykla i kjol och linne!

Så länge alla i klungan har samma inställning till klädseln den aktuella dagen är man stilmedveten

Efter att ha besett utsikten och testat köra några meter på grusvägarna vid tornet, så vände vi. Nedför backern, lite fotoshots och så ner lite till. Ner till kröken och sen upp till bilen igen.

Blodad tand på backar, det var bägges känsla. Jag sa till Maria att som relativt nybliven landsvägscyklist skulle hon ha stora fördelar om hon redan nu fått smak på backarna.

På med cyklarna på bilen, tack och hej Kinnekulle, ned igen och hemåt.

Och Kinnekulle, med alla möjligheter för både grus och asfaltstuggning, ska jag definitivt återvända till. Kanske före loppet, kanske efter.

Men som Katja skrev om det hypade Rörbäcksnäs, så måste jag tillstå att jag förstår precis varför både MTB: are och landsvägsryttare återvänder till Kinnekulle.

All fotokudos till Maria

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s