RR #13: U6 etapp 3 linje. Eller revanschen på storklungan.

Nej, inte stork-lunga, stor-klunga.

Då var det onsdag och etapp 3 och dags för ännu ett linje!

Dagens bana skilde sig en del från gårdagens. Starten gick på ett krön, banan böljade sig fram och bjöd på hisnande utförslöpor för att avslutas med stigningen upp till krönet.

Tre varv skulle avverkas i hettan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av ben och psyke, men jag tänkte ge mig fan på att hänga med klungan över krönet.

Det var nämligen efter den som rycken skulle komma, resonerade jag. Och idag var jag dessutom obeskrivligt sugen på att forsa fram mitt i, och inte bakom, alla andra.

Starten gick och vi flög iväg. Cykelflätorna vajade i vinden och jag övade mig på att ligga snyggt och starkt i mitten. Vägen böljade och det var några småryck men i sak flöt allt på, proffsen värmde väl upp där framme. När jag märkte att jag hängde med kunde jag släppa fram mina mål för dagen. Jag hade för avsikt att, som på Markimlinjet, vara både en cyklist att räkna med för hjälp och en som tog sin lucka när den kom, på ett snyggt sätt. Jag tog därför rygg på folk jag kände, och höll mig borta från vinden i högerledet.

Det var mysigt och fartfyllt, min typ av lopp, alla var snälla och jag trivdes mitt i den maffiga 65-personersklungan. Hastigheterna runt 60 km/h var hisnande och jag blev modigare och modigare när Amiran taktfast gjorde som jag ville. Jag väntade med skräckblandad förtjusning på den första körningen i backen.

Backen kom, och jag låg mitt i klungan och knegade upp. Klungan gav förvånansvärt mycket hjälp, så jag tänkte inte så mycket på backen förrän sista knixen vid krönet. Då insåg jag nämligen hur gärna jag ville med, så jag bände och tryckte för att hänga med. Det gav resultat. Det första avgörande steget var taget, jag visste nu att jag kunde hänga med.

Andra varvet var en ren njutning. Jag fick självförtroende av backen, hängde med igångdrag, såg ryggar som ställde sig upp och satte av efter dem med ben som älskade varje tramptag.

Jag tog i på ett sådant sätt att varje lite starkare tramptag blev en extra rusch, en extra puff för tempot. Tryck från muskler som ville jobba mer och mer. Precis såhär ville jag cykla!

Skogspartierna var lekstugor, det rycktes och drogs, byttes position, jag lärde mig medcyklisternas rörelser, jag täppt luckor och tog chanser. Livet var så härligt.

Andra backen kom, och jag vr åter mitt i klungan. Vid knixen tappade jag lite, gick ner i bocken och försökte mosa ikapp. Jag måste göra det nu, själv, eller invänta förstärkning. Skulle detta bli slutet? Men nej, en Bianchi kom farandes med en lila norska i sällskap och vi körde avancerat lagtempo och det var min förning som täppte till luckan.

Du var stolt och ville att de andra skulle tycka du var duktig

Vi var ikapp. Åter till de böljande vägarna. Och det började hända saker. Rycken blev mer frekventa, farten nedför ökade och jag började djärvt att jobba mig framåt. För att jag kunde! Jag kunde faktiskt! På linjelopps vis skiftade positionerna ständigt, men bara känslan av att ha satt igång en kappkörning eller öka för att sno åt sig en lucka var en sådan revansch på gårdagen att den fick mig att le. Stort.

Benen trivdes. Som de flög, trampade och drog! Jag var inte rädd för klungan längre, allt var lugnt, allt var bara roligt nu.

Sista långa utförslöpan kom. 68,8 km/h. Helvete. Var detta vi, var detta jag? Inte bromsa nu, inte spänna sig, bara slappna av och låta cykeln göra jobbet.

Tredje och sista körningen i backen kom. Täten ryckte, den sista kurvan kom, benen var plötsligt sura, förlåt benen för min trasiga vattenflaska så att jag bara hade 750 ml till er på 93 km, och jag började sacka.

Nej!!

Jävla helvete. Jag som lyckats så väl hela loppet, var detta slutet? En Crescent körde upp bredvid och drog ikapp mig, delvis med uppmuntrande ord och delvis med sin rygg.

Men benen var slut, så var det bara. Jag tappade återigen, och jag kollade bak och såg följebilarna. Nej nej nej!!

Nu var det bara pannben kvar. KÖTTAAAAA skrek den välbekanta rösten från diket och det hjälpte för jag lyckades behålla min position och ta mig i mål framför norskan bakom mig.

Efter några meter stannade jag och pustade. Jag var helt slut. Johanna, den andra delen av det fantastiska serviceteamet, höll min cykel så att jag kunde tömma det sista i mina flaskor. Hur kunde man överleva 93 km på så lite vätska? Jag fick veta att bägge lagkamraterna hade brutit, stackars, och lite senare stod det klart att jag hade kommit på plats 56. 1 minut och 25 sekunder efter segraren från Norge.

56:a!! Fy fan vad häftigt.

Jag fick ännu mer vatten av snälla medmänniskor och var, trots tappet på slutet som missunnade mig att gå i mål med klungan, överlycklig.

Jag hade hängt med. Jag hade fattat att krönet var avgörande, jag hade jagat när det gällde, jag hade tagit mig framåt i klungan och jag hade hjälpt kamrater att komma ikapp.

Revanschen var så överväldigande och syftet med landsvägscykling var så uppenbart!

Jag hade upplevt båda samtidigt.

Fy fan vad jag ägde.

56:a på Amiran.

Och medan solen steker mot det öppna fönstret i min lilla lånelägenhet, så vilar sig benen i form till morgondagens GP.

Så det så.

Utsikt från bilen på väg hem från loppet, är Västergötland fint eller??

Fredric tog startfållefotot

Annonser

En reaktion på ”RR #13: U6 etapp 3 linje. Eller revanschen på storklungan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s