RR #12: U6 etapp 2, linje

Så var det dags att göra upp med psyket om race i storklunga!

Japp, detta var dagens stora happening och psyket vann. Starten med de många svirrande hjulen, ben och armar som spaghetti, rädslan för hastiga rörelser blandat med känslan att köra som ett proffs. Det var maffigt att köra med 75 andra!

Jag både visste och inte visste hur det skulle sluta. Jag både såg mig själv klungspurta och solorejsa över mållinjen. Lite som mitt första GP på Arlanda Test track!

Psyket fixade inte att vara social hur länge som helst. Så jag släppte strax efter lite mer än halva första varvet och körde istället ett fint partempo på starka ben ihop med en holländska.

Men vägen dit!

Ahhh, vilken rolig bana, etapp 2 i Tidaholm! Man svängde av inåt skogen och ängarna, kom in i böljande landskap, träffade motlutet och svängde höger och så ba –

GRUS

dök upp mitt i allt!

Första varvets grus blev luckans grus. Det sista jag såg av klungan var min lagkamrat Anna Wikström som forsade förbi i sin lucka. Heja Anna du äger kör!! Mina ben var sura och jag började skylla på mina senaste dagars illamående fram tills att allt lossnade på andra varvet.

För just som jag började frukta att jag skulle få köra solo alla fyra varv

Herrarna körde åtta, klart de skulle

så hörde jag bakom mig svirret av två cyklister som körde tryggt och taktfast partempo. Och rösten från min andra lagkamrat som sa

”häng på nu Anna!”

gav mitt psyke den erforderliga påfyllning för att benen skulle komma igång.

Som vi körde! Jag, Alva och en holländska, och jag tackade dem genom att ta mycket vind, men benen bara älskade allting ännu mer och hade kommit igång och vi drog över mållinjen på andra varvet som ett järngäng, så starka! Stor som liten klunga, allt var bättre än solo!

In på tredje varvet. Helvete vad bra det gick nu. Jag och holländskan drog varannan gång, hennes kedja var torr och kvittrade men skit i det. Alva var väl trött, men vi hjälpte ju, hon fick ju ligga på rulle.

Förklaringen till rullen uppdagades för sent: Alva var borta. Jag hade hängt av min lagkamrat som tack för hjälpen.

Men benen fortsatte

förlåt Alva, verkligen

och vi körde partempo tills holländskan hämtade upp sin kompis längs vägen. De körde bredvid varandra och drog av på takten så mycket att jag var tvungen att köra ifrån dem.

Trist att köra solo, men ännu värre att köra långt under sin förmåga.

Själv alltså. Igen, wtf. Ja ja. Benen var i högform. Amiran skötte sig fläckfritt. Jag trampade som jag ville, kraft i varje pedaltramp och rätt muskler som gjorde sitt jobb. Som de där norskorna på trainer på uppvärmningen. En klunga syntes plötsligt där framme, hade jag kommit i fatt? Hade några verkligen släppt? Bilar, kommissarier, nej en hägring, det var F15-16. En liten F låg själv och trampade när jag kom förbi. Hon förkunnade gråtande att hon tappat klungan och vi snackade lite. Hon hade kört halva sitt första varv, försökte jag peppa och hon fick lite hopp i blicken. Backen kom, jag lämnade henne och nötte vidare. Benen var ju så starka nu. Jag tryckte på, kände återigen på gruset och kom upp i 45 med mina smått tanklösa 8 bar i däcken. Skulle väl smälla närsomhelst, men då fick det smälla. Farten på gruset var värd varenda punkarisk och

var det inte den gamla gruskärleken som smekte sina dammiga, förföriska tassar mot min kind?

Jag varvade solo och kom in på fjärde varvet.

Då hörde jag det välbekanta kvittret, flankerat av ett lätt flås.

Holländskan!

Hennes kamrat hade klivit av pga knäskada, fick jag veta, varpå hon hade beslutat sig för att köra ikapp mig. Bra beslut!

Vi körde ikapp F15-16. Jag ville förbi, helt stilla var de jämfört med oss. Ursäkta småflickor, men nu måste tanterna fram här. Jag banade väg på höger sida av klungan, varför är ni så utbredda har ni inget trafikvett?? och tryckte iväg ett igångdrag med holländskan för att markera mot småflickorna.

När backen kom förstod jag varför de kört så långsamt. Det som hände var nämligen att hela klungan av småflickor kom körande förbi oss i en stående backspurt.

Där stod vi i våra sadlar som årets puckon.

Ja ha ja! Partempot fortsatte, och vid sista nedförslutet började jag planera min spurt. En spurt ska man alltid unna sig, oavsett om det är pallen eller jumboplatsen som står på spel. Hur stark var holländskan? Skulle hon smyga sig förbi mig om jag låg i täten vid målrakan?

Om jag lade mig på höger sida, skulle hon bara ha en sida att gå om på. Mer kontroll till mig.

Jag lade mig till höger i körbanan och inväntade attacken.

500 m kvar, för lång spurt, 300 kvar, 200 och ingen attack. Tråkmåns! Jag ställde mig upp, drog igång min spurt och kom över mållinjen före henne. Hon hade fått jumboplatsen, jag tackade henne och vi rullade av.

Imorgon är en ny dag, en väldigt mycket backigare dag. Och imorgon blir det revansch på storklungan.

Fredric tog bilden vid starten då jag av någon anledning försöker se hård ut

Resultat här

Och förresten.

Något jag missade i mitt fina partempo var kraschen i storklungans klungspurt på målrakan. Flera hade tydligen åkt ambulans och var rejält tilltufsade. Det hade tydligen också varit en krasch på mitt älskade grus.

Va faaaan!!

Det är så ofattbart ledsamt varje gång det händer. Lärdomen måste vara att alltid köra säkert, säkerheten först alltid!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s