Därför tävlar jag.

Hej!

Tågbloggaren här. Älska blogga på tåg, särskilt när väskan är full med cykelkläder och tävlingsprylar och när hjälm och skor utanpå vittnar om resmålet.

Detta är andra gången i år jag sätter mig på tåget på väg till en tävling. Det är fjärde gången jag cykelpackar väskan för tåg till någon typ av cykelresa. Jag har fått hyfsad rutin och kan nu packa det viktigaste i väskan på rätt kort tid.

Cykeln åker bil med lagkamraterna till Skara och U6 cycle tour i Tidaholm. Jag har äran att köra för Västerås cykelklubb denna vecka, så det blir Blårange som de säger, vck: arna.

Det blir sex race på sex dagar. Varje start kommer bli hård, svettig och lärorik. Den kommer kräva sitt pannben och sin benstyrka.

Men framför allt kommer den kräva sin cykelglädje. Och ge cykelglädje. Och där någonstans kommer vi in på vad det här inlägget ska handla om.

Nämligen vad som kan hända med just cykelglädjen när man tävlar. Och vad den kan uträtta! För psyke och kropp, för sporten, och för den lokala cykelklubben.

En självklar första anledning att tävla är just skillnaden mot all annan cykling jag ägnat mig åt tidigare. Som att leda motionsgrupper, cykla hem från Stockholm mitt i sommarnatten eller toura på kontinenten. De tre sätten kräver sitt alldeles speciella fokus precis som tävling kräver sitt. Och nu får jag träna på nya saker, som kurvor och taktik. Jag får älska varje kroppsdel eftersom den är delaktig i att sätta varje kurva och krön. Tävling kräver en annan medvetenhet, ett nytt fokus, finslipning av nya tekniker så att man med stolthet man mäta sig med andra.

För det är ju det som är tävling.

Att utvecklas genom att mäta sig med andra, att mäta sig med andra medan man utvecklas!

Tävlingscykling har gett mig nya saker att slipa på i min cykling. Utan tävlingarna hade jag inte upplevt de sakerna som meningsfulla att träna på. Vem vill attackera samma kurva 20 gånger? Jag vill. För när jag gör det så är jag redan på nästa race, fast i huvudet. Då blir det meningsfullt.

Pallen då? Ja, självklart är pallen en drivkraft. Det är ett pirr av högsta sort att stå där! Att drömma om under loppet. Gärna högst upp, men om man kört skiten ur benen och verkligen tryckt max, då räcker trea och tvåa långt.

Tidningsartiklarna? Ja, klart de är kul för egot! Klart det är grymt för självkänslan när man blir uttagen att köra NM för självaste landslaget och lokalblaskan gör en intervju. Med någon proffsig bild. Under rubriken CYKEL.

Men de artiklarna är främst till för att locka andra till startfållan, och till klubben. En cyklist gör inget lag, om man som jag älskar linjet och GP:et. Jag vill ha sällskap. Därför låter jag mig intervjuas.

Om jag hade cyklat jorden runt på 1000 dagar och älskat det, hade jag velat berätta det också

När de frågar om jag kör för medalj blir jag alltid reserverad. Klart jag gör, på ett sätt. Men allt kan hända under ett lopp, och har jag bidragit till lagkamraten medalj så har även jag vunnit den, på nåt sätt.

En cyklist utan lag kan däremot lugnt ta åt sig hela äran av sin pallplats, det får man som ensam tycker jag, så länge man hjälpt till i klungan

Så jag har alltid svarat kryptiskt på den frågan. Och jag har alltid tänkt fan va ofeministiskt att svara att man främst vill köra snyggt och snabbt, och att man får se hur långt det räcker. Men om nu tävlandet är min motivation att köra just så, och den gör att jag kör just så, och det är just så jag vill köra, varför inte säga det då? Jo jo klart jag vill vinna också det är klart, men jag minns Kringelloppet och där körde jag fult, vann men med en olustig känsla, jo jo...

Om frågan kommer igen så har jag ett svar. Och det är att vi ska köra smart och snyggt ihop, och köra för medalj, alltid för medalj – och framförallt ska vi ha jävligt kul.

För det allra främsta som tävling gör för mig, är cykelglädjens effekt på trycket i benen och trycket i benens effekt på cykelglädjen. Det bildas en växelverkan och en positiv spiral som kokar ner till syftet med hela alltet:

Att cykla bara för att det är så kul. Och att vilja göra det igen och igen, mer och mer, snyggare och starkare och smartare.

Så nu vet ni. Ni som undrar. Ni som kanske tror att det är en hård värld där man bara jagar pokaler med något vilt i blicken.

Och ni som läser som kanske är nyfikna på att börja tävla, ta kontakt med er lokala klubb för att höra er för om någon lämplig tävling. Eller hör av er till mig. Så kan ni få praktiska tips som kanske gör att ni tar steget till den första starten.

Om ni vill alltså.

Tipsen är egentligen det lilla. Det stora är att få upptäcka en ny värld och hitta det roliga i den. För mig tog det sju år, för att jag hade massor av annat för mig på cykeln innan som var roligt och som krävde sitt fokus.

Blir lite väl pretto det här märker jag.

Vi avslutar med en tempobild. Älska spegla sig i snabba medcyklister.

Lotta Kinell tog kortet på omslaget av mig och Ida som spurtar på Gröndal dagen efter jag gjorde tävlingspremiär på Arlanda TT som gick åt helvete men ändå var skitkul

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s