Jämställdheten i min gröna tröja

Men hej!

Tänkte berätta lite om den gröna cykeltröjan som jag har börjat köra runt i. Alltså den från Sigr, som är heltäckande mörk och inte alls min stil egentligen.

Under den gröna ytan döljer sig dock ett budskap som verkligen är min stil och det är det budskapet som det här inlägget ska handla om.

När jag var i Umeå på träningsläger så fick alla deltagare varsin tröja från Sigr. Sigr är ett startup-företag från just Umeå vars affärsidé är att tillverka kvalitetskläder för kvinnor och män på cykel. Vi fick varsin tröja av modellen Hyacinth, och blev som motprestation ombedda att bidra med synpunkter på modellen för vidare utveckling. För den här tröjan skulle fungera som instegströja för, i det här fallet, damcyklister.

Gott så, inget udda med det. Finns massor av märken ju, och just nu satsar många på just enfärgade, ofta mörkare, stilrena (enligt den stilen iaf) kläder för cykel.

Men ju mer Jenny Ferry från Sigr berättade när hon samlade oss där på cykelbutiken By Bike i Umeå, ju mer insåg jag att det här märket ville någonting. Och detta någonting var samma sak som jag ville. Och det var att kvinnor och män ska cykla tillsammans. Med ett trevligt bemötande där man delar kunskap och erfarenheter på ett jämlikt sätt och utvecklas tillsammans. Det sker ofta, men behöver ske oftare. Och när jag insåg att Jenny Ferry ville detta viktiga någonting, så fick jag glansiga ögon och ville gråta.

Sigr bildades av några personer som genom långa och många diskussioner kommit fram till att de ville göra cykelvärlden mer inkluderande. Jämställd! De ville ta fram kvalitetskläder för människor på cykel och de ville möjliggöra för fler att skaffa bra kläder, för att bidra till en positiv upplevelse. Och jämställdhet för dem som klädmärke var att skapa en design som tilltalar kvinnor och män, och att marknadsföra denna design med foton på kvinnor och män som cyklar tillsammans och har roligt. Och cykla tillsammans, det gör vi ju hela tiden. Men tänk efter, hur ofta ser du kvinnor på bild som tuggar backe eller svettas floder? Hur ofta ser du en man stå med perfekt hud och le vid sin cykel? Hur ofta ser du faktiskt kvinnor och män, i samma antal, som cyklar och har roligt på cykeln på samma bild? Som tar lika mycket vind och ligger lika mycket på rulle bakom varandra?

Hur befriande är det inte när vi slipper trängas i den där bilden av hur kvinnor och män får se ut på en cykel? Vad man får göra och inte bara för att man tillhör det ena eller andra könet?

Hursom, Sigr tyckte inte detta med att cykla tillsammans var så himla unikt. Men det tyckte tydligen resten av världen, när resten av världen tog del av klädreklamen. För resten av världen tyckte nämligen att kvinnor och män inte alls skulle synas på detta sätt på bilderna.

Inte ha kul tillsammans ffs!!

Men det tyckte Sigr. Och människorna bakom Sigr hade kommit fram till att jämställdhet skapas i vardagen, när kvinnor och män cyklar tillsammans. Och jämställda cyklister är frigjorda cyklister.

Ja men det gör vi ju redan, vi tränar ju med killarna och blir medbjudna och det gör ju dessutom så att vi blir starkare. Och män får lite fin utsikt från bocken som omväxling när kvinnorna är med. Och kvinnorna är ju så snygga i tajts, ja alltså VISSA kvinnor dårå, och det är ju så KUL att även kvinnor kan cykla! Framföra ett fordon! Och om det bara fanns en klass skulle männen vinna allt, hallåååååå

Jo jo. Men det Sigr vill är att vi cyklar tillsammans på riktigt. Att vi lär av varandra, kvinnor och män ömsesidigt. Sigr vill att vi kör lopp tillsammans! Mot och med varandra! Och det skulle såklart ta ett tag innan vi på riktigt kunde slåss mot varandra i styrka och smidighet, eftersom kvinnor inte fått träna lika länge på att köra lika långt som männen.

Och det är här det börjar bli lite unikt. För nu kom Jenny Ferry in på kärnan: kvinnor och män tillåts inte cykla samma distanser. Kvinnor cyklar 2,5 procent av Tour de France, till exempel. Kvinnor cyklar ett par varv kortare än männen på de flesta varvlopp, som ett annat exempel (förutom Falkenloppet 2018 yeeyyyy). Vi separerar könen, håller dem åtskilda för att ingen ska få för sig att en kvinna någonsin ska kunna ha chansen att slå en man.

Vad är männen rädda för egentligen, förutom sin egen stolthet?

Jenny Ferry gick sedan in på Sverigeloppet, ett etapplopp genom just Sverige. Det är 65 procent av Tour de France i längd (inte höjdmeter sorry). Och nu kommer det finnas mixade lag på Sverigeloppet, och Sigr kommer att sponsra ett sådant lag. Som heter Team Happy.

När kvinnor och män tillåts göra saker tillsammans i samma utsträckning bidrar det till jämställdhet, resonerar Sigr.

Och tänk själv! Tänk dig en klunga där både kvinnor män lagar punka, uppmuntrar, tar ut rutter, drar lika länge, förväntas bidra lika mycket, ger tips, tar tips, skrattar och kämpar tillsammans. Där kvinnor daskar män på rumpan och ger dem killdäng och män poserar med paketet i handen på klädreklam och kvinnor womansplainar män om mekgrejer och vurpar lika ofta som män och där äldre erfarna kvinnor sätter unga män som vill något inom sporten på plats. Där det finns en kvinnlig coach och ett kvinnligt mekproffs och en manlig coach och ett manligt mekproffs och … Och där man slipper all BS om styrkor och svagheter som är knutna till kön.

Ibland är könet relevant, bokstavligen. Som sadelgeometri. Däremot ramgeometri måste väl ändå mest ha mer med kroppsform att göra än kön på ryttaren, eller?

Jenny Ferry pratade. Vi lyssnade. Jag ville gråta. Tänk om man redan idag fick tävla tillsammans. Eller alltid fått. Om klasserna skulle ha kunnat delas in på något annat sätt. Vikt, längd, ålder, seedning… Då skulle jag inte känt mig lika ensam i min tröja under våren. Hade kunnat ha möjligheten att bilda lag med alla Smestankamrater ju och inte bara hälften!

Eftersom sporten är mansdominerad så är det naturligt att även träningarna är det. Iofs! Vi har haft bra fördelning på våra pass, *stolt*, kanske till stor del på att det varit väl riggade pass, *mallig medledare*. Men man tränar ju med alla i klubben, och om man då hade möjligheten att faktiskt få tävla ihop med alla dem man tränade med, hur mer effektiv hade inte träningen då blivit! Alla träningsintervaller mot snubbarna hade kunnat användas till att faktiskt teama ihop sig, inte bara ha kul på träning utan även ha kul tillsammans på tävling.

Skulle förresten inte alla lagsporter tjäna på mixade lag? Lagsport går ju liksom ut på att olika styrkor jobbar tillsammans för det gemensamma bästa. Spurtaren som lotsas fram, den analytiska som läser av klungan, den som ser helhet, den som är stark i närkamp, den som sätter bollen i krysset och den som fintar bort motståndarlagets stjärna…

Jag är dödligt trött på att kvinnor förväntas bli snabbare och starkare av att just träna med män. För det vi egentligen menar är ju att man blir starkare av att träna med dem som är just starkare, på det man vill bli starkare på. Vilket kan vara både spurtstyrka, klungpositionering eller psykisk styrka i allmänhet.

Eller säkerhet, för den delen

I mitt fall har det stämt, visst! Men jag har även tränat ihop med starka damcyklister som bidragit till min utveckling, och framför allt har jag tävlat ihop med damer som bidragit till min utveckling.

Så… jag cyklar i min mörkgröna Hyacinth från Sigr för att de vill något mer än att tjäna pengar på sitt klädmärke. Om de dessutom, eller när, går över till återvunnen polyester och blandar in bambu eller nässelfiber i kläderna tänker jag dansa, äta, ligga och cykla i bara deras kit.

Vi har många världar på denna planet. Cykelvärlden är en av dem. Där finns jag, och många av er som läser det här inlägget och kanske min blogg. Och jag vill att vi befriar den världen från normer om rätt och fel och kan och kan inte knutet till kön.

Vi har alla samma sak mellan benen och mellan öronen. Och mellan axlarna:

En cykel, en hjärna och ett hjärta.

Använd dem.

Ut i motvinden nu och käka styrlinda, så hörs vi snart igen.

En reaktion på ”Jämställdheten i min gröna tröja

  1. […] Jag har tidigare skrivit om Sigr. Det var i maj 2018, när jag var på miniläger i regi av proffsiga Camilla Lundberg och hennes vapendragare i Umeå. Jenny Ferry berättade då för oss deltagare om deras strategi för ökad gemenskap inom cyklingen, varför de startade klädföretag och vad de som klädföretag gör. Budskapet om jämställdhet och varför det är avgörande för gemenskap och hur det syns i deras marknadsföring och hur folk reagerar på den, berörde mig så djupt att jag fick tårar i ögonen. De ville något som jag också ville. Läs det inlägget här. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s