De stående spurternas logik

Vad piggar upp benen en onsdag om inte lite spurter?

Jo jo!

PT-Johannes hade preppat en finfin bana i Hällberga. Tanken var att jaga varandra i fem spurtryck längs banan, vid ställen han hade tänkt ut. Grymt upplägg inför SM, precis det jag behövde träna på.

Det blev banvallen ut till Hällberga. Lite småsegt, lite dipp, lite hängande huvud. Hur fan skulle SM gå? Vem trodde jag att jag var?

Scotten frihjulade sin ekersång och händerna kramade styret. Styrlindan var väl använd. Som om en liten racermus hade gnagt raseriets tuggor på den såg den ut. Färgen snarare grå än vit, men mjuk och skön att hålla i. Fast satt man av alla rester av gel, snor och sportdryck som händerna fått utstå. Klibbigt och härligt som vårkvällen själv.

Vi körde banan två varv, jag och klibbscotten. De första tre spurterna var helvetet. Så sega ben, så stumma! Fyran började värmas upp och kadensen satt hyfsat. Lite högre växel bara. Femman kom och jag åkte ur den med ett flås som välvde ryggen och ett stort leende. Det var roligt att cykla ikväll!!

Den nya instruktionen handlade om hur cyklisten kan jobba med cykeln. Om man står upp och låter cykeln vaja från sida till sida får man kraft ur den och slipper hålla emot med överkroppen. Detta enligt Johannes enkla och logiska förklaring av läget.

Jag nämnde vår gäst från Uppsala. Han och Frank fick till riktigt hög kadens och fart en gång. Jag ville köra som dem, ville testa stående cykling i hög fart med den höga kadensen.

Tricket var att våga ställa sig upp och vagga cykeln från sida till sida. Samtidigt också luta sig framåt. Och gärna då göra detta för att först dra igång spurten, sedan sitta lite för återhämtning, och sen ställa sig igen och bända sig över det fiktiva målsnöret.

Det fick bli andra varvets utmaning.

Och vid andra spurten satt tekniken. Benen gillade den så snart de insett att det inte fanns alternativ.

Tredje, fjärde, femte spurten var rent nöje. Jag och Scotten var ett sammansvetsat team, styret gav bra grepp och Jockes pedaler höll foten på plats. Och ju fler spurter som satt, ju mer tummen upp från coachen, ju mer cykelglädje.

Två varv räckte. Lite eftersnack på det, några SM-tips och knep och tänk-på-detta. Coachen höll en uppmuntrande, stärkande, samtidigt rimligt uppfordrande ton som fick mig att känna mig förberedd.

Vi hade tränat på allt nu. Vi hade slipat, svettats, ryckt och pratat strategi. Vi hade varit besvikna, vi hade varit glada, vi hade tagit lärdom och vi hade blivit glada när glädje var befogat.

Vilket det nästan alltid varit.

Sedan fick jag en lycka till-kram, och vi skildes åt.

Nu är det bara SM kvar.

Ja!!!

Nu är det SM kvar.

… och så en idolbild från igår på mina nya flaskor från Umeå, matchningen!, Lucas foto

Kort om hemma

Hemma är där man ler och cyklar samtidigt trots att det är motvind eller medvind och man bara är tre stycken och kör lagtempo på lagom gamla kända vägar. Det är den blöta värmen som hjulen och styret tuggar sig igenom med en frenesi som bara kan uppbådas vid rapsfälten som inte blommar längre eller också gör de det.

Hemma är att veta alla segment och vittja dem när man stänger av dagens runda och även kan studera vad som hänt under helgen. Alla QOM som Ida börjat sno på väg till jobbet till exempel.

Hemma är att svinga sig upp på den gamla styva Scotten som visst känns bra, lätt känns den, hemma är att titta på styrlindan och beklaga sig och fråga om det är svart eller vit som ska på. Så sliten den är! Så klibbig den är, så perfekt omfamning av handen det är när det ska upp och stås och tryckas fartökning.

Hemma är att bubbla inombords för att Sörmland ändå är de välbekanta åkrarna och ängarna och kurvorna och platt och motlut och allt annat som gör livet värt att cyklas. Och hemma är de välbekanta naven och konturerna och kadensen och sättet man vet att man kan ligga nära med navet i fokus utan att behöva ha nära till bromsen för att man känner varandra så väl till cykelsättet.

Hemma.

Där jag är. Nu.

Ett hopkok tankar från nattåget

Så har jag varit i Umeå.

Att en helg kan gå så fort. Att Umeås lägder kan vara sådär norrlandsaktiga som jag tänkte mig dem. Och att det kan vara så backigt! Sugande, med de där extra knixarna som får en ta i lite lite extra och ställa sig upp och trycka sig uppför sista krönet. Att de andra smiter ikapp som vore det naturligaste saken i världen att mosa motlut. Och att det kan kännas så speciellt att köra på en ny cykel. Med ny hjälm!

Ska alltid ta med egen hjälm och egna pedaler inför lån av cykel. Den första för känslan av hemma, den andra för det praktiska.

Man känner sig som en helt ny cyklist! Speciellt om man som jag har nåtts av insikten att ramstorleken spelar roll och man får en helt ny fokusering av styrkan där den gör nytta: ner i pedalerna. Inte ut genom näsborrarna som irritation, utan just ner i pedalerna.

Hur kan man sitta så bra på en cykel?

Men om man tänker efter, så byter man ju cykeln lite i taget hela tiden. Är det inte styrstammen, så är det sadeln, pedalerna, hjulen, kedjan, styrlindan, framgaffeln, vevpartiet eller lagret.

När syrran frågade förra helgen om jag hade ny cykel, sa jag nej. Jag hade ju bara bytt (låtit byta ok…) ramen sedan hon såg racern sist. Ja och så just framgaffel, sadelstolpe, vevparti, pedaler, styrlinda, växelreglage och kassett. Faktum är att det enda jag har kvar sedan jag köpte den i juni 2010 är styret och bromsarna. Och växelörat. Tror jag. Styret har fått ta en del skit för sin smäckerhet, bromsarna också. Sedan har jag fått beröm för naven. Cykeln är ett finfint hopplock av komponenter, märken och delar. Men men. Den är styv, lätt, lagom sliten och matchar min körstil.

Men den är faktiskt för stor.

Detta ska åtgärdas snarast. Jag sitter nu på väg till jobbet med sista anslutningen från nattåget och kan inte släppa tanken på Amiran och hur lätt det var att cykla på den.

Kan inte släppa!

Måste distrahera mig genom att delge hur det gick till när jag hann med det där nattåget.

Jag hade kramat om Camilla och satt mig på elbussen till Umeå C. Satt väl och ömsom studerade björkarna, ömsom flippade i mobilen. Jag hade gott om tid, för en gångs skull. Men när bussen plötsligt hade ny chaufför och skyltarna började peka mot Ålidhem, anade jag ugglor i mossen. Något var väldigt fel med geografin här. Så jag frågade den nya chauffören om vi passerat Umeå C, vilket vi hade gjort för 20 min sen. Denna buss skulle anlända dit om 45 minuter, vilket innebar att jag skulle missa tåget.

Det knöt sig magen och jag förbannade de moderna system som enbart visar hållplatsen på en display, utan att ropa ut. Jag hade behövt bli ledsagad av en vänlig röst som sa till när jag var framme.

Jag hoppade av och en kall hand kramade mitt hjärta samtidigt som jag listade alternativen i skallen. För långt att gå. Inga bussar. Taxi skulle inte hinna. Camilla? Jag ringde i panik och talade in på telefonsvararen utan att egentligen veta vad jag kunde få hjälp av henne med.

Hon svarade inte andra gången heller.

Helvetes fitta och röv, klantskalle och dumjävel, hur kunde jag missa hållplatsen???

Det sista alternativet var att stanna kvar och ta morgontåget. SJ hade väl bokat om missade tåg förr.

Desperat satte jag upp tummen i luften och gjorde mitt bästa för att se just desperat ut. Bilarna åkte förbi. Undrar vad de tänkte? Snål brud som liftar vid busshållplatsen kanske.

Den sjunde bilen stannade. Två snubbar vevade ner rutan och jag kunde hoppa in.

Jag pratade på i 110 om vart jag skulle och hur de räddat min dag.

”Ja, lugn”, sa de.

Änglar.

De var just änglar!

”Lugn nu”, sa de igen.

Jag hann med tåget, jag svepte en Mariestad med salta nötter i bistron och jag sov mina timmar.

Jag såg ut på den ljusa natthimlen från min mittenbrits. Solen fanns där någonstans. Havet med. Vi rullade in i Ö-vik. Jag hade inte sett havet den här gången. Jag hade badat i älven som rinner ut i havet. Jag hade åkt elbuss. Jag hade stirrat på bakbromsar och framnav och hållit ett perfekt avstånd till väggen och framförvarande cyklist. Och till bakomvarande när de hetsade mig till backryck.

Jag hade tagit mig genom mördande skogsrakor och kört lagtempo med tävlingscyklister.

Jag hade inte suttit på en klippa i midnattssol. Jag hade gått och lagt mig tidigt, gått upp och serverats en nyttig frukost med kaffe och väckt benen till ännu en dag i klungan.

Jag hade gett massage utan olja och jag hade besökt en zonterapeut som hette Doris. Helvete vad hon tryckte punkter i mina fossingar.

Och midnattssolen är en annan resa.

Det vita spjutet

Camilla och hennes synkade parhäst Jessica ger instruktioner till deltagarna inför avfärd. Störst av allt är tydligheten.

Bytte till ett vitt spjut i morse! Camilla ville ju ha sin juvel så jag fick en raring med skinande vit ram och lite längre styrstam. Den matchade mitt Rocket-kitt något outsägligt och smög fram tyst som en tiger.

Jag har nog aldrig suttit på något så dyrt som de här två cyklarna tidigare i mitt liv som cyklist.

Så det var lyxigt!

Vi trampade iväg två glada gäng genom den västerbottniska skogen. Efter tre mil trodde jag att jag skulle få lappsjuka. Så enformig var miljön! Som motlutet i Virsbo, fast med fler kalhyggen! Det norrländska svårmodet, tänkte jag. Här byggs det pannben.

Men snart nog kom det som jag hade åkt upp för: vyerna. Det som jag ansåg vara det norrländska. Sluttande åkrar med röda bodar, vägrenar proppfulla med hundkex och ängssyra och smörblommor i varenda hage. Och stora gigantiska gårdar och älven.

Så maffig den var! Vindelälven, där bredvid oss till höger.

Cykeln svarade bra på alla manövrar. Meken där jag lånade den, finaste By bike i Umeå, försökte övertyga mig om att nöja mig med 6 bar i däcken. Vi enades om 7, en kompromiss. Komfort?? Här ska ösas! Tänkte jag. Vid en punka passade jag på att höja sadeln och justera dess avstånd till styret. Det gjorde oss till ett team där bara ett tränat öga kunde skilja åt cykel och människa.

Jag saknade dock det respektingivande svirret från Jockes bakhjul när det frihjular på Scotten.

Den här ramen är också modern på ett annat vis. Den är smäcker och stylish, Scotten är klassisk och tidlös. Skulle jag i längden tröttna på denna lilla charmiga kalaspingla?

Det vet jag faktiskt inte.

På slutet av rundan blev det äntligen dags för en individuell frifartsträcka. Jag drog iväg och fick med mig en namne från Vännäs cykelklubb på ett flåsigt partempo. Vi hade ju nästan kört igenom Vännäs, så det kändes lite kul.

Sen blev det svart kaffe på By bike, och tusan vad alla här är bra på starkt kaffe! Cred. Och SEN så blev alla mina förhoppningar infriade när vi hämtade pizza efter rundan.

I veganstaden Umeå fanns givetvis vegansk pizza på den minsta av kvarterspizzerior. Jamendåså!!

Nu däckar jag med midnattssol bakom gardinen. Bada naken i midnattssol är en annan resa. Jag är glad om jag får se havet imorgon, eller doppa huvet i Ume älv.

Godnatt!

Foton jag, Jessica och Camilla

Racerspjutet och jag

Hej från Umeå!! Man blir lätt trött här, i den begynnande midnattssolens land. Men palla klaga på solen när syrenerna blommar som galningar! Och fälten och vägrenarna är norrländskt friska och fräscha! Hundkex, lupiner, maskrosor… Våren är i sitt grönskande esse, och med den är det också minst sagt svalt att cykla.

Jag har kommit tillbaka inte bara till syrenerna, utan även till den spännande perioden mellan lång- och kortärmat.

Skoöverdrag, korta ben, lång tröja och korta handskar blev det i morse. I snålblåsten!

I morse skulle jag nämligen provköra inte bara Camillas temporunda, utan även hennes dyrgrip: ett spezialized Amira racerspjut som skulle ta andan ur mig.

Det grymma med cykeln var nämligen att den var rätt ramstorlek!

Vilket gav mig en känsla av kontroll. Över kropp och fordon. Jag slapp ligga raklång med armarna utsträckta och fundera på vad cykeln höll på med där framme, eftersom det nu var jag som styrde den. Jag kunde trycka i och ställa mig upp och trycka på med andra krafter och fler krafter än tidigare.

Vi krängde oss fram, vi sprängde oss fram, vi bände oss. Vi stod upp och vi låg i bocken och vi såg de långa norrländska rakorns breda ut sig framför oss.

Vi var så sammansvetsade.

Och ju mer jag trampade loss benen runt banan på detta smäckra spjut, desto mer insåg jag att spiken var spikad i kistan.

Ny ram. Aldrig mera baktung.

Sedan testade jag att justera någon millimeter på klossarna. Så att de tvingade foten att peka lite lite mera utåt. Alltså mer så som man normalt har foten riktad, som Jocke har lärt mig. Det gav den trevliga effekten att knät som förut gnytt en aning, mådde bra.

Det hela gjorde mig så upprymd att jag körde förbi avfarten till Camillas hus och fick mig ett extra motlut.

Jaha ja.

Imorgon drar vi igång första rundan med damerna! Min fartgrupp ska tydligen ledas av en tidigare SM-vinnare i D30, Jessika Edqvist från Gimonäs cykelklubb. En av Sveriges mest anrika cykelklubbar, fick jag lära mig idag.

Det ska köras 155 km utan raster, vi ska köra tajt och fint och snabbt och jag ska verkligen träna på att minimera antalet pp.

Det kommer att bli körning längs med Ume älv och annat norrländskt. Jag ska manövrera en svartvit spezialized.

Storlek 51.

Yes.

Så blir det!

Umeå.

Brorsans jordgubbe får symbolisera den sötma som omger mitt cykelhjärta just nu

Jag är på väg till Umeå – på träningsläger!!

Det har tagit mig en stund att landa detta faktum, men så är det faktiskt.

Och vad i hela friden gör du där, hallå cyklister åker söderut på sina träningsresor

Umeå som stad är något av en gammal barndomsdröm. För mig som Norrland-o-fil så hade det varit ett givet val för plugg, men ödet ville annorlunda. Utbildningen jag ville gå fanns helt enkelt i Uppsala. Inte Umeå. Men genom det fantastiska älska-hata mediet Facebook och gruppen Cykelkläder för tjejer så stiftade jag bekantskap med en flitig annonsör. Hon sålde skitsnygga, välsittande kit till mig. Camilla Lundberg!

När jag som bäst funderade på vad fasiken som skulle hända i sommar, eller i mitt liv överlag, så kom det upp ett evenemang. Träningsläger i Umeå!

För dig som inte ska köra Tjejvättern eller bara gillar att just cykla. Med andra damcyklister. Enbart. Bring it on, jag behöver damsällskap, tänkte jag och lät det vila lite.

När det fortfarande fanns kvar i tankarna så köpte jag till slut tågbiljetten och här sitter jag nu med en timme kvar till Umeå C. Och jag ska bo hos denna Camilla som jag enbart haft handelsförbindelser med. Vad bra handel är ändå!

Jag ska alltså låna en cykel och få cykla i dagarna tre. Fredag är min egentid i Umeå. Då blir det kort och snabbt och intensivt. För SM. Sedan blir det distans i rimlig fart med inslag av teknik. Och yes jag har massageyrket med mig i händerna. Så praktiskt när det sitter där, bara att ta med en flaska olja!

Jag ser fram emot att få åka ikapp våren. Andas ljusa norrlandskvällar. Doppa i en älv efter rundan. Se vyerna! Svalka mig i lite svalare temperaturer (fast jag äskar hetta tro inget annat). Och så testa någon smäcker racer!!

Scotten väntar tålmodigt hemma.

Jag ska få höra norrländska dialekter och umgås med likasinnade på en helt annan ända av landet. Se nya krön, cykla nya kurvor, dofta ny asfalt!

Du borde stannat hemma och nött backe i hugelsta Anna. Kört på låg kadens i Svalboviken upp och ner, ner och upp

Ja, kanske det. Men nu är jag här. Omgiven av två bra beslut. Att stanna i Eskilstuna och cykla, och att åka till Umeå och cykla.

Snart är jag framme!!

Nu är jag framme

RR #8: Markimlinjet 2018

Markim är ett så vackert namn som klingar mytomspunnet i hjärtat att jag hellre skriver Markimlinjet, trots att det kanske heter nationaldagsloppet, ok?

Dåså.

Ett par dagar hade gått sedan Falkenloppet, sista loppet i Stockholm 3-dagars. Efter två dagars vila var det dags att åter spänna vaderna inför 94 km kantvindslinje i Vallentuna.

Det har slumpat sig så, att varje lopp den här helgen har utspelat sig på lämpligt avstånd från min familj! Arlanda TT – Upplands Väsby, Kringelloppet – Botkyrka och så Markim – Vallentuna. Som att det var uppgjort från början! Mitt umgänge med familjen kan ibland bli rätt säsongsbundet med en lagom dos under hösten, kulmen under vinter/vår, för att avstanna helt under sommaren. Alternativt, enbart stanna till hos dem på väg till Gotland. Herregud vad självisk jag låter. Men men. Dags för RR!

Idag var det dags att tillämpa de lärdomar jag tillskansat mig under min hittills korta men intensiva tävlingsperiod. Sedan Falkenloppet ville jag lägga till en egenskap i min klungkörning: att vara en ordentlig del av lagarbetet. Jag ville framstå som stabil, kamratlig och stark. En cyklist att räkna med, både som med- och motspelare. Jag ville inge respekt, både för ben och vänskaplighet. Detta i hopp om att få nya vänner i klungan som kanske också körde solo för sin klubb eller som på annat sätt kände att de hade behov av någonting som min körning kunde bidra med.

Det nya skulle bli att starta i en större klunga än jag hittills gjort, att göra det ihop med eliten samt den totala längden på de tre varven, 94 km.

Vi var väl kanske 40 taggade cyklister på startlinjen i den plötsligt kyliga nationaldagsluften. Jag hade tvingat med mig mamma och pappa, och de lovade efteråt att de hade kul, trots kylan och det faktum att linjecykling inte är särskilt publikvänligt. Man ser klungan ett par gånger flyga förbi, och så kanske man har tid att stanna till spurten. Som belöning får man krama om en adrenalinstinn dotter.

Första varvet var en kraftmätning. Efter någon mil var första utbrytningen ett faktum. Vi försökte jaga ikapp utan resultat. Benen var rejält chockade, och jag hörde mig själv önska att detta var det enda varvet. Men de fick värma upp, och det skulle finnas gott om tid att mjuka upp dem och fokusera psyket.

Jag lade rejält med tid på lagarbetet. Nog så mycket att jag missade den andra utbrytningen, som jag förvisso inte hade egentlig avsikt att försöka gå med i. Det var intressant att se hur eliten körde. Jag studerade omkörningar, igångdrag och försök att skapa luckor och dra isär. Jag såg att det var vissa som plötsligt drog iväg, kanske med syfte att trötta ut konkurrerande lag. Jag hörde lite småsnack, och märkte att det var bra stämning. Man pratade faktiskt! Och man hade tysta överenskommelser om att dricka, äta nötter, osv. Det var trevligt.

Jag insåg snart att psyket är det viktigaste vapnet i linjelopp, ja i alla cykelgrenar egentligen. Det, och återhämtningen mellan backar och igångdrag. Sedan gäller att ha koll på utbrytningarna, och hitta lucka eller sällskap att gå med, eller inse när man bör spara sig och lugnt ligga kvar i sin egen klunga.

Jag försökte ligga så långt fram i klungan som möjligt, dra min bit och köra säkert. Köra stabilt, inte vobbla, att hålla min linje. Ligga nära dem som också hade detta fokus. Be om ursäkt om jag råkade ligga för nära och toucha någon. Jag var själv ute i gruset en gång när jag skulle lägga tillbaka ena flaskan, orutin. En tjej blev lite halvprejad av någon i en kurva och lade sig ner i slänten, inte bra. Tur att den såg mjuk ut. Överlag måste man se till allas säkerhet extremt noga, speciellt i kurvor. Annars är det bara att mata på, testa olika taktiker och ha kul.

Och kul, det har man!

När man kan hushålla så pass väl med krafterna att man kan hämta in en lucka, hänga med i ett backryck och ha is i magen när man inväntar ett ryck. Och då hänga på. Sedan fortsätter det så! När man minst anar det, eller mest anar det, så kommer rycket. Och då vill man flyga med, ner i bocken, upp från sadeln eller ner på sadeln och glida fram i samma fasansfulla supertempo som bara går att uppbåda på landsväg.

Banan? Den var lagom backig och försedd med trevliga kurvor! Kurvor är loppets krydda, man tvingas se framåt, vika upp cykeln, ner med knät mot asfalten, slicka linjen och smyga ut igen.

Spurten då? Ha ha. Nästa fråga tack! Här finns att lära. Primärt bör man studera banan så man vet exakt när man ska förbereda sig för striden. Inte för tidigt, inte för sent. Och då ska man ligga rätt, inte inlåst, med handlingsutrymme!

Så när en junior gick loss så att hästsvansen stod som en pil från hjälmen, så minns jag att jag tänkte: Var kom hon ifrån! Vad tidigt hon går!

Sedan insåg jag att det var i rättan tid. Men det var ingen frenesi i klungan, kanske för att vi var den sista av tre? Så det var ingen spurtstämning. Tyckte jag iallafall. Men jag krämade ur benen som tjöt och bände mig över mållinjen och kom in på plats 18 av 27, och så 10 till som DNF: ade.

Men jag hade rätt kadens. Och jag är nöjd med loppet. Jag hade tillämpat lärdomarna, jag hade kört på kapacitet, jag hade kört kamratligt och starkt och jag var redo att försöka gå med utbrytningarna nästa gång och positionera mig ännu bättre nästa spurt

På SM. Jag ska köra SM. Masters linje. I Båstad dagen innan midsommar. Ja!!

Jag har verkligen startat mig i form! Som folk som visste något sa att jag skulle göra.

Varje lopp en ny lärdom!

Och det var skönt att kunna cykla hem från loppet, en knapp mil norr om Vallentuna, och jag minns också att jag omvärderade begreppet nedskräpning.

I Markim kungjordes boten för nedskräpning utanför skräpzonen vid starten. 500 spänn till arrangörsklubben. Vackert så. Och här började mitt adrenalinstinna jag omvärdera en grundvärdering: om man håller sig till skräpzonerna, om man faktiskt kastar sin gelförpackning eller sesamkakepapper där, då kan det kanske spara lite tid bara det tas om hand efteråt? Det viktigaste måste ju vara att skräpet tas med från platsen, om inte av cyklisten i fråga så av en kvastbil eller den som har i uppgift att ta hand om det.

Fast nä. Jag kommer alltid att ha svårt att leva med att kasta plast i vägrenen. Den har inte gjort något för att förtjäna det. Så jobbigt är det inte att lägga ner siott sesamkakepapper tillbaka i ryggfickan.

Nåväl!

Känns grymt att kräma ur ett snitt på knappt 35,5 km/h (sorry, kör wattlöst).

Slut på denna RR.

Pappa tog bilden innan avfärd. Du fryser väl inte? Har du extra tröja med dig? Var är handskarna? Och Jockes bakhjul levererar ihop med nylimmat race-tub fram yes!!

Over and out.

Resultat här.

Känns ju bra att vinnaren Frida Knutsson är någon typ av regerande mästarinna i swe-cup he he

RR #7: Falkenloppet 2018

Då var det dags att runda av helgen i Stockholm med ett rejält linjelopp i Nynäshamn – Falkenloppet!

7 varv på den 10 km långa banan skulle avverkas, och detta lopp hade sina speciella lärdomar precis som de två tidigare loppen i helgen.

En nyhet var dessutom att damer nu körde samma distans som herrar. På tiden. Och givetvis asgrymt.

Jag dök upp nypendlad med 47 km i benen någon halvtimme före start. Jag hade noga sett till att starta från brorsan i tid, och låtit benen finrulla på småvägarna från Tullinge. Inget skulle slitas ut, benen skulle värmas och sparas till loppets backar och ryck.

Jag träffade på bekanta inför starten och förhörde mig om banan. Den hade ett antal tvära kurvor, ett par knixar och i övrigt lite kantvind. Gott så!

Först ut var eliten, med ca 30 hungriga damer. Sedan startade vi, ett gäng på runt 15 pers från junior till D50.

Jag hade bestämt mig för att testa kapaciteten under loppet, och samtidigt hushålla. 70 km skulle bli långt, men jag visste att benen kunde hålla. Nyckeln var återhämtning. Jag ville släppa fokus på dem i min egen klass och köra så tajt och starkt jag kunde, med dem som passade mig. Haka på alla ryck, återhämta och ha ben till spurten.

Det gick överlag bra! Det blev en annan spänning i körningen när jag gav mig sjutton på att haka på allt utan att låta de andra skrämma mig. Och inte släppa lucka, spionera på de andra och ladda för slutet. Jag låg rätt konstant i första delen av klungan och kände mig stabil.

Efter första varvet insåg jag att knixarna efter första tvära kurvan skulle kunna bli utslagsgivande. Och på tredje varvet blev de det, då jag låg fram och drog och fullständigt dödade benen under ett backryck som någon fick för sig att dra. Men jag ställde mig upp och mosade ikapp från sista plats i klungan till någonstans i början.

Tack benen. Och så återhämtning.

Folk turades om att göra olika försök till utbrytningar, speciellt efter backarna där det var en snäv kurva. Plötsligt var två stycken helt borta. Vi andra hade precis tagit matsäckspaus när de drog. Någon käkade gel, någon annan nötter. Man drack. Det märktes att några försökte få till en tilltäppning av luckan, men att de behövde allas hjälp för att lyckas med detta insåg jag först i mål. Då undrade någon mitt i målruset varför vi andra inte hjälpte till.

”Vi var väl fega”, svarade jag så lugnt jag förmådde.

Det fick mig att verkligen fundera. Det var inte så kul att känna sig utskälld, och jag hade ju dragit några gånger, men det låg något intressant i det hon sa om att hjälpas åt.

För man är både motståndare och medspelare i loppet. Och hade hon signalerat tydligare, till exempel genom att be mig och fler dra runt oss, alltså pratat, så hade vi säkert kommit ikapp. Och det hade varit grymt, för då vet jag att jag hade älskat det lagarbetet. Och är man stark, så måste man också vara snäll och ta sin del i vinden!

Det var denna erfarenhet som satte sig djupast i mig. Den som satte sig näst djupast var fair play i klungan. Jag kände mig nämligen även anklagad för att köra vobbligt, varför vet jag inte, kanske för att jag stötte i folk två gånger. Och låg en millimeter från en annans hjul en gång. Men jag tänkte bara att det är så det är på linjelopp. Att man ständigt söker luckor och har full koll på alla andra hela tiden. Det har nämligen jag hela tiden själv. Och jag är så pass mycket kompis med min cykel, att jag kan ligga centimeternära andra och ha full koll på vad jag gör. Mitt fokus är helt och hållet på framförvarande. Men nej, man ska hålla linjen. Speciellt i kurvor. Vilket ju är helt logiskt och kamratligt egentligen.

Å andra sidan sa en medcyklist att jag hade cyklat så himla stabilt under loppet. Och så fick jag höra att det kunde användas diverse armbågar under lopp också.

Blir en del att ta med coachen inför kommande lopp helt enkelt.

Hursom!

Det var lärdomarna.

Spurten är inte mycket att orda om. Den började för tidigt, benen fick en chock i den sega målbacken och dog syradöden. Jag såg en smäcker cyklist från She Rides cykelklubb göra en sjuherrans utbrytning och spurta förbi hela fältet. Wtf. Hon hade susat lite från och till bredvid mig, och var säkert stark. Det var fint att dela prispallen med henne. Resten av D30 verkade tyvärr ha DNF:at eller infann sig inte.

Man måste ta sina chanser i spurten!

Tänkte jag.

Sedan inventerade jag vego-utbudet i kiosken, köpte två bananer och en kaffe och laddade mobilen. Vid lagom procent packade jag väskorna och trampade hemåt. Medvind!! 100 km till Strängnäs, det skulle jag fixa till kl. 21 då sista bussen gick till Eskilstuna.

Och det gjorde jag, och när jag satte mig på bussen kräktes jag nästan av hunger och trötthet. Så länge jag trampade märktes ingenting, men stannade jag så snurrade hela världen. Bra ändå att kunna överleva så länge på frukost, två bananer, en liten påse nötter och tre paket sesamkakor. Plus fyra flaskor vatten med sportdryck och tre gel.

Strängnäs resecentrum, detta skrytbygge, var så otroligt vackert i kvällssolen.

Jag slumrade. 219 km i benen och medveten, stark körning innan den förbaskade spurtdöden. Det momentet ska förfinas, ihop med klungkutymen.

Men vi väntar några dagar med det.

Just nu tänker jag tillåta mig att vara skitnöjd över min insats i mitt första Falkenlopp!

Prispallsfoton Petra Delosjeva, elitryttare

Resultat hittar ni här

RR #6, Kringelloppet 2018 – fegspel och målfoto

Det här blir en blandad race report att skriva. Jag är spontant missnöjd med en del missbedömningar jag gjorde, men ändå nöjd med att jag följde ett par strategier jag hade. Framför allt är jag sjuhelvetes glad för den erfarenhet som det här loppet har givit mig.

Det var alltså 20 min stentuff körning på en gokartbana, 800m lång. Banan var lätt kuperad och nästan varje kurva var skräckinjagande tvär. När jag såg banan blev jag direkt skärrad över backen, men den visade sig vara det minsta problemet.

Inte heller hettan var problemet.

Problemet satt istället mellan ögonen på mig. Eller kanske snarare öronen. Och det var ett alltför ensidigt fokus på mina kombattanter i D30 samt en underskattning av min egen kapacitet att täppa en lucka.

Vi startade runt 14 cyklister ihop, och ganska snart drogs klungan isär av ett gäng D40/50. Luckan var tillräckligt stor för att jag skulle tveka på att dra ikapp själv, men tillräckligt liten för att jag skulle kunna göra det med draghjälp av en till. Men mitt alltför ensidiga fokus på Erica i D30 gjorde att jag höll mig bakom henne och inte tog de två chanser som bjöds.

En D40 och en D50 drog nämligen, men jag hade föresatser att spara krafter till slutet så jag låg envetet kvar på rulle.

Till slut insåg jag att vi skulle få köra vårt ensidiga partempo in i mål, jag och Erica. Så jag fortsatte smita runt kurvor och tugga backe. Det var väl några varv kvar när hon saktade ner som för att släppa om mig, och snäll som jag var och stark som jag kände mig så gick jag upp och drog.

Fail. Hur skulle detta gå?

Men snart hamnade hon först igen, och jag började planera för de sista varvens kurvor.

Ekersången ljöd I frihjulandet och vi lutade cyklarna inåt för att ta snävast möjliga väg ut ur kurvorna.

Då kom jag plötsligt ihåg att man kan bli varvad. Och blir man det är man ute. Och vid nästa tanke frös mitt hjärta till is när jag insåg att det kanske var detta som skulle bli Erica’s hämnd på min envetna rulle: att provocera fram en varvning, av bägge oss, att hon skulle offra sig själv för att sänka även mig. Igeln på rullen.

Där hamnade vi inte, insåg jag vid en närmare bedömning av tätklungan. Men ändå.

Puh.

Men när sista kurvan kom och Erica lade sig ner i bocken, ställde sig upp och tryckte iväg en spurt, hade jag för hög växel. Jag hade en sällan skådad hög kadens för att vara mig, och kunde inte öka tillräckligt. Jag insåg bittert att hela min strategi hade fallit när Erica var lite lite lite LITE tidigare än mig över mållinjen.

Vi rullade ner och jag gick för att montera väskorna på cykeln. Fan vad arg jag var på mig själv. Varför hade jag inte hängt på när chanserna serverades på silverfat? Jag hade kapaciteten! Benen var med mig, blicken, allt fanns där.

Tvåa och usel, feg körning. Blä.

Jag chillade hos VCK med en kaffe i näven i väntan på prisutdelningen. När den kom, och vi tre ropades upp var det ingen munter syn: en som tvingats dra alldeles för länge, en som blivit varvad och så jag vars fulspel, eller om det var taktik, hade fallit på spurten där allting skulle ha avgjorts. Till min fördel, ingen annans.

Men men.

Folk åkte hemåt och jag hejade lite på några som laddade för elitstarten.

Skönt på ett sätt att vara totalt missnöjd. Bara trampa hem till brorsan och krama om syskonbarnen och tänka på annat. Deras nya solpaneler till exempel.

Då kom en man ur tävlingsledningen fram till mig. Han hade röd piké.

”Vi har studerat målfotot och kommit fram till att du vann med ett par centimeters marginal”, sa han. Så visade han mig resultatpapperet, som redan var påskrivet av domaren men som uppenbarligen hade skrivits om.

Till min fördel.

Målfoto.

Jag tappade hakan. Var detta ett skämt?

Sedan log jag.

Det hade lite gett utdelning ändå.

Och trots allt jag sumpade, så hade jag än en gång lärt mig massor.

Och det känns på något vis lite moget att för en gångs skull ha underskattat sig själv. Hellre det än ta ut sig för tidigt.

Det får bli slutorden för inlägget.

Nej förresten, slutordet är att det här tävlingssättet att cykla, detta för mig nya sätt att cykla, är förbannat himla kul!!

Race with a smile

Oroa er inte.

Det fortsätter jag med!

🐎🐎🐎

Resultat och info om loppet på Södertälje ck:s hemsida, där jag för övrigt råkade klicka i fel klubbnamn, som de ska ändra asap, finns här

Tack Södertälje för ett roligt arrangemang BTW!!

RR #5: Arlanda test track race 2018

Såja!!

Då tog man äntligen revansch på premiärens avhängning den 9 maj och kunde köra på riktigt.

Det skulle köras 8 varv på samma bana och mina instruktioner från PT-Johannes var tydliga.

Långt fram i startfållan, aldrig släppa klungan och ha stenkoll på dem du vill ha koll på.

Som förra gången, men då hade jag inte psyke att följa dem.

Men det kunde jag nu!

De första varven flöt på medan jag körde in kurvtagningarna och spionerade på västeråsarna. De fanns i alla klasser och jag visste exakt var mina höll till. Jag släppte inte en millimeter på klungan och gjorde jag det, såg jag till att täppa luckan med en lämplig fartökning. Sedan återhämtning.

Backarna ville jag ha fart i benen kvar efter, och kurvorna skulle slickas med blicken i färdriktningen.

Jag hade noll koll på antal varv när två ur andra klasser plötsligt stack. Fick de väl göra, resonerade vi andra. Någon ville dra ifatt, men insåg snart att det var slöseri med ben.

Vi körde på. Jag låg oftast bakom, ibland framför västeråsarna. Kurvorna togs ömsom brett, ömsom riktigt tajt och ömsom snävt och snyggt.

Klockan ringde sista varvet men det var herrjuniorernas sista, inte vårt. Vi hade fortfarande tid att klura på upplägg och positionering i spurten.

Ett brölande från herrjuniorerna skapade lätt förvirring i klungan, tills vi insåg att det betydde att de var ikapp och vi skulle ge rum. Var väl motorcykelns uppgift, men ok vi makade oss så blev vi av med deras bröl. Han som brölat vann ändå sen, det hörde vi på segervrålet.

Vi kom in i sista svängen mot målrakan. Jag låg någonstans i mitten, helt ok. Jag ville undgå att bli fastlåst och samtidigt ha is i magen och spurta klokt. Några drog iväg, jag släppte dem och såg Erica smyga upp bredvid mig. Båda ville vinna, och den avgörande striden kom.

Jag la i en tyngre växel och flyttade mig ner i bocken för att fokusera kraften framåt. Erica var jämte, skulle hon tvinga sig förbi mig och vinna?

Vi var några meter före mål då jag spände allt jag hade och bände mig framåt. Jag hörde Erica gratta mig när vi passerade mållinjen. Jag hade vunnit!! Bara min klass, men ändå. Jag hade kört medvetet och fokuserat. Jag hade gjort det jag ville och det jag hade tänkt. Jag var nöjd!

Segeryrig rullada jag av benen med de andra och mig fick lite eftersnack.

Sedan var det bara att skutta högst upp på pallen och vara sig själv.

Dvs en mycket glad Anna.

Chokladasken gick till coachen och jag kollade på elitens spurtstrid innan det var dags att rulla söderut till släkten.

Tack alla starka damer och arrangörerna i SMACK för ett kul GP!!

Hej Fredric, grymt kört i premiären!!