Kötta.

Ibland måste man garva åt sig själv. Som när man kör tempo i Torekov helt frivilligt och nån sälle ropar kötta, till exempel. Eller som i morse, när benen inte alls ville kötta runt morgonrundan, men jag ändå slog mitt fartrekord. Jävla helvetes älskade cykel. Eller som hela den här veckan, när jag får bölattack efter bölattack över vad jag har gett mig inpå genom att säga upp mig från mitt jobb för att börja jobba på ett annat jobb.

Mitt drömjobb.

2030-sekretariatet.

I Stockholm.

Jag gjorde detta efter att jag lovat mig själv att säga ja till saker. Och efter att jag lovat mig själv att ta saker med storm och ett leende.

Du har tryckt watt från det klyschiga djupet av ditt glädjefyllda hjärta under hela våren.

Man vet aldrig hur saker blir. Det enda man vet, är att man hade vetat ännu mindre om man hade tackat nej.

Ska jag flytta nu? Ska jag lämna Sméstan nu? Ska mina nya cyklar få cykla bara i Stockholm nu? På skärgårdsöar?

Jag är handlingsförlamad och glädjeförlamad samtidigt.

Om någon jag bryr mig om frågar hur det är, blir det gråtfest.

Det är ok.

Bara det blir fest.

Ok?

2 reaktioner på ”Kötta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s