RR #10: Masters-SM i linje 2018

Någon gång i februari satt jag på en pub och planerade vårens klubbträningar med min tränarkollega Johannes. Jag var mest ledare, han var mest tränare. Tillsammans skulle vi rodda klubbens onsdagspass, och i mitt i öldrickandet kläckte Johannes plötsligt ur sig något som skulle få stora konsekvenser för min cykling:

Om du vill så tycker jag att vi gör ett träningsprogram och kör en satsning på SM för dig.

Jag blev kollrig av lycka, det rusade i blodet. Hörde jag rätt? Hade jag fått en tränare? Hade min klubb fått en tränare? Skulle jag få stå på startlinjer och ha en ny mening med min cykling, ta kurvor snyggt och snabbt och bära klubbdräkt?

Ja, det skulle jag tydligen. Så det började gymmas, det började innetränas, det började köras trainer, det började göras medvetna intervallupplägg och kurvtagningsträningar och annat som gjorde mig mer och mer sugen på att ställa mig på den där startlinjen. Klubbträningarna förflöt och jag hoppades varje gång att alla som deltog hade lika kul som jag. Jag hoppades också varje gång att någon skulle vilja bilda lag med mig och tävla, att Johannes skulle få ett större team att coacha, men så blev det aldrig riktigt. Folk var nöjda ändå, och Johannes skötte klubbens onsdagar och jag log nästan varje tramptag. Scotten glänste med sin skitiga styrlinda, jag stod på den första startlinjen och lärde mig något på varje start och till slut anmälde jag mig till SM. Masters. Vi åkte ner fyra Pers från klubben, tre tempoåkare och jag. Det blåste satan, vi bodde på golfhotell och Björn tog SMsilver i H-50. Det gick åt helvete för mig, men jag hade ju linjet. Jag skulle ge allt på linjet.

Här kommer min RR.

Direkt efter vi kom tillbaka till golfhotellet efter tempoloppet befriade jag Amiran från tempopinnarna. Jag monterade ny styrstam för att sittställningen skulle få mer drop, mer lämpad för spurt och backar. Med tempopinnarna förpassade längst ner i väskan kom jag successivt bort från tempot och närmare det efterlängtade linjet.

Efter morgonkaffe och vegofrulle checkade vi ut från golfhotellet. Hej då alla pikétröjor! Det bar av mot Båstad stadskärna, mot starten och kullerstenarna, mot backar och motvind och motstånd och massor av klubbtröjor jag både kände och inte kände.

Några ryggar hade jag mött förut, andra var nya. Var de starka? Var jag stark? Var jag klok? Skulle jag bli kompis med Amiran i backarna? Skulle jag positionera mig rätt? Skulle jag spurta i tid? Skulle jag hänga med i utbrytningarna och skulle jag köra på min kapacitet?

Samtliga av dessa funderingar fick sina svar i backen, direkt efter första högergiren ut från start. Eller backe och backe, vägg kanske är mer rättvisande. Detta på sina ställen nära 14-procentiga motlut var en 2 km lång klättring som kunde få varje mälardaling att darra. Dylik backe fanns inte vid Mälaren, och jag som bara för alldeles för länge sedan kört i Klevaliden och Vidablick, började inse att klättring var det enda moment vi inte riktigt tränat på, alls.

Och det var psyket som fick jobba i klättringen.

Att sega sig uppåt, att tugga höjdmeter tramptag för tramptag med ett snitt på runt 8km/h, det var psyket.

Och medan mitt började jobba, så forsade ryggar fram och om mig, och jag kunde vinka hej då till pallplats och taktikmetoder.

Det var helt andra kvaliteter som gällde.

Det var dags att börja tänka praktiskt. Jag såg en D30 stupa för backen i första svängen, och körde ikapp en Rocket racing, bildade partempo och körde pep-talk ett tag i motvinden. När vi körde ikapp en klunga försvann hon i den, och jag lämnade dem bakom mig då jag träffade en ny parhäst: CK Skoghall. Vi var rätt jämna, och körde ikapp ännu en D30 som vi satte bakom oss. Rätt snart märkte jag att hon var snäppet långsammare, så vi hängde fräckt nog av henne och körde vidare själva.

Upp på åsen for vi, nedför mot havet rullade vi, genom tvära kurvor susade vi och uppför Tarrabacken tuggade vi oss. Det var ett lopp fyllt av så mycket mer än motvind att den knappt märktes. Tarrabackens brutalitet krävde fullständigt fokus, och trots att vägrenen likt älvorna i Mattisskogen viskade sitt förföriska KOM så gav jag inte efter. Jag skulle upp.

Och upp kom jag, alla fyra gånger. Jag kanske lutade mig från sida till sida, jag kanske stod och trampade långsamt, jag kanske körde på högsta växeln för länge. Men ingenting spelade någon roll förutom att komma just UPP.

Alex sa efteråt att det inte spelade nån roll om man vaggade

Det var intressant att följa hjärnans förändring under loppet. Ett första mål var att hänga med i utbrytningar och spurta klokt, men inget av detta var ju aktuellt. Ett andra mål blev att täppa luckan till täten, vilket inte hände. I den tredje backen blev målet att klara alla fyra backarna.

Och efter första passeringen vid kullerstenen, då mitt styre skakade loss och började röra på sig, blev målet att hålla det intakt.

I fjärde backen var det jag och Skoghall som tampades med vår tredje, upphinnande följeslagare, CK Hymer. Vi kom in backen och kände oss jämna, starka, vi hade bra hushållning och skulle partemponöta in i mål, hade jag tänkt. Men i fjärde backen märkte jag att avståndet mellan oss ökade lite för mycket, lite för snabbt.

Detta var inte bra. Jag körde ikapp och försökte peppa igång CK Hymer för att få hjälp att komma ifatt Skoghall. Men Hymer var för långsam. Så fort hon drog, ökade avståndet till Skoghall. Så jag drog, och till slut drog jag om henne. Jag ville så gärna ikapp den blåvita Skoghall, jag trampade och nötte och mosade och vevade, jag susade och forsade.

Det räckte inte.

Två D40 trampade taktfast förbi mig. I nedförslöpan mot havet bromsade jag för mycket och kom mer och mer efter och skulle kanske inte ens få spurta mot NÅGON på mitt livs första SM.

Men jag hade lovat att köra snabbt och snyggt, så jag tuggade på. Hej då alla andra, jag ska köra fort in i mål! Jag ska spurta på målrakan, jag ska stå upp och mosa mig över mållinjen med ett leende, jag ska –

och där vid den sista tvära kurvan hörde jag det välbekanta KÖTTAAAAAAA

från vägrenen. Och detta blandat med alla andra hejarop och bra kämpat och starkt Anna, bra Anna, heja Anna, från klubbkamraterna i backen, ja –

Jag kom in i sista nedförslutet, sista kurvan, sista rakan in mot mål. Jag rättade till kepsen och ställde mig upp, körde min superspurtposition och dundrade in över kullerstenarna på den älskade Amiran med händerna i bocken för att hålla styret på plats. Jag log med hela SM-fejset och fortsatte över mållinjen, in på asfalten, förbi avspärrningarna. Jag slog av på takten, lugnade Amiran.

Och började skaka.

Som jag grät! Jag skakade i hela SM-kroppen, SM-benen var som gel och jag grät och grät och grät.

Jag var inte ledsen, inte besviken, inte arg och inte sur.

Nej.

Jag var i mål.

Tog ju inga bilder under loppet men den här utsikten hade jag under uppvärmningen. Ser ni havet?

Resultat här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s