RR #9: Masters-SM i tempo

Dags att värka ut den här rapporten om sm-tempot. Denna gren, älskad av många men missförstådd och hatad av andra.

Som mig!

Jag förstår mig inte på denna gren! Ligga och mosa SJÄLV framåtlutad utan en enda kompis att köra kapp med? Tynga ner styret med två konstiga pinnar, lägga armarna på ett par kuddar och hinna tänka alla konstiga tankar i världen medan man försöker pressa sig själv och påstå att det är roligt?

NJET.

Men likväl så ställde jag mig på startlinjen, och hade fått pinnarna omsorgsfullt monterade och Amiran var SM-redo. Tempot gick i Torekov – hur lyxigt lät inte det!! – och mina tre klubbkamrater skulle köra samma race.

De var fullkittade, som de tempo-åkare de är. Det var struthjälmar, aerocyklar och ålskinnsdräkter medan jag kom i tvådelat och tempopinnar på min linjecykel.

30 km skulle avverkas, och motvinden bjöd fint motstånd redan från start. Benen skrek så fort jag släpptes iväg från rampen. Det skulle vara fina vägar, något motlut och en vändning. Jag skulle följa rådet ”ta det lugnt ut, bomba hem”, och försökte tänka på det ändå ganska fina flyt jag fick in på Mälarcupen: då jag efter nån halvmil faktiskt kom in i ett skönt arbetstempo på Scotten. Ett där jag kunde återhämta och trycka på samtidigt.

Det flowet kom aldrig tillbaka. Det var motvind, syra och ett pannben tunnare än hinnan på en såpbubbla.

Hur kunde någon tycka att det var meningsfullt att cykla på det här sättet?

Jag hade inte tävlat på flera veckor, inte cyklat ordentligt på flera dagar och att väcka cykelkroppen med ett tempolopp var både det värsta och det bästa jag kunde göra.

Det bästa var att benen väcktes inför morgondagens final, linjeloppet. Det värsta var den eviga smärtan, den eviga syran, den återkommande tanken om hur totalt meningslöst det var att cykla på det här sättet. Amiran ville slita av sig pinnarna och vara fri, en riktig cykel, utan pinnarnas bojor, och jag med den.

Vi nötte den första milen. Motluten kom, vändningen kom, jag tog den snyggt och tryggt, och så var det plötsligt mindre kvar än vad jag hade kört. Yes!! Det blev lite lite mer motvind, tillräckligt för att farten skulle gå ner och psyket störtdyka mot botten. Folk körde om, det trampades på låg kadens och alla såg tempo-aktigt majestätiska ut och jag nötte och jag förundrades över dem som verkligen hade cykelglädjen som krävdes för att förmå benen att trampa på det här sättet.

Mitt i min dimma och alla röriga negativa tempo-tankar om mig själv och Amiran, hörde jag så ett vrål från en grässlänt på höger sida vägen:

”Köttaaaaaaaa!! ÅÅÅHH vad det är roligt att cykla tempo!!”

Jag stördes i mitt neggande. Jag som precis hade tänkt närma mig botten! Vad var det där för galen idiot? Men så såg jag ju! Det var Fredric, min forne klubbkamrat i Västerås, cykelpappan med tävlande dottern, som hade fått för sig att springa längs banan och peppa mig. Allt neggande sket sig och jag mindes hur jag hade hamnat på den där startrampen.

Det var ju jag själv som hade anmält mig! Jag var här frivilligt!

Och så blev det plötsligt medvind, jag slickade kurvorna och jävlar i helvete vad härligt det var att cykla, jag forsade fram och det var 46 km/h på nån raka och

HELVETE

vad roligt det var att cykla.

Vilket jag också påpekade för mina klubbkamrater när jag kom i mål.

Gud så vidrigt. Men roligt i medvinden.

Så var det med det SM-tempot.

Jag besåg prisutdelningen av leende struthjälmsåkare och skannade resultatlistorna: 53 min 54 s. Nånstans i botten. tio minuter från ettan. Så går det när man hatar!

Men alltså. Det är B att hata något som ändå sker på en cykel. Och jag satt förvånansvärt skönt ändå med pinnarna, jämfört med Vallbytempot. Och jag tog ut mig på ett helt annat sätt än på andra tempon jag kört. Och det är faktiskt en bedrift! Meningen med tempo kanske är att stärka förmågan att ta ut sig! Jag börjar tro det!

Med detta i åtanke fick tempot plötsligt en liten skärva mening.

Motgiftet mot tempo-hat är annars att gå tillbaka till en enkel tumregel.

Och den är att man inte behöver bli bra på tempo, när det finns annat man hellre vill bli bra på.

Som klättringar, spurter, kurvtagning och positionering.

Med den insikten så stänger vi denna RR, min nionde i ordningen!!

Silver-Björn laddar inför sitt stundande silver i H50…

…Lucas släpps snart snart snart iväg på sitt livs första SM…

kom i mål med ett leende…

och något ljushuvud satte väl upp denna skylt enligt devisen ”man ska aldrig underskatta folks dumhet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s