Gudfadern och jag.

Tjena!!

Mitt tåg mot Båstad lämnar just Göteborg och jag har blivit redo att SM-blogga. Jag är ju äntligen på väg!! Tanken på att jag ska ställa upp i ett svenskt mästerskap ger mig rysningar.

Det tog några timmar och åtskilliga koppar gratiskaffe för att få tankarna att landa. Jag noterade min kropps sedvanliga tecken på nervositet: ett notoriskt godissug. Jag botade det med salta nötter och sesamkakor tills jag insåg att varken kakor eller nötter skulle hjälpa. Så jag langade upp ett par kastlinor i ett försök att fånga in dem.

Just när jag börjat håva in linan befann jag mig på en blåsig bänk i Göteborg, mellan två tåg. Jag försökte ignorera en värvare som ville få mig att ge pengar till något viktigt. Till slut skrev jag på och sa till värvaren att de absolut inte fick kontakta mig med information om arbetet. Jag ville bara bidra. En tyst sponsor. Medan jag skrev Eskilstuna som postort var jag tvungen att stålsätta mig för att inte börja böla bredvid den stackars sommarjobbande värvaren. Hur kunde mitt SM-syfte matcha hans arbete för en bättre värld? Hur kunde kurvtagning och backspurter i Båstad vara viktigare för mig? Jag ville gråta, sälja mina cyklar och bli som värvaren.

Det ville du inte alls.

Jag skrev klart blanketten och lyssnade på vilken låt gatumusikanten spelade. Gudfadern!

Du ville tänka på glädjefyllda cykelminnen, sorglöst cykelsnack och fart över krönet i SM-banans backe. Den som ska besegras fyra gånger och där du inte ska bränna ut benen och där Amiran istället ska klättra klokt och smart för att sedan frihjula nerför tyst och mjukt och stilfullt placera dig i en bra position i klungan.

Du ville tänka på hur du genom hushållning kunde köra Markimlinjet alla nio mil och hur du först fruktat den där långa Västerbottniska backen utanför Umeå men hur du sedan tog dig upp på den andra Amiran. Du ville tänka på syran i benen i lördags som när den släppte efter två timmar utlöste en sådan cykelglädje i benen att du ville klibba dig fast vid styrlindan för all framtid och låta pedalen växa in i fotsulan så att du alltid kunde sitta där och vara hjulens förlängda vevarm.

Du ville –

Du ville aldrig sluta cykla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s