För dig, Maria.

Idag drog jag ett varv runt Mälaren för att köpa cyklar och se mig omkring lite. Hade lånat etanol-saaben så att miljösamvetet var någorlunda rent, och såg fram emot att få göra av med riktigt mycket pengar.

Det gick bra! Jag inledde starkt med att hämta upp en begagnad Garmin i nyskick i Älvsjö. Då hade jag redan bokat om i schemat då crossen jag skulle köpa behövde en ny skruv i sin styrstam på grund av att säljaren dragit åt den för kung och fosterland i sin iver att få den körklar till mig.

Säljaren i Älvsjö skötte affären genom sin fru, då han själv fortfarande sov ruset av sig efter Vätternrundan. Det var oklart vem som var den bättre hälften, men frun påpekade att hon inte sett sin man sedan februari. Och när intäkten kom in på hennes konto via Swish, sa hon med en inte alltför uppenbar ironi att han nog aldrig skulle få se pengarna.

Jag packade in dyrgripen i bilen och knappade in Nacka på gps:en. Här skulle åkas till gräddhyllan och kollas racer! Och inte vilken racer som helst, utan en exakt likadan som jag kört i Umeå fast äldre. Och svartare i ramen. Och vitare i loggan. Och mattare i lacken. (Och med en nybörjares kvarlämnade plastbricka runt kassetten, wtf). Den var så tjusig att jag dreglade då jag satt upp på den eleganta, vita sadeln som faktiskt var helt ok.

Maria, säljaren, talade varmt om sin dyrgrip. Hon refererade till diverse ”cykelmänniskor” som sagt att det var ett hållbart val som man inte tröttnar på. Och gör man det, så är det inte materialets fel, utan det som sitter mellan öronen på åkaren. Så förklarade hon att tre barn och andra sport-aktiviteter pockade på, och att Amiran därför inte kom till användning i den utsträckning som sig borde. Och det var synd på Amiran, som då bara fick stå och oanvänd i källaren och gråta.

Jag höjde sadeln och trampade runt mellan miljonvillorna. Direkt kom kroppens minnen från Umeå tillbaka. Det var så lätt att cykla på den mer kompakta Amiran. Den skulle göra mig starkare i backarna och rappare i spurten.

Jag åkte tillbaka och bekräftade mitt intresse för överlåtelsen. Amiran rullades ut, jag fick med ett par ramväskor, tillhörande multiverktyg och en kolsyrepatron.

När vi satt på stenmuren och jag hade fixat överföringen, tittade jag upp och skulle tacka för en bra affär. Då såg jag tårarna. De blanka ögonen. Maria önskade så innerligt ett gott nytt hem åt Amiran. Hon ville så gärna att hennes fina cykel skulle skänka minst lika många nya vackra minnen som den skänkt henne.

Maria var ledsen på det sätt som jag var när Ridleyn stals. Som man är när man skiljs från en vän. Fast hon sålde sin, jag blev av med min.

Bägge har vi kvar våra minnen. Sedan att jag önskar att Ridleyn punkar sin nya ägare, och att Maria vill sin väl, det spelar ingen roll.

Minnena finns där, och dem kan ingen ta ifrån oss.

Jag lade en hand på Marias axel och sa att den skulle köra SM. Vi rullade iväg Amiran till bilen, där jag surrade fast den noggrant på taket.

Vi vinkade adjö, och jag ställde gps:en på Järva krog.

Det hade blivit dags att låta Ridleyns försäkringspengar jobba lite. Vid Järva krog väntade nämligen en Cannondale CAAD X på att bli provkörd.

Jag navigerade genom stan och lyckades till min stora besvikelse missa avfarten. Jävla lantis. Säljaren fick möta upp vid en grusväg i Helenelund istället. Han förevisade stolt sin cross, som var minutiöst skött och i oklanderligt skick. Den hade allt: svart ram med röd text i nån alternativ nyans (förmodligen hipp), fästen för två flaskhållare, singelklinga och fästen för sadel väskor. Den var liten och smidig i framtoningen. Samtidigt som den kändes hårdhudad. Lite som en shetlandsponny.

Så den fick också följa med hem på taket.

Jag gjorde ett par ärenden i Västerås, tankade upp etanol i bilen och körde hem.

Så var det, och Amiran packas imorgon på saaben igen för vidare färd mot SM och Båstad. Och sedan ska maj-lönen få jobba lite för där ska vi bo på ett hotell som har namnet golfklubb i namnet. Såna ställen kan gräva hål i även i det tjockaste lönekuvert.

Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska det packas och donas och jag får inte glömma att ta med chippet. Eller hjälmen. Ok, orka skriva packlista, godnatt på er.

Och skapa nya minnen.

Ny-crossen gömmer sig lite diskret bakom gamm-scotten i finhjul medan kombons hemmabygge tronar till vänster. Amiran kommer hem till midsommar.

Anders Nilsson på Eskilstuna-kuriren tog bilden i samband med artikeln om SM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s