De stående spurternas logik

Vad piggar upp benen en onsdag om inte lite spurter?

Jo jo!

PT-Johannes hade preppat en finfin bana i Hällberga. Tanken var att jaga varandra i fem spurtryck längs banan, vid ställen han hade tänkt ut. Grymt upplägg inför SM, precis det jag behövde träna på.

Det blev banvallen ut till Hällberga. Lite småsegt, lite dipp, lite hängande huvud. Hur fan skulle SM gå? Vem trodde jag att jag var?

Scotten frihjulade sin ekersång och händerna kramade styret. Styrlindan var väl använd. Som om en liten racermus hade gnagt raseriets tuggor på den såg den ut. Färgen snarare grå än vit, men mjuk och skön att hålla i. Fast satt man av alla rester av gel, snor och sportdryck som händerna fått utstå. Klibbigt och härligt som vårkvällen själv.

Vi körde banan två varv, jag och klibbscotten. De första tre spurterna var helvetet. Så sega ben, så stumma! Fyran började värmas upp och kadensen satt hyfsat. Lite högre växel bara. Femman kom och jag åkte ur den med ett flås som välvde ryggen och ett stort leende. Det var roligt att cykla ikväll!!

Den nya instruktionen handlade om hur cyklisten kan jobba med cykeln. Om man står upp och låter cykeln vaja från sida till sida får man kraft ur den och slipper hålla emot med överkroppen. Detta enligt Johannes enkla och logiska förklaring av läget.

Jag nämnde vår gäst från Uppsala. Han och Frank fick till riktigt hög kadens och fart en gång. Jag ville köra som dem, ville testa stående cykling i hög fart med den höga kadensen.

Tricket var att våga ställa sig upp och vagga cykeln från sida till sida. Samtidigt också luta sig framåt. Och gärna då göra detta för att först dra igång spurten, sedan sitta lite för återhämtning, och sen ställa sig igen och bända sig över det fiktiva målsnöret.

Det fick bli andra varvets utmaning.

Och vid andra spurten satt tekniken. Benen gillade den så snart de insett att det inte fanns alternativ.

Tredje, fjärde, femte spurten var rent nöje. Jag och Scotten var ett sammansvetsat team, styret gav bra grepp och Jockes pedaler höll foten på plats. Och ju fler spurter som satt, ju mer tummen upp från coachen, ju mer cykelglädje.

Två varv räckte. Lite eftersnack på det, några SM-tips och knep och tänk-på-detta. Coachen höll en uppmuntrande, stärkande, samtidigt rimligt uppfordrande ton som fick mig att känna mig förberedd.

Vi hade tränat på allt nu. Vi hade slipat, svettats, ryckt och pratat strategi. Vi hade varit besvikna, vi hade varit glada, vi hade tagit lärdom och vi hade blivit glada när glädje var befogat.

Vilket det nästan alltid varit.

Sedan fick jag en lycka till-kram, och vi skildes åt.

Nu är det bara SM kvar.

Ja!!!

Nu är det SM kvar.

… och så en idolbild från igår på mina nya flaskor från Umeå, matchningen!, Lucas foto

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s