Det vita spjutet

Camilla och hennes synkade parhäst Jessica ger instruktioner till deltagarna inför avfärd. Störst av allt är tydligheten.

Bytte till ett vitt spjut i morse! Camilla ville ju ha sin juvel så jag fick en raring med skinande vit ram och lite längre styrstam. Den matchade mitt Rocket-kitt något outsägligt och smög fram tyst som en tiger.

Jag har nog aldrig suttit på något så dyrt som de här två cyklarna tidigare i mitt liv som cyklist.

Så det var lyxigt!

Vi trampade iväg två glada gäng genom den västerbottniska skogen. Efter tre mil trodde jag att jag skulle få lappsjuka. Så enformig var miljön! Som motlutet i Virsbo, fast med fler kalhyggen! Det norrländska svårmodet, tänkte jag. Här byggs det pannben.

Men snart nog kom det som jag hade åkt upp för: vyerna. Det som jag ansåg vara det norrländska. Sluttande åkrar med röda bodar, vägrenar proppfulla med hundkex och ängssyra och smörblommor i varenda hage. Och stora gigantiska gårdar och älven.

Så maffig den var! Vindelälven, där bredvid oss till höger.

Cykeln svarade bra på alla manövrar. Meken där jag lånade den, finaste By bike i Umeå, försökte övertyga mig om att nöja mig med 6 bar i däcken. Vi enades om 7, en kompromiss. Komfort?? Här ska ösas! Tänkte jag. Vid en punka passade jag på att höja sadeln och justera dess avstånd till styret. Det gjorde oss till ett team där bara ett tränat öga kunde skilja åt cykel och människa.

Jag saknade dock det respektingivande svirret från Jockes bakhjul när det frihjular på Scotten.

Den här ramen är också modern på ett annat vis. Den är smäcker och stylish, Scotten är klassisk och tidlös. Skulle jag i längden tröttna på denna lilla charmiga kalaspingla?

Det vet jag faktiskt inte.

På slutet av rundan blev det äntligen dags för en individuell frifartsträcka. Jag drog iväg och fick med mig en namne från Vännäs cykelklubb på ett flåsigt partempo. Vi hade ju nästan kört igenom Vännäs, så det kändes lite kul.

Sen blev det svart kaffe på By bike, och tusan vad alla här är bra på starkt kaffe! Cred. Och SEN så blev alla mina förhoppningar infriade när vi hämtade pizza efter rundan.

I veganstaden Umeå fanns givetvis vegansk pizza på den minsta av kvarterspizzerior. Jamendåså!!

Nu däckar jag med midnattssol bakom gardinen. Bada naken i midnattssol är en annan resa. Jag är glad om jag får se havet imorgon, eller doppa huvet i Ume älv.

Godnatt!

Foton jag, Jessica och Camilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s