RR #8: Markimlinjet 2018

Markim är ett så vackert namn som klingar mytomspunnet i hjärtat att jag hellre skriver Markimlinjet, trots att det kanske heter nationaldagsloppet, ok?

Dåså.

Ett par dagar hade gått sedan Falkenloppet, sista loppet i Stockholm 3-dagars. Efter två dagars vila var det dags att åter spänna vaderna inför 94 km kantvindslinje i Vallentuna.

Det har slumpat sig så, att varje lopp den här helgen har utspelat sig på lämpligt avstånd från min familj! Arlanda TT – Upplands Väsby, Kringelloppet – Botkyrka och så Markim – Vallentuna. Som att det var uppgjort från början! Mitt umgänge med familjen kan ibland bli rätt säsongsbundet med en lagom dos under hösten, kulmen under vinter/vår, för att avstanna helt under sommaren. Alternativt, enbart stanna till hos dem på väg till Gotland. Herregud vad självisk jag låter. Men men. Dags för RR!

Idag var det dags att tillämpa de lärdomar jag tillskansat mig under min hittills korta men intensiva tävlingsperiod. Sedan Falkenloppet ville jag lägga till en egenskap i min klungkörning: att vara en ordentlig del av lagarbetet. Jag ville framstå som stabil, kamratlig och stark. En cyklist att räkna med, både som med- och motspelare. Jag ville inge respekt, både för ben och vänskaplighet. Detta i hopp om att få nya vänner i klungan som kanske också körde solo för sin klubb eller som på annat sätt kände att de hade behov av någonting som min körning kunde bidra med.

Det nya skulle bli att starta i en större klunga än jag hittills gjort, att göra det ihop med eliten samt den totala längden på de tre varven, 94 km.

Vi var väl kanske 40 taggade cyklister på startlinjen i den plötsligt kyliga nationaldagsluften. Jag hade tvingat med mig mamma och pappa, och de lovade efteråt att de hade kul, trots kylan och det faktum att linjecykling inte är särskilt publikvänligt. Man ser klungan ett par gånger flyga förbi, och så kanske man har tid att stanna till spurten. Som belöning får man krama om en adrenalinstinn dotter.

Första varvet var en kraftmätning. Efter någon mil var första utbrytningen ett faktum. Vi försökte jaga ikapp utan resultat. Benen var rejält chockade, och jag hörde mig själv önska att detta var det enda varvet. Men de fick värma upp, och det skulle finnas gott om tid att mjuka upp dem och fokusera psyket.

Jag lade rejält med tid på lagarbetet. Nog så mycket att jag missade den andra utbrytningen, som jag förvisso inte hade egentlig avsikt att försöka gå med i. Det var intressant att se hur eliten körde. Jag studerade omkörningar, igångdrag och försök att skapa luckor och dra isär. Jag såg att det var vissa som plötsligt drog iväg, kanske med syfte att trötta ut konkurrerande lag. Jag hörde lite småsnack, och märkte att det var bra stämning. Man pratade faktiskt! Och man hade tysta överenskommelser om att dricka, äta nötter, osv. Det var trevligt.

Jag insåg snart att psyket är det viktigaste vapnet i linjelopp, ja i alla cykelgrenar egentligen. Det, och återhämtningen mellan backar och igångdrag. Sedan gäller att ha koll på utbrytningarna, och hitta lucka eller sällskap att gå med, eller inse när man bör spara sig och lugnt ligga kvar i sin egen klunga.

Jag försökte ligga så långt fram i klungan som möjligt, dra min bit och köra säkert. Köra stabilt, inte vobbla, att hålla min linje. Ligga nära dem som också hade detta fokus. Be om ursäkt om jag råkade ligga för nära och toucha någon. Jag var själv ute i gruset en gång när jag skulle lägga tillbaka ena flaskan, orutin. En tjej blev lite halvprejad av någon i en kurva och lade sig ner i slänten, inte bra. Tur att den såg mjuk ut. Överlag måste man se till allas säkerhet extremt noga, speciellt i kurvor. Annars är det bara att mata på, testa olika taktiker och ha kul.

Och kul, det har man!

När man kan hushålla så pass väl med krafterna att man kan hämta in en lucka, hänga med i ett backryck och ha is i magen när man inväntar ett ryck. Och då hänga på. Sedan fortsätter det så! När man minst anar det, eller mest anar det, så kommer rycket. Och då vill man flyga med, ner i bocken, upp från sadeln eller ner på sadeln och glida fram i samma fasansfulla supertempo som bara går att uppbåda på landsväg.

Banan? Den var lagom backig och försedd med trevliga kurvor! Kurvor är loppets krydda, man tvingas se framåt, vika upp cykeln, ner med knät mot asfalten, slicka linjen och smyga ut igen.

Spurten då? Ha ha. Nästa fråga tack! Här finns att lära. Primärt bör man studera banan så man vet exakt när man ska förbereda sig för striden. Inte för tidigt, inte för sent. Och då ska man ligga rätt, inte inlåst, med handlingsutrymme!

Så när en junior gick loss så att hästsvansen stod som en pil från hjälmen, så minns jag att jag tänkte: Var kom hon ifrån! Vad tidigt hon går!

Sedan insåg jag att det var i rättan tid. Men det var ingen frenesi i klungan, kanske för att vi var den sista av tre? Så det var ingen spurtstämning. Tyckte jag iallafall. Men jag krämade ur benen som tjöt och bände mig över mållinjen och kom in på plats 18 av 27, och så 10 till som DNF: ade.

Men jag hade rätt kadens. Och jag är nöjd med loppet. Jag hade tillämpat lärdomarna, jag hade kört på kapacitet, jag hade kört kamratligt och starkt och jag var redo att försöka gå med utbrytningarna nästa gång och positionera mig ännu bättre nästa spurt

På SM. Jag ska köra SM. Masters linje. I Båstad dagen innan midsommar. Ja!!

Jag har verkligen startat mig i form! Som folk som visste något sa att jag skulle göra.

Varje lopp en ny lärdom!

Och det var skönt att kunna cykla hem från loppet, en knapp mil norr om Vallentuna, och jag minns också att jag omvärderade begreppet nedskräpning.

I Markim kungjordes boten för nedskräpning utanför skräpzonen vid starten. 500 spänn till arrangörsklubben. Vackert så. Och här började mitt adrenalinstinna jag omvärdera en grundvärdering: om man håller sig till skräpzonerna, om man faktiskt kastar sin gelförpackning eller sesamkakepapper där, då kan det kanske spara lite tid bara det tas om hand efteråt? Det viktigaste måste ju vara att skräpet tas med från platsen, om inte av cyklisten i fråga så av en kvastbil eller den som har i uppgift att ta hand om det.

Fast nä. Jag kommer alltid att ha svårt att leva med att kasta plast i vägrenen. Den har inte gjort något för att förtjäna det. Så jobbigt är det inte att lägga ner siott sesamkakepapper tillbaka i ryggfickan.

Nåväl!

Känns grymt att kräma ur ett snitt på knappt 35,5 km/h (sorry, kör wattlöst).

Slut på denna RR.

Pappa tog bilden innan avfärd. Du fryser väl inte? Har du extra tröja med dig? Var är handskarna? Och Jockes bakhjul levererar ihop med nylimmat race-tub fram yes!!

Over and out.

Resultat här.

Känns ju bra att vinnaren Frida Knutsson är någon typ av regerande mästarinna i swe-cup he he

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s