RR #7: Falkenloppet 2018

Då var det dags att runda av helgen i Stockholm med ett rejält linjelopp i Nynäshamn – Falkenloppet!

7 varv på den 10 km långa banan skulle avverkas, och detta lopp hade sina speciella lärdomar precis som de två tidigare loppen i helgen.

En nyhet var dessutom att damer nu körde samma distans som herrar. På tiden. Och givetvis asgrymt.

Jag dök upp nypendlad med 47 km i benen någon halvtimme före start. Jag hade noga sett till att starta från brorsan i tid, och låtit benen finrulla på småvägarna från Tullinge. Inget skulle slitas ut, benen skulle värmas och sparas till loppets backar och ryck.

Jag träffade på bekanta inför starten och förhörde mig om banan. Den hade ett antal tvära kurvor, ett par knixar och i övrigt lite kantvind. Gott så!

Först ut var eliten, med ca 30 hungriga damer. Sedan startade vi, ett gäng på runt 15 pers från junior till D50.

Jag hade bestämt mig för att testa kapaciteten under loppet, och samtidigt hushålla. 70 km skulle bli långt, men jag visste att benen kunde hålla. Nyckeln var återhämtning. Jag ville släppa fokus på dem i min egen klass och köra så tajt och starkt jag kunde, med dem som passade mig. Haka på alla ryck, återhämta och ha ben till spurten.

Det gick överlag bra! Det blev en annan spänning i körningen när jag gav mig sjutton på att haka på allt utan att låta de andra skrämma mig. Och inte släppa lucka, spionera på de andra och ladda för slutet. Jag låg rätt konstant i första delen av klungan och kände mig stabil.

Efter första varvet insåg jag att knixarna efter första tvära kurvan skulle kunna bli utslagsgivande. Och på tredje varvet blev de det, då jag låg fram och drog och fullständigt dödade benen under ett backryck som någon fick för sig att dra. Men jag ställde mig upp och mosade ikapp från sista plats i klungan till någonstans i början.

Tack benen. Och så återhämtning.

Folk turades om att göra olika försök till utbrytningar, speciellt efter backarna där det var en snäv kurva. Plötsligt var två stycken helt borta. Vi andra hade precis tagit matsäckspaus när de drog. Någon käkade gel, någon annan nötter. Man drack. Det märktes att några försökte få till en tilltäppning av luckan, men att de behövde allas hjälp för att lyckas med detta insåg jag först i mål. Då undrade någon mitt i målruset varför vi andra inte hjälpte till.

”Vi var väl fega”, svarade jag så lugnt jag förmådde.

Det fick mig att verkligen fundera. Det var inte så kul att känna sig utskälld, och jag hade ju dragit några gånger, men det låg något intressant i det hon sa om att hjälpas åt.

För man är både motståndare och medspelare i loppet. Och hade hon signalerat tydligare, till exempel genom att be mig och fler dra runt oss, alltså pratat, så hade vi säkert kommit ikapp. Och det hade varit grymt, för då vet jag att jag hade älskat det lagarbetet. Och är man stark, så måste man också vara snäll och ta sin del i vinden!

Det var denna erfarenhet som satte sig djupast i mig. Den som satte sig näst djupast var fair play i klungan. Jag kände mig nämligen även anklagad för att köra vobbligt, varför vet jag inte, kanske för att jag stötte i folk två gånger. Och låg en millimeter från en annans hjul en gång. Men jag tänkte bara att det är så det är på linjelopp. Att man ständigt söker luckor och har full koll på alla andra hela tiden. Det har nämligen jag hela tiden själv. Och jag är så pass mycket kompis med min cykel, att jag kan ligga centimeternära andra och ha full koll på vad jag gör. Mitt fokus är helt och hållet på framförvarande. Men nej, man ska hålla linjen. Speciellt i kurvor. Vilket ju är helt logiskt och kamratligt egentligen.

Å andra sidan sa en medcyklist att jag hade cyklat så himla stabilt under loppet. Och så fick jag höra att det kunde användas diverse armbågar under lopp också.

Blir en del att ta med coachen inför kommande lopp helt enkelt.

Hursom!

Det var lärdomarna.

Spurten är inte mycket att orda om. Den började för tidigt, benen fick en chock i den sega målbacken och dog syradöden. Jag såg en smäcker cyklist från She Rides cykelklubb göra en sjuherrans utbrytning och spurta förbi hela fältet. Wtf. Hon hade susat lite från och till bredvid mig, och var säkert stark. Det var fint att dela prispallen med henne. Resten av D30 verkade tyvärr ha DNF:at eller infann sig inte.

Man måste ta sina chanser i spurten!

Tänkte jag.

Sedan inventerade jag vego-utbudet i kiosken, köpte två bananer och en kaffe och laddade mobilen. Vid lagom procent packade jag väskorna och trampade hemåt. Medvind!! 100 km till Strängnäs, det skulle jag fixa till kl. 21 då sista bussen gick till Eskilstuna.

Och det gjorde jag, och när jag satte mig på bussen kräktes jag nästan av hunger och trötthet. Så länge jag trampade märktes ingenting, men stannade jag så snurrade hela världen. Bra ändå att kunna överleva så länge på frukost, två bananer, en liten påse nötter och tre paket sesamkakor. Plus fyra flaskor vatten med sportdryck och tre gel.

Strängnäs resecentrum, detta skrytbygge, var så otroligt vackert i kvällssolen.

Jag slumrade. 219 km i benen och medveten, stark körning innan den förbaskade spurtdöden. Det momentet ska förfinas, ihop med klungkutymen.

Men vi väntar några dagar med det.

Just nu tänker jag tillåta mig att vara skitnöjd över min insats i mitt första Falkenlopp!

Prispallsfoton Petra Delosjeva, elitryttare

Resultat hittar ni här

2 reaktioner på ”RR #7: Falkenloppet 2018

  1. Anna, du var väl rätt ensam om den turen – först 41 km med packning på räsern, sen 70 km rejs för att avsluta med 100 km med packning igen till busstation! Förresten, det är tydligen ok att ta cykeln på bussen söder om Mälar’n!
    Två tummar upp för det upplägget!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s