RR #6, Kringelloppet 2018 – fegspel och målfoto

Det här blir en blandad race report att skriva. Jag är spontant missnöjd med en del missbedömningar jag gjorde, men ändå nöjd med att jag följde ett par strategier jag hade. Framför allt är jag sjuhelvetes glad för den erfarenhet som det här loppet har givit mig.

Det var alltså 20 min stentuff körning på en gokartbana, 800m lång. Banan var lätt kuperad och nästan varje kurva var skräckinjagande tvär. När jag såg banan blev jag direkt skärrad över backen, men den visade sig vara det minsta problemet.

Inte heller hettan var problemet.

Problemet satt istället mellan ögonen på mig. Eller kanske snarare öronen. Och det var ett alltför ensidigt fokus på mina kombattanter i D30 samt en underskattning av min egen kapacitet att täppa en lucka.

Vi startade runt 14 cyklister ihop, och ganska snart drogs klungan isär av ett gäng D40/50. Luckan var tillräckligt stor för att jag skulle tveka på att dra ikapp själv, men tillräckligt liten för att jag skulle kunna göra det med draghjälp av en till. Men mitt alltför ensidiga fokus på Erica i D30 gjorde att jag höll mig bakom henne och inte tog de två chanser som bjöds.

En D40 och en D50 drog nämligen, men jag hade föresatser att spara krafter till slutet så jag låg envetet kvar på rulle.

Till slut insåg jag att vi skulle få köra vårt ensidiga partempo in i mål, jag och Erica. Så jag fortsatte smita runt kurvor och tugga backe. Det var väl några varv kvar när hon saktade ner som för att släppa om mig, och snäll som jag var och stark som jag kände mig så gick jag upp och drog.

Fail. Hur skulle detta gå?

Men snart hamnade hon först igen, och jag började planera för de sista varvens kurvor.

Ekersången ljöd I frihjulandet och vi lutade cyklarna inåt för att ta snävast möjliga väg ut ur kurvorna.

Då kom jag plötsligt ihåg att man kan bli varvad. Och blir man det är man ute. Och vid nästa tanke frös mitt hjärta till is när jag insåg att det kanske var detta som skulle bli Erica’s hämnd på min envetna rulle: att provocera fram en varvning, av bägge oss, att hon skulle offra sig själv för att sänka även mig. Igeln på rullen.

Där hamnade vi inte, insåg jag vid en närmare bedömning av tätklungan. Men ändå.

Puh.

Men när sista kurvan kom och Erica lade sig ner i bocken, ställde sig upp och tryckte iväg en spurt, hade jag för hög växel. Jag hade en sällan skådad hög kadens för att vara mig, och kunde inte öka tillräckligt. Jag insåg bittert att hela min strategi hade fallit när Erica var lite lite lite LITE tidigare än mig över mållinjen.

Vi rullade ner och jag gick för att montera väskorna på cykeln. Fan vad arg jag var på mig själv. Varför hade jag inte hängt på när chanserna serverades på silverfat? Jag hade kapaciteten! Benen var med mig, blicken, allt fanns där.

Tvåa och usel, feg körning. Blä.

Jag chillade hos VCK med en kaffe i näven i väntan på prisutdelningen. När den kom, och vi tre ropades upp var det ingen munter syn: en som tvingats dra alldeles för länge, en som blivit varvad och så jag vars fulspel, eller om det var taktik, hade fallit på spurten där allting skulle ha avgjorts. Till min fördel, ingen annans.

Men men.

Folk åkte hemåt och jag hejade lite på några som laddade för elitstarten.

Skönt på ett sätt att vara totalt missnöjd. Bara trampa hem till brorsan och krama om syskonbarnen och tänka på annat. Deras nya solpaneler till exempel.

Då kom en man ur tävlingsledningen fram till mig. Han hade röd piké.

”Vi har studerat målfotot och kommit fram till att du vann med ett par centimeters marginal”, sa han. Så visade han mig resultatpapperet, som redan var påskrivet av domaren men som uppenbarligen hade skrivits om.

Till min fördel.

Målfoto.

Jag tappade hakan. Var detta ett skämt?

Sedan log jag.

Det hade lite gett utdelning ändå.

Och trots allt jag sumpade, så hade jag än en gång lärt mig massor.

Och det känns på något vis lite moget att för en gångs skull ha underskattat sig själv. Hellre det än ta ut sig för tidigt.

Det får bli slutorden för inlägget.

Nej förresten, slutordet är att det här tävlingssättet att cykla, detta för mig nya sätt att cykla, är förbannat himla kul!!

Race with a smile

Oroa er inte.

Det fortsätter jag med!

🐎🐎🐎

Resultat och info om loppet på Södertälje ck:s hemsida, där jag för övrigt råkade klicka i fel klubbnamn, som de ska ändra asap, finns här

Tack Södertälje för ett roligt arrangemang BTW!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s