RR #3: Orrestaloppet 2018

Bilden visar mig och Ida som övar spurter på Gröndal. Visst är vi ruggigt synkade? Lotta tog bilden!

Men hej!

Dags att återge essensen av mitt livs första linjelopp på cykel. Lite hög av prestationen och av att ha minglat runt bland cyklister hela dagen gör jag nu mitt bästa för att värka ut den här rapporten.

Jag har varit på ett två dagars mingelparty känns det som. Alltid speciellt att återse alla kära nyllen i reflexväst, klubbkläder och grillandes vegoburgare som om det inte fanns nån morgondag.

Men ok, nu tar vi på oss Smestan-tröjan och kör den här rapporten.

Loppet började redan på lördag kväll, kan man säga. Jag hade ju fått stränga order efter start-failen på Arlanda GP om att inte missa klungan. Så det var ett av mina mål, att inte låta något skapa en lucka mellan mig och den. Därav stegade jag fram till mina forna klubbkamrater i Västerås, och ställde mig längst fram. Alla D30-50 formade tillsammans en klunga på 13 cyklister, så vi var ett lagom gäng. Jag fick pedal-fail i starten, men lade mig snart tätt bakom VCK på rulle. Längst fram låg CK Skoghall, och vi tre fortsatte så ett bra tag. Resten lekte därbak. Skoghall drog och drog, gjorde nåt ryck och försökte få nån annan att dra. Jag höll mig noga bakom. Jag hade nämligen fått ännu en order om att inte ta några onödiga förningar. Så hon fick väl köra slut på sig, här var det inte läge att leka motionsledare och vara snäll.

Det ville däremot en CK Vårgårda, som gick upp och sympatidrog med Skoghall.

Det pågick så ett tag, tills jag insåg att VCK hade strategier för sig. Det var ingen slump att en viss cyklist ibland drog upp farten, eller lade sig till höger, eller drog ett backryck. Jag observerade, analyserade och gjorde mitt bästa för att följa även den sista ordern: att spara på krutet till spurten på slutet. Och det gjorde jag genom ständig återhämtning i tramptagen, och genom att trycka mig uppför backen på den i övrigt platta backen för att vara pigg på krönet.

Det började komma fler utspel från VCK. Jag blev också påmind om att CK Stockholm låg därbak, för plötsligt var de framför mig, och plötsligt låg jag nästan sist. Så kom mitt andra pedal-fail, precis efter att några gjort ett ryck framåt. Jag tappade ryggar, men klickade i pedalen och insåg att jag skulle behöva köra med viss pedalanpassning och inga aggressiva, stående spurter på slutet.

Jag körde ikapp klungan och insåg att mina ben börjat darra.

Vi var på sista varvet och det var nu allt skulle hända.

Det var nu D40-vinnaren från VCK, Anna Wikström, skulle rycka och köra en tempo-seger solo in i mål först av alla. Det var nu det sista backrycket skulle ske, det var nu jag skulle höra stockholmarna flåsa av andhämtning medan jag själv andades lugnt. Det var nu VCK:s Cecilia skulle glida upp bredvid mig med sina backben, det var nu jag skulle använda mina sparade spurtkrafter!

Vi kom över den sista knixen in mot målrakan. Febril aktivitet rådde i leden. Runt mig kom de farandes, damer av olika åldersklasser och huller om buller, tajt och hungrigt trampade vi in oss mot upploppet vid Orresta skola.

Mina ben gnällde lite av det sista backrycket men psyket ville annorlunda. Jag tryckte, bände, tvingade mig över mållinjen med ett vrål. Framför mig tjöt Erica från VCK att hon vunnit, och CK Skoghalls rygg var framför så hon måste kommit tvåa.

Och jag blev trea.

Mitt mål, att köra snyggt och tryggt och få mig en spurtstrid på slutet och aldrig släppa klungan, hade uppnåtts.

*slut på race rapporten, över till eftersnacket*

Lite senare insåg jag att VCK: s avgörande strategi var att få fram rätt cyklist i spurten genom att öppna en lucka. Man kan vara hur stark som helst under alla varv, blir man instängd i slutet hjälper det inte hur gärna man än vill vara med i slutstriden.

Detta är linjeloppets själ. Man kan aldrig vara säker på hur någonting ska gå. Första varven känner man in varandra, sedan är det dags för lite kraftmätningar, och så kommer fler och fler strategier och utspel.

Och så kommer slutspurten.

Jag tror att spurt blir veckans ord.

Slut på inlägget!

Och lite blandade bilder.

Resultat här

Anders Lindström, klubbkamrat, laddar i startfältet

Exemplarisk källsortering i Orresta

Vännen Sebbe lånar min cykel på väg till starten

Så att jag ska få testa tempocykel, såhär dagen efter tempoloppet

RR #2: Orrestatempot 2018

Tjena, post race-brallan här. Känner mig soft, mosig, nöjd och blommig. På alla sätt olik själva racet.

Idag var en bra dag! Lucas och jag drog iväg med Alex etanolbil (tack Alex!!) till Orresta utanför Västerås. Min gamla trotjänare gömde sig bakom Lucas’ tempospjut på taket. Som sig bör!

Loppet var roligt. Luften var full av hägg. De första kilometrarna var vidriga med ben som lårkakor. Efter första kurvan släppte det och jag fick in ett fint arbetstempo. Kunde både trycka på och hushålla.

Hushållade väl lite väl mycket kanske, när hon bakom kom ikapp. Lite senare hade hon fått punka på sitt tempospjut, inte kul.

Vinden var gynnsamm och mitt fokus var på arbetstempot. Som var ok, och räckte till att bli omkörd två gånger till men ändå knipa en fartökning och en pallplats.

Glad Anna på pallen sen! Även om två av fyra inte startade respektive inte fullföljde, så måste jag bara le på pallen. Fatta stå på prispall!!

Jag var nöjd, och Lucas hade krigat bra han med såklart. Hsn frågade om jag hade kunnat öra något annorlunda, och det säger sig självt att jag hade kunnat mosa ännu mer.

Sådant är tempot. Mosa, hushålla, mosa, hushålla, mosa…

Imorgon är det linje.

Jag somnar trött och död och taggad.

Erica Danielsson högst upp på pallen, välförtjänta 1.37 snabbare än mig

Kort om allt och inget

Snabbt hej alla!

Såhär såg jag ut igår vkl 09.37 i toakön på Bondtorget i Västerås. Lätt skitnödig men glad ändå för dagen och fotografen (Katja). Hon tyckte dessutom att jag såg snäll ut! Det var ett par minuter innan start på det trevliga motionsloppet Västeråscykeln. Jag hade tagit på mig att leda en klunga, och kom trampandes med min Eskilstuna-trio som skulle dra en långrepa på 125 km, plus de tio vi avverkade dit och hem.

De var väl sugna på att fajtas lite med den västmanländska vinden.

Vad kul det var att se alla kända nyllen! Så bekanta, så fjärran samtidigt. *nostalgisk*

Jag fick fullt hus i min grupp, och med tre duktiga ungdomar på rulle slet vi oss igenom 82 km kantvind och gick i mål på Bondtorget.

Vi var stabila! Trygga, snygga, tydliga. Vi hjälptes åt när det behövdes, tajtade till oss när det krävdes och fick oss rejäla doser klungsnack. Jag lekte VCK:are och marknadsförde min klubb så gott jag kunde. Ingen behövde veta att jag nu i helgen byter färg till Smestans böljande vitt och vinrött.

För i helgen blir det dubbelt upp med starter. Tempo på lördag morgon, och linjet på söndag. Här ska tävlas, slantarna och benen ska jobba för mig. Men framför allt ska hjärnan jobba. Den ska fokusera och tänka klart och klokt, snyggt och tryggt, och den ska ta kurvor jävligt snävt och snabbt.

Så nu står cykeln och stampar, så tvättad den kan bli, i källaren och väntar. Den mäter sig inte med Lucas tempospjut, och det är heller inte meningen.

Men godnatt hörni, måste packa, och få mig några timmars sömn.

09.27 imorgon går starten och man vet först efteråt hur det har gått.

Vi avslutar med ett skojsigt litet citat, säsongen till ära.

Och en bild från den propagandacykling vi genomförde på väg till Västerås.

Foto Alex Boström.

RR #1: Arlanda TT 8/5

Jaha!!

Jahaja.

Så var premiären avklarad och det med besked. En skit-premiär om man vill vara på det humöret, en spurt- och kurvpremiär om man är på det humöret. 20-talet damer i startfållan och jag för långt bak, hänger med ett halvt varv och sedan

SWOSH

är alla borta.

Nästan.

Va fan!

Kvar är jag, ett par Bianchi CK och en mörkblå rygg som jag vet är CK Stockholm. Och en Ormsalva och en västeråsare, får jag veta senare.

Vad hände?

Svar: tävlingshjärnan var inte inkopplad. Sladden glappade. Jag var för snäll, väntade in alla hetsare och tänkte att jag kommer ikapp sen, när jag är som starkast, på slutet!

Men det funkar inte så på ett GP. GP är som gokart, man måste vara blixtsnabb. Och man måste hänga med i första rycket, där sållas agnarna från vetet. Jag var vetet, eller agnarna, beroende på hur man bestämmer.

Nåväl. På andra eller tredje målrakan glider jag upp vid sidan av en Bianchi jag känner, vi kör tillsammans några hundra meter innan hon saktar ner. Då kommer hennes Bianchi-polare och kör om under glada tillrop, och eftersom det fortfarande glappar i race-hjärnan tappar jag henne.

Sex varv kvar och bara kurvor att tävla mot. Så det gör jag, riktigt snyggt attackerar jag dem och blir lite bättre varje gång. Tycker jag i alla fall!! Trampar så länge jag vågar, vrider cykeln och leker med tyngdlagen.

I fjärran trampar CK Stockholm. Jag ser henne tre gånger per varv.

Jag älskar mina ben när jag kommer upp på sista varvet och börjar låtsas att jag varvat alla och kör för guld. Då kommer den första i herrklungan susandes. Knallgul styrlinda. Han följs av en hel svärm, vilket gör att jag kan minska avståndet till CK Stockholm och rentav få vittring på en spurtstrid med henne. Jag ser även att hon är på sin vakt gentemot herr-svärmen.

I nästa sista kurvan tar jag in så pass mycket på henne att det faktiskt vankas kraftmätning. Jag låter herrarna gå om, så att jag i lugn och ro ska få henne att tro att jag också är en av dem. Det verkar lyckas, för hon kör på i sitt arbetstempo, ökar inte, vill bara få min omkörning överstökad. Jag lägger mig nära hennes hjul, och uppbådar is i magen medan jag förbereder min attack.

Så går jag ner i bocken, lägger i en tung växel och vidgar näsborrarna.

Sedan gör jag det.

Jag spurtar om henne.

Slut på inlägget. Slut på premiären.

Början på resten.

Resultatlista här

Johannes tog bilderna

Rapport från vägren 53

Hej alla skogsrenar!

Idag har vi rensat vägren, jag och Lucas. Mitt estetiska öga kunde som ni vet inte stå ut med att glo ner på plastpåsar, väderbitna godispapper och annat skit i vägrenen.

Så därför gav vi oss av för att städa den.

Med oss hade vi påsar av olika sort (har ju optisk sortering i Eskilstuna), ett par handskar var samt ett lämpligt humör. Lucas kom svirrande på sitt nyservade tempospjut medan jag trampade finsk tralla. Kvällen var solig, vägrenen var slav under konsumtionssamhället och vi var där för att befria den.

Egentligen var det ju dikena vi rensade. Men vägren låter bättre.

Det tog någon timme att riva, plocka, slita och dra fram plasten ur marken. Jag fann en särskild tillfredsställelse i att ta bort ett stycke förpackningsplast som låg och vräkte sig bland vitsipporna. Hur kan man kväva sippor så? Den gula plastdunken som jag stirrat ut i morse under rundan åkte också ner i påsen.

Det drygaste var alla bitar av frigolit som låg utströdda i diket. Så förtvivlat många små bitar som djuren kanske skulle tro var mat. Det fick mig att tänka på alla mikroplaster som svävar runt i världshaven. Om inte vi lyckades få upp bitar som var små men ändå syntes, hur skulle det då gå med mikroplasten?

Ciggpaketen gjorde mig rätt sur. Hatar rökning. Och dess biprodukt fimpar. Något som gjorde mig ledsen i hjärtat var att se förpackningen till mitt favoritsnacks mitt i vårfloden: risentas sesamkaka, med smak av kokos!

Påsarna fylldes. Vi pratade på om ditt och datt under tempocykelns taktfasta frihjulande. Jag insåg att den timme vi städat enbart hade räckt till något hundratal meter vägren.

Vi lämnade påsarna vid återvinningstationen. Tyvärr var den stängd så de fick snällt vänta till 07.00 imorgon bitti.

Jag är glad att vi gjorde det, även om det finns mängder kvar. Men nu slipper vägrenen digna under plast en liten bit iallafall.

Det är intressant att fundera hur folk som kastar skräp tänker. Du som läser detta har givetvis aldrig lämnat ens den minsta gelförpackning efter dig, det gör ju bara alla andra.

Men det mest intressanta är ändå hur alla dem som aldrig kastar skräp i vägrenen tänker. Det är jag nyfiken på.

Under tiden tänker jag tänka på fjolårsgräset ur vars rotsystem jag drog ut en sju meter lång plastorm.

Gräset fick andas igen.

Om så bara för en stund.

Lucas tog som vanligt de skarpa korten, jag de suddiga

Att navelskåda en vägren.

Tjena.

Drog en solskensrepa idag med Alex från klubben och motvinden från helvetet. Vi hade kul! Det var nyttigt för benen, vars löparmuskler kanske börjat vädra morgonluft igår på stigarna i Alberga. Så vi mosade på, gjorde det som skulle göras. Krönen skulle spurtas, utförslöporna susas. Låren bränna. Brännorna byggas.

Men det här inlägget ska inte handla om hur vi mosade och tryckte, bände oss fram och skördade QOM:s. Nej, det ska handla om en annan grej och det är den där förbannade nedskräpningen. Och det där förbannade bilberoendet, som klistrar som en uppriven gelförpackning på varje cyklist som vill ut och köra lopp.

På tisdag ska jag till Arlanda. Därifrån ska jag flyga till Mallis. Nej då, jag ska köra GP. Men vi är tvungna att köra bil, för man får inte ta cykel på tåget. Man kan inte åka tåg till den banan, dåligt exempel.

Ok. Vi tar Björnlunken! Helgens fantastiska löp- stigcyklingslopp i Kungsör, natursköna Kungsör som visade sig på sin soligaste och lagom blöta sida.

Arrangörerna, som bjöd på gratis transferbuss anpassat till tågtiderna. Bussen, så ekande tom! Bara jag satt där, och en introvert kille i blått. Bägge med löparskor. Tåg är en alldeles för osäker plats för cyklar!

Tycker tydligen de som kan nåt, och syftar på tågen norr om småländska gränsen.

Hur fan ska man med något så när miljösamvete kunna transportera sig och sin cykel till ett lopp utan bil?

Man kan cykla dit, cred, visst. Men de flesta vill inte värma upp på det sättet.

I veckan har jag varit i ett smärre lyckorus. Vi har nämligen planerat Smerundan, vårt motionslopp, och där ska vi ha en Tesla som förbil. Fatta, en Tesla ska tjänstgöra på vårt lilla lopp. Elbil som följebil har så många fördelar, både för cyklisterna och för miljön.

Så vi tänker såklart berätta om det, så att vårt lopp lockar ännu mer folk. Så att ännu fler kan få njuta av den friska luften bakom bilen, slippa snorta avgaser. Så att ännu fler kan njuta av vår fina bana, vinka åt statsministern vid Harpsund, dela leenden och race-historier och skratta med oss i målområdet. Ta en falafel- eller ostmacka och må bra!

För det är det vi vill, må bra och cykla!

Men i fredags natt, när jag fyllevaknade vid halv tre-rycket, kom jag plötsligt på vad det kan leda till. Jo, att ännu fler kommer att ta bil till vårt lopp vilket kanske fullständigt raderar ur miljövinsten från Teslan. I alla fall koldioxidutsläppen.

Och när jag samåkte hem från Björnlunken med ett gäng fina stiglöpare, såg jag ut över det hav av bilar som stod parkerade i området. I alla möjliga färger. På gräsytor, grusvägar, asfalten. Med tanke på hur packat det var i målområdet var detta en folkfest väl värt namnet, och det med rätta, så många duktiga funktionärer som lagt sin tid och kraft på att ordna det för oss förvirrade deltagare med bara ett fokus: att hitta rätt i skogen, att ha kul, att kanske slå nån tid.

Att få en fin dag.

Hur mycket utsläpp är en fin dag i skogen värt? Hur många plastmuggar är det värt?

Man blir helt jävla dum i huvudet av att tänka så här. Typiskt bakishjärnan. En annan sak den tänkte på var just plastmuggarna. Och inte varför man ens hade dem, för det hade man för att kunna langa till löpare som jag, utan jag tänkte såhär:

på ett lopp har varje deltagare ett fokus. Det är sin egen upplevelse. Man gör då det som krävs för att komma dit i tid, taggad och väl förberedd. Om då bil framstår som det bästa alternativet blir det bilen. Så då måste tåget kunna ta cyklar och det måste finnas transfer och skyltning och uppmuntran och morötter till dem som tar tåget. Och när man väl är på plats vill man kunna cykla på en snygg bana och inte springa vilse och gärna slippa ha eget vatten som löpare. Och när man då langas vatten, så kommer man att slänga muggen på det ställe som ges. Till exempel på stigen, eller i en svart plastsäck om sådan finnes. Så då måste vi sätta upp plastsäckar där folk vill slänga, och vi måste ta en runda efteråt runt hela banan och plocka andras skräp, sorry men vi måste.

Sådär höll jag på under mina vakna bakis-timmar. Sedan somnade jag, och så vaknade jag hyfsat pigg i benen och drog igenom min 18 km-runda i skogen.

Jag ska sluta involvera mig i elbilsanvändning i cykellopp på hemmaplan och bortaplan, jag ska lobba för att SJ ska ta cyklar på tågen.

Imorgon bitti ska jag återse mina älskade vägrenar längs väg 53. Jag gråter och svär inombords när jag ser hur plastfyllda de är.

Idag sa jag till Karin att jag ville städa dem. Det var när vi gick till återvinningen med glasförpackningar. Vid återvinningen låg det drivor av företagssopor. Backar med gamla grönsakskonserver, en drickakyl, sopsäckar med ölflaskor. Då kände jag mig hjälplös. Vad hjälper det vattendragen i min vägren att jag tar bort plasten, när några korkade idioter inte orkar åka till Lilla Nyby med sin skit?

För den vägrenen spelar det roll, Anna.

För den vägrenen.

Foto Alex Boström

RR Björnlunken 2018

Men oj då!!

Råkade visst bli övertalad om att springa ett distanslopp på en MTB-bana. Den heter Björnlunken och går i Kungsör. Man kan köra MTB, springa eller köra en DD, dagens dubbel då man först cyklar och sen springer med cykelben, hua, men ok, folk gör det.

Mitt beslut att kuta togs någon gång sent på kvällen innan loppet. Jag var på inflyttningsfest och vid nio-rycket kom jag på att jag borde kolla starttider och annat viktigt. Med ett glas bubbel i näven knappade jag iväg en fråga om samåkning och fick svar från ett gäng trevliga människor i trailklubben. Bakisbenen skulle älska stigarna, det kände jag på mig.

Och det gjorde de!

Det var Katja som från början fått in mig på denna bana. Hon gjorde MTB-tävlingspremiär så det var en stor dag för henne! Jag träffade henne precis då hon kommit i mål, hög och lerig och svettig och sådär underbar man bara är precis efter ett race.

Jag drog iväg mot starten via diverse bussar. Det var ett A till B-lopp, så lite vasaloppsfeeling fick man. Starten gick i Alberga, och lite huttrade jag i mitt linne och korta tajts, men det hade jag igen senare.

Loppet gick på en ås, mitt i solen.

Jag flög fram i 18,3 km. Benen var ljuvliga, jag hade ingen klocka utan ville medvetet njuta av varje steg, utan att veta hur långt jag hade kvar. Jag ville springa i nuet. Jag ville tycka om varje steg och inte längta till målet. Och jag kände mer och mer att jag verkligen njöt.

Banan var varierad och lagom kuperad. Både små smala, söta skogsstigar och mer rotiga partier samsades med sandiga bredare vägar och tyst, fin tallskogsmark. Och så stenskravel och ängsmark såklart.

Tyst, tyst, sprang jag, flög förbi folk och drack lagom mycket i depåerna. Uppför gick jag i början, men sedan upptäckte jag att det var minst lika energieffektivt att studsa uppför springandes, andra muskler fick jobba. En gång snubblade jag, och föll framåt men höll balansen.

När någon ropade 3.5 km kvar, insåg jag att banan skulle bli brantare, och det blev den. Men det gick vägen, och snart kom upploppet, och med en liten känning i höger knä spurtade jag in i mål. Jag nästan grät, jag nästan skrek, jag lade mig på marken med händerna för ansiktet och ville storböla.

Fast jag skrattade istället.

Lite som när jag tränade tempo i Gillberga med Magnus.

Sedan var det eftersnack och hemåkning och jag var hög som ett hus över de 18 kilometrarna stig. Solen sken som en galning och jag promenerade hem genom stadsparken och glodde på blommande magnolia och körsbär. Jag satte mig ner på en bänk och liksom ägde. Leendet från dagen var som fastopererat i mitt rosiga nylle.

Och ett par beslut fattades under mina tysta löpminuter, och det var att dels bocka av detta som det sista seriösa löppasset på ett tag, och ägna mig enbart åt cyklingen. Och det andra var att det fan fick vara slut på bakispassen. Hädanefter blir det enbart sköna eftermiddagsfyllor, om det alls blir några.

Så det så.

Glad natt på er!

Hur tänker du egentligen?

Igår hade jag en kass jävla skitdag på jobbet. Jag var mitt sämsta jag, som borde ha stannat under täcket eller som borde ha bölat ut skiten. T ex när jag satt på lunchen med ömsom glansiga ögon, ömsom drog dåliga skämt för en kollega som råkade finnas där och verkligen lyssna! Alla arbetsuppgifter kändes för stora, för små eller för meningslösa. Idag är jag en flygande trumpetmaskin som susar omkring och äger. Ingenting känns jobbigt eller svårt! Hur tusan kan dagar vara så olika?

Och hur kan vi undvika att sprida skiten till andra.

Ofta har jag extremt svårt att peka ut exakt vad i livet som är den där skiten, det som ska bort. Jag letar och letar, djupdyker och analyserar, och ibland så kanske jag kommer fram till saker. Så då försöker jag radera dem.

Men allt som oftast så har jag inte en susning om vad i ett sammanhang som är just det störande elementet. Jag blir då rätt bra på att skylla på fel saker! Och då kan fel beslut fattas!

Sedan finns det tillfällen då jag får för mig att det bara finns ett bra beslut. Förra sommaren brottades jag med huruvida jag skulle ägna min höst åt att cykla grusväg i Klippiga Bergen, eller plugga solcellsteknik på folkhögskola. Båda alternativen var bra. Gruset var kanske lite mer Anna. Jag valde dock solcellerna. Jag valde dem av nyfikenhet, och även om utbildningen hade sina brister så vet jag att jag hade ångrat ihjäl mig om jag inte hade stillat den nyfikenheten.

Sorry flummet. Men dit jag vill komma är att ju sämre dag man har i det man gör, desto mer är det ens förbannade skyldighet att inte låta det gå ut över andra. Vi vet aldrig vad folk har för godsaker och tråkigheter i sina ryggsäckar när de kommer till jobbet på morgonen. Eller till cykelpasset heller för den delen.

Och desto mer är det ens förbannade skyldighet att vända sig mot det man gillar.

Hur ser ett cykelpass ut som har fått dig att le. Vad gjorde ni, vad gjorde du?

Inför tävlingssäsongen fick jag frågan av min mentala tränare: när är landsvägscykling som roligast?

Jag har tänkt mycket på den frågan, och genom att tänka på den så har jag lyckats få den här våren att drivas av svaret, av min glädje. Och det har faktiskt gett utdelning. Jag älskar varje pass. Visst låter det bra!! Ha ha!!

Där har vi nyckeln. Sedan kan det finnas dippar, såklart. Men när jag utgår ifrån vad som får mig att le på cykeln, så kan jag trycka i när det behövs. Trots att jag just då bara vill kräkas. För jag vet ju att jag får skratta sen! På krönet!

Det finns massor av sådant jag är svagare på, tekniskt sämre på. Men om jag utgår från svaret på frågan När älskar du att cykla landsväg? Ja, då kommer jag hitta strategier för att hantera det jag är sämre på. Men dessa strategier vill jag komma på när jag känner mig som starkast, för då blir det bra strategier.

Sådärja!

Lite tävlingsfilosofi såhär frampå torsdagen.

Faktum är att vi ska ha möte med arrangörsgruppen för Smerundan idag snart. Jag har åtagit mig att fixa folk i banandräkt som delar ut eko-bananer vid start och mål. Nån annan hade fått kontakt med nån som kunde fixa jävligt fina Eskilstunagrönsaker till efter-fikat. Och så ska vi ha källsortering, på något vis!

Och så massor av darrande ben och ännu fler leenden. Och en gudomligt fin bana i djupaste, vackraste Sörmland.

Välkomna 27 maj!

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Tillsammans. Utan att göra något.

Jag tänker ofta på den här våren som en vår av en massa försakade äventyr. Jag som brukar ta tillfället i akt och aldrig säga nej till resor och diverse påhitt har varit extremt stillasittande sedan jag gick till jobbet i mitten av februari.

Stillasittande rent geografiskt alltså.

Har fan nästan enbart hängt i Eskilstuna ju!!

Jag tänker ibland på det jag tackat nej till, fredagar efter något svettigt cirkelpass eller lördagar jag glott på serier eller bara suttit med en bok eller ett blogginlägg.

Vad lite jag har gjort!

Vad lite tid jag har spenderat med många människor. Vad mycket tid jag har spenderat med ett fåtal människor.

Vad mycket jag hade kunnat göra med tanke på min så kallade frihet.

Vad innebär det egentligen att göra något?

Häromdagen kom jag att tänka på det jag faktiskt har gjort. Det som jag ältat och ständigt återkommit, vid diverse rödvinsosande middagar med vänner eller andra sammankomster. Det som jag saknat.

Det är att bo med andra människor. Det att säga godnatt, att säga godmorgon, att garva tillsammans och att lära sig de förfinade tonfallen som berättar helt andra saker än vad som faktiskt sägs. Det man lär sig genom att bo länge och göra vardagliga saker ihop med andra människor. Att bo med andra människor som alltid ser och hör en, som är som bomullen och som nageln i ögat beroende på vad man behöver. Som man också kan vara mer eller mindre subtilt osams med men som man innan godnattet kommer, ändå garvar med.

Jag bor kollektivt, i ett ganska unikt upplägg där min vän Karin med familj har accepterat mig som en del i hushållet. Jag hyr ett rum, vi har ett ekonomiskt upplägg och vissa gemensamma överenskommelser. Med många garv och mycket omtanke och överseende, står vi ut med varandra. Och det åstadkommer genom att dela vår tid med varandra.

Är inte det det finaste vi har? Tiden, vardagen och alla små detaljer som hör dit?

När jag tänker på det här, så kan jag äntligen inse att jag har gjort massor. Gör, varje dag. Att bo med andra är att ständigt göra.

Nu gör jag det. DET är vad jag gör i vår.

Och snart drar jag med mig Smestan till Norra Intervallbanan, det blir kul!