Tillsammans. Utan att göra något.

Jag tänker ofta på den här våren som en vår av en massa försakade äventyr. Jag som brukar ta tillfället i akt och aldrig säga nej till resor och diverse påhitt har varit extremt stillasittande sedan jag gick till jobbet i mitten av februari.

Stillasittande rent geografiskt alltså.

Har fan nästan enbart hängt i Eskilstuna ju!!

Jag tänker ibland på det jag tackat nej till, fredagar efter något svettigt cirkelpass eller lördagar jag glott på serier eller bara suttit med en bok eller ett blogginlägg.

Vad lite jag har gjort!

Vad lite tid jag har spenderat med många människor. Vad mycket tid jag har spenderat med ett fåtal människor.

Vad mycket jag hade kunnat göra med tanke på min så kallade frihet.

Vad innebär det egentligen att göra något?

Häromdagen kom jag att tänka på det jag faktiskt har gjort. Det som jag ältat och ständigt återkommit, vid diverse rödvinsosande middagar med vänner eller andra sammankomster. Det som jag saknat.

Det är att bo med andra människor. Det att säga godnatt, att säga godmorgon, att garva tillsammans och att lära sig de förfinade tonfallen som berättar helt andra saker än vad som faktiskt sägs. Det man lär sig genom att bo länge och göra vardagliga saker ihop med andra människor. Att bo med andra människor som alltid ser och hör en, som är som bomullen och som nageln i ögat beroende på vad man behöver. Som man också kan vara mer eller mindre subtilt osams med men som man innan godnattet kommer, ändå garvar med.

Jag bor kollektivt, i ett ganska unikt upplägg där min vän Karin med familj har accepterat mig som en del i hushållet. Jag hyr ett rum, vi har ett ekonomiskt upplägg och vissa gemensamma överenskommelser. Med många garv och mycket omtanke och överseende, står vi ut med varandra. Och det åstadkommer genom att dela vår tid med varandra.

Är inte det det finaste vi har? Tiden, vardagen och alla små detaljer som hör dit?

När jag tänker på det här, så kan jag äntligen inse att jag har gjort massor. Gör, varje dag. Att bo med andra är att ständigt göra.

Nu gör jag det. DET är vad jag gör i vår.

Och snart drar jag med mig Smestan till Norra Intervallbanan, det blir kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s