Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s