Hur jag blev så här glad.

Sorry fläker ut mitt leende fejs här lite. Men blir så när jag först var ledsen och sedan blivit glad.

För

Jag var ute i detta vårliga snöparadis

Men

Jag kände mig hopsnörd i magen. Inte benägen att njuta.

Jag messade en vän och berättade. Hon sa rätt saker. De rätta sakerna var: tänk om vi skulle lägga all den energi vi har fått i detta korta liv på att sakna det vi inte har. Vore inte det synd och skam?

Tänk vilken fantastisk sanning den klyschan är om den kommer från rätt käft på rätt språk vid rätt tillfälle!

Till exempel engelska.

Så jag grät. Jag grät som bara fan. Alla älgar måste ha hört mig.

Sedan kände jag glädjen komma. Genom hjärtat ut till benen.

Jag messade tillbaka att jag var glad.

Jag skidade omkring med glada ben.

Lilla brorsdotter kom skidande och ropade på äventyr. Vi åkte ner till vårisen. Jag sa att varje äventyr innehåller ett moment av risk. Vi färdades ut mot isen. Lilla brorsdotter framför mig gick längre ut och ännu längre ut. Sakta sakta mot kanten. Jag sa till henne att svikta med benen och kolla om det kom vatten ur hålen längre ut.

Det gjorde det.

Hon stod tre meter framför mig med sina skidor och små korta stavar. Solen lyste som besatt.

Jag sa till lilla brorsdotter att vända om. Hon gjorde det. Så kom hon fram till mig och landade i min famn. En riktig äventyrskram fick hon. Hon var så glad att hela ansiktet lystes upp av leendet. Hade hon varit en hund hade hon viftat på hela bakkroppen.

Vi skidade tillbaka. Jag var mjuk i armar och ben på det där förälskade sättet som jag inte kan kontrollera. Knäleden vibrerade. Vek sig. Det händer bara när jag känner mig riktigt levande.

Vi gick in och alla tyckte lilla brorsdotter var våghalsig och sa gör aldrig det igen ensam.

Sedan snöbadade jag. Och lilla brorsdotter fortsatte att le.

Och sedan dess har jag njutit varje sekund.

Nu är jag och brännan hemma. Alla mår bra. Någon cross har det inte blivit. Var det någon som trodde att mitt cykelköp skulle bli annat än en fars? En dålig följetong?

Aja. Jag har snöbadat varje dag och plöjt romaner och bölat. Skidat på hippieskidorna och skrattat åt sådant som kanske inte är roligt men för att det är roligt att skratta. Och njutit.

Räcker inte det?