Distans!

Så var säsongens första distanspass avklarat!

Det blev på vårens kanske mest efterlängtat varma dag. Och det tarvade korta ben och stundom korta armar, självklart korta handskar och sommarkepan drogs fram ur gömmorna.

Vad härligt det var!

Jag och Lucas drog iväg mot hållsta för att sedan dra igenom smerundan-rutten. Jäkla fin rutt; ut mot Hälleforsnäs, genom den charmiga/slitna centrala delen, mot Mellösa och sedan kurviga böljande sörmländska småvägar in mot Flodafors och backarna i Svalboviken. Hem på väg 214, slicka vägrenen och mosa längs den spikraka släta asfalten. Pressa benen i lagom takt och mängd för att få dem att glädjas. För nu ska distanslustan börja väckas.

Och det gjorde den. Benen var glada idag. Racerns sittställning var låg och snabb, och vi tuggade oss igenom rundan både tysta och pratades.

Vad soligt det var. Och vad det kändes i nyllet. Och vad in i helvete hungrig jag var vid sista segmentet från alfa laval till skogaholm. Inget QOM där inte. Bägge flaskorna var tomma och två sesamkakor var lite väl lite på fyra timmar i friska luften. Väl hemma var jag så trött att jag knappt orkade äta mat. Givetvis gjorde jag det ändå, men ni fattar.

Jag trillade in vid villan runt 17, studerade segmenten och räknade sekunder men påminde mig om att detta var distans och inte segmentsjakt. Men man kan ju studera inför framtiden. Kära kombon stack till mig en chipspåse i vilken jag girigt tilläts gräva.

Och nu sitter jag här och är redo för tävling.

Det blir ingen tävlingspremiär imorgon, vilket beror på förkylning. Den däckade mig och slog ut alla väsentliga funktioner såsom anmälan till loppet och beställning av chip. Men jag tröstar mig med att jag har gått runt och känt mig redo. Jag har mina mål, jag har mitt sätt att se på tävlandet och jag har mina mentala bilder som hjälper mig.

Att tävla är ett sätt att cykla. Den devisen kom jag på häromdagen. Den är rätt bra, tycker jag själv!

Och jag tränar på det som jag har kommit överens om med mina två coacher.

Jag känner mig värdefull.

Och fruktansvärt trött.

Så nu klipper vi, här kommer en bild på min snabba följeslagare, och en på mina tomma vattenflaskor, och en på min fantastiska vän Karin som grillar grönsaker och upplåter sitt hem till mig, och ni har redan förstått att våren var ljuvlig, att solen värmde och att jag älskar mina ben.

Gör det ni också. Älska dem. På dem bara. Älska dem redan idag. Nu, inatt.

Hej strängnäsvägen!

Har ni tagit något nytt QOM sedan de sopade gatorna?

Ha ha yes, så sant som det är sagt, våren är här och med den segmentsjakten.

Jag är i ett rus efter dagens cykling, och det beror delvis på segmenten. Men också något annat.

Sedan i onsdags har jag kört två intervallpass helt enligt plan. Jag har planerat rundan och lärt mig ta chansen att öva på olika saker under tiden. Det har lett till att passet har blivit meningsfullt på ett sätt jag inte upplevt innan.

Nu kör jag nämligen medvetet, och jag vet varför jag gör olika saker och jag tar vara på omgivningen.

Visst låter det grymt!! Så sjukt pepp alltså.

Seriöst.

Jag inledde med att jaga segment på strängnäsvägen. Vinden låg nämligen på från rätt håll och benen var sugna. Fel. De röda hornen i pannan var sugna.

Men gott så, jag käkade styrlinda fram till vändpunkten och första repan var helt ok. Strategin var att ha rätt kadens och spara lite kräm till slutet.

Benen ville ha mer, så det blev en andra.

Den kändes starkare.

Den tredje skulle bli den snabbaste. Och det kändes när jag körde.

Alla tre var QOM, på en sträcka jag jagat hela hösten.

Sedan blev det ner i bocken på Lilla klingan till Kjula, med någon fartökning. Där var motvinden kompakt, så det fick bli övning av rundtrampet.

Vid backarna övade jag istället att hålla en sådan fart att jag var pigg på krönet.

I kurvor hade jag blicken i färdriktningen.

Och så mosade jag från Sundbyhom in till stan och smet igenom rondellerna som en tiger.

Sedan tassade jag genom lunchrusningen hem till dusch och käk, och skördade mitt efterlängtade QOM.

Sammantaget gav detta mig ett rus eftersom jag tränade på olika bra saker.

Så simpelt kan cyklisten i mig glädjas!

Skål för fredagsfyset, nu tar vi helg.

Hej sjukgymnasten min, tänkte bara säga att jag gör mina övningar

Teknikens under

Tjena!!

Är lite smått jätteglad över kvällens klubbpass med Smestan. Känner mig som Lotta här på bilden, om än utan samma tjusiga cykelfläta. Men ja, lite hög och rentav full av skratt! Vi gjorde nämligen det enda rimliga, det enda kloka, helt enkelt det smartaste man kan göra i början av säsongen.

Tekniktränade!

Ni vet ju hur det är. Under vintern pågår ett kallt krig, man kikar under lugg på varandras konton för att se vad de tränar, man försöker själv toppa och så kommer första turen tillsammans.

Alla är extra nervösa och pirriga, ingen vill bli avhängd och ingen vill bli sist.

Men som vi gjorde idag, så motade vi allt detta i grind. För vi drog iväg mot en parkering och drog tre olika övningar. Balans, svängar och kurvtagning. Och alla gjorde ju efter sin förmåga och ingen blev efter. Och det finns absolut ingenting som kan få mig att älska min cykel så mycket som att träna just balans och kurvor för det kräver fullt fokus. Och då känner man sig duktig! Och det kräver en nära kontakt med cykeln, det kräver koncentration och det slutar med att man kommer närmare sitt fantastiska fordon.

Och där har vi det geniala! För det är precis så man kan känna efter en vinter där man antingen vevat sig blå på monarken, trampat ute på crossen eller kört helt andra grejer och kanske utan cykel alldeles.

Man känner sig ovan och avig, och då behöver man direkt komma nära och skaka av sig obekvämlighetskänslan, för den är just ett luftslott. Bara man undersöker den tillräckligt noga.

Och har man dessutom en person som agerar tränare och ger tips under tiden, då kryddas allting ytterligare. För det är kul när någon bryr sig på rätt sätt!

Och när vi segade oss uppför hugelstabacken på tyngsta växeln med kanske 30 i kadens, ja. Då var det ett tramptag i taget som utgjorde verkligheten och till slut var vi på krönet. Tre gånger.

Och jag kände en form av ödmjukhet inför teknikträningens nytta och glädje.

Och nu ser jag plötsligt så enormt mycket fram emot den här cykelsäsongen. Jag ser fram emot morgoncykling i fågelkvitter, intervaller på lunchen, lagtempo på kvällen och lampburna nattrundor när julivärmen kräver det eller andan faller på.

Nu ska huset nattas.

Imorgon vankas mera racer, korta hårda snabba intervaller står på schemat. Hej solen, hej matlåda framför datorn!

Nu klipper vi inlägget.

Godnatt!

Hej Lotta!

Hej Lucas!

Hej Johannes! Grymt upplägg idag.

En SÅN dag.

Idag hände det!

Efter en något rekordartad morgoncykling, med 30 minuters inställningstid, cyklade jag racern till jobbet. Planen var att dra direkt från skrivbordet till klubbträningen, så alla prylar åkte direkt ner i ryggsäcken medan jag stod i duschen. På med kontorspjuck och iväg.

Jag log åt världen, kände mig snabb och snygg och framför allt förbannat jävla FRÄSCH. Nyrullad och nyduschad och redo för allt.

Jag vevar mot Fristadstorget längs med ån, undviker noga rullgruset och tar mig försiktigt ner från den sopade GC-banan till bilvägen vid Tunafors fabriker och korsar ån. Jag följer den på andra sidan och svänger nonchalant av till bron mot Fors kyrka. Efter polishuset tar jag noggrant den sista svängen in mot stadshusets bakgård.

Då smäller det till.

Asfalten biter mig i båda knäna och gruset nöter sig in i huden och river upp brallan. Min favvobralla är numera vurpad, och jag har blivit trendig med mina nötta blåjeans.

Sådetså.

Så i eftermiddag ska jag öka tillväxten lite i samhället genom att lämna in dem på lagning. Älska skräddare!

Men glad onsdag på er dårå, säger iallafall hönorna.

Mvh,

Ert kvalificerade klantarsle

De där luftslotten.

Det tog ett tag, men nu har min äventyrslusta äntligen börjat gro igen. Efter så många månader! Jag som inte ens varit sugen på att åka till fjällen börjar nu snegla på cykelrutter i alla möjliga väderstreck och fundera på spännande länder att cykla i.

En som inspirerat mig är Kristina Paltén. Hon är en äventyrare (det verkar nästan vara en yrkestitel!) som skriver böcker och föreläser, och hon har sprungit genom Iran. Det tog två månader, och det var ett av hennes syften som fick det att börja klia av inspiration i mig.

Hon valde nämligen Iran för att hon ville utmana sina rädslor och fördomar. Anledningen till det var att hon resonerade som så att samhället idag består av en masa människor som är rädda. För varandra. Så det bildas massor av vi och dem. Om det istället byggdes tillit mellan människor så skulle samhället bli bättre genom att människor med tillit fattar klokare beslut. Och eftersom en av de största klyftorna idag är den mellan väst och mellanöstern så valde hon Iran.

Hon skrev sedan ner allt vad hon var rädd för inför resan dit. Eller hade fördomar kring. Det blev kanske 22 rädslor, och sedan graderade hon dem från 1-100, där 100 är störst rädsla. En gång i veckan omgraderade hon rädslorna.

Det hon upplevde var något som idrottspsykologer skulle kalla nyinlärning. Hon graderade ner rädslorna som mest fanns i hennes huvud som luftslott, eller rädsla inför sådant som inte hände så ofta som hon befarat. Och hon graderade upp andra rädslor, som visade sig vara mer befogade rent logiskt.

Exempelvis hade hon en rädsla inför att bli förföljd och ifrågasatt av män under vägen, vilket hon graderade ner. Och sådant som hon snarare graderade upp var till exempel trafiken.

På så vis stack hon hål på luftslott och fick en klarare bild av verkligheten. Och hennes verklighet var ju vägen och människorna längs med denna väg. Allt hon behövde puttade hon framför sig i en barnvagn. Språket kunde hon inte, icke desto mindre alfabetet, så hon var dessutom sårbar.

Kanske var det därför hon också klarade sig så bra.

Men framför allt inspireras jag av att hon slog hål på de där luftslotten. Genom att uppleva och utsätta sig för sina egna fördomar. Och samtidigt göra det genom att göra något hon älskar: att springa. Och något som uppenbarligen får henne att må bra. Och för att hon ser så otroligt lysande, hälsosamt frisk och glad ut på bilden i artikeln.

Nästan så man vill bli äventyrare själv till yrket.

För äventyret kan finnas runt knuten: på med pannlampa och ut på tur efter mörkrets inbrott innan det blir sommar till exempel.

Godnatt på er nu fantastiska små äventyrare, så ses vi säkert snart igen.

En ram i tornadons öga

En dag stod plötsligt denna olindade skönhet nere i renoveringskaoset.

Det var min ena kombo som äntligen lyckats få på de italienska däcken på sitt sakta men säkert framskridande hemmabygge.

Sedan jag fick för mig att flytta in hos honom och hans fru med mina cyklar, har hans cykelintresse genomgått en metamorfos. Det började med fascinationen över lycran och cykelkulturen. Så en vacker dag kom det en ram hem på posten. Sedan kom en sadel, nåt vevlager och ett styre.

Det skulle byggas cykel mitt i renoveringen!

Och nu har bygget artat sig så pass att tvåhjuligen kan stå mot en vägg och även rullas omkring på parketten. Och vi har numera en självlärd komponentexpert i hushållet.

Som ibland får för sig att tvätta mina cyklar medan jag är ute.

Hade det varit vem som helst annars hade jag kastat ut hen. Ingen stoppar fingrarna i mina syltburkar. Men det går inte att kasta ut någon från dens eget hem, icke desto mindre från dens eget renoveringskaos.

Så nu har jag lärt mig att uppskatta finessen och omtanken i detta tilltag.

Och jag ser fram emot att få provköra hans matta, svala, eleganta ekipage.

För det kanske fanns ett syfte med att jag aldrig lyckades transportera hem crossen i Falun.

Så det så!

Man får bara inte bli sur när någon tvättar ens juveler

Foto föräldrarna Lindén, smajlet tillhör kära syster då det begav sig någon gång runt 1984

Morgoncykling!

Snabbt hej innan jobbet.

Hej!!

Jag tog upp min gamla passion idag, nämligen morgoncyklingen. När jag bodde mer permanent i Västerås brukade jag ju morgonpendla en del mellan hemmet och jobbet, och då var den stunden ju något som snart blev en vana. Det började med ett par turer då och då i finväder, och slutade med höstpendling där istapparna fick brytas loss från styret en morgon i oktober. Däremellan fanns augustidopp i Mälaren, regnfyllda junimorgnar och isblå septemberhimlar.

När jag sedan bodde lite mer permanent här i Eskilstuna, en novmebermånad, så tog jag mig vanan att köra en morgonrunda för att möta soluppgången.

Nu, när jag bor här ännu mer permanent, så är det den rundan jag kör. Så man får väl egentligen säga att det är den jag återupptagit, minus soluppgången då.

Hursom, det var skitkul i morse! Jag drog iväg mot Lilla Nyby-Hällberga, vevade genom rondellen vid Stenkvista och knixade mig över de böljande motluten fram till avfarten till Hållsta. Det går rätt fort att komma ut på landsvägen från Fröslunda, men när man väl kommer till Hållsta-avfarten får man njuta av landet ännu mera. Då är det slingrande backar och alléer och traktorer och skolbarn som väntar på skolbussen.

Det blev en extra vända i Älundabacken och sedan intervaller in mot stan förbi Hyndevad.

Och det konstiga var att sittställningen kändes helt ok, rentav naturlig, benen var glada och pigga och sammantaget är detta rena mirakelkuren för min kropp.

Så det ska bli mer sånt här. Ibland blir det skräpmil, ibland trycker jag på i intervallerna och ibland blir det kanske nåt extra backryck.

Men faktum kvarstår att morgoncykling är den bästa cyklingen.

Nu ska jag till jobbet. Med mig har jag tonåringens MTB som ska till verkstaden i ett växelvajerärende.

Glad måndag på er!

Nu ska iallafall jag ha en jävligt bra dag.

Magen och dagens kommande rundor

Tjena alla starka kvinnor och män.

Såhär ser jag ut när jag försöker bli lika stark som ni. När jag ligger och pressar ner ländryggen mot golvet för att de där förbannat djupa magmusklerna ska få sitt, precis som racern fick sitt och förkylningsbenen fick sitt idag på rundan.

Det blev några mil längs torra sörmlandsvägar. Ut mot Kjula, in och vända i Kjulaby, låtsas känna folk i Björsund och sedan mot Sundbyholm. Formen känns överlag bättre än premiären förra veckan, men flåset är hopplöst förkylningshögt. Man är liksom rosig på kinderna av fel anledning.

På onsdag är det planerat vårens första träning med de andra nyvakna filurerna i Smestan! Jag råkade tacka ja till att organisera detta, så nu på onsdag smäller vi till med en premiär. Det vankas teknikövningar, och med tanke på min vacklande hälsa har den eminente Johannes lovat hålla i passet. Jag kan dessutom inte Eskilstuna som jag kan Västerås i termer av att lägga rutter, så han får härja fritt med väderstrecken.

Och det slår mig att precis detta var ett oroande moment innan jag började leda pass i Västerås. Att man inte kunde några rundor. Jag har cyklat massor i Eskilstuna men har aldrig behövt planera tider och moment.

Men det lär man sig ju!

De här onsdagarna kommer också vara olika de ledarledda passen i Västerås för min del. Vi ska nämligen fokusera på tävlingsnära teknikträning. Och annat andra dagar. Så det blir totalt sett mer medvetna träningar hoppas jag.

Det finns även en jävla massa med starka cyklister att sparas mot dessutom. Så jag ser verkligen fram emot våren.

Sedan är det såklart läge att vara ödmjuk inför sin och andras premiärform. Det ingår liksom i upplägget.

Jag tror faktiskt att det jag saknat allra mest under vintern är sällskapet.

Så det ser jag fram emot allra mest.

Jag lovar att fortsätta med mina höftstärkande magövningar, så ses vi snart på vägarna.

Bli loppsmart – så gör du!

Hej alla foliehattar!

Idag snackar vi inkludering här på bloggen. För nu när vårens alla sköna motionslopp och tävlingar närmar sig så blir ju allting mycket roligare ju fler som känner sig välkomna!

Så hur kan det se ut i ett PM och vad kan man göra som arrangör?

Svar: mycket.

Det handlar om smart, träffsäker, inkluderande kommunikation. Lite vanligt vardagshyfs, långt bortom damsatsningar och rosa girolopp och goodiebags och podieflickor. Vi snackar vardagsinkludering som alla kan klara. Och som du som arrangör kan börja göra redan idag! Du behöver inte ens kalla dig feminist!!

Vissa är faktiskt riktigt skraja för f-ordet. Mer om det i något annat inlägg.

Men ok, vi drar igång med tre vanliga nybörjarfails som ofta begås av dem som VILL SÅ VÄL. Men svälj stoltheten och välj mångfalden. Gör om gör rätt.

Nu kör vi.

1. Bara män på bilderna

Ja men det är ju såhär det ser ut i sporten idag! Det är ju flest män! Förresten tänkte jag inte på det, jag valde bara snygga cyklister hallå!

Hallå själv. Vill vi att sporten ska vara lika öppen för kvinnor som män, flickor som pojkar, korta som smala, tjocka som mörka, osv. – ja, då är det dags att börja visa detta på affischerna. Räkna antalet kvinnor och män och se över mångfalden överlag i bildvalet så kommer du långt. Vill du tänka ännu mera inkluderande tar du dig en titt på vad personerna gör på bilden. Är det män eller kvinnor som ligger på rulle? Vem serverar fika? Vem ler och lägger huvudet på sned och vem står och ser hård ut? Hur får vi alla att se glada ut? En bild signalerar mer än vad du tror.

2. Kvinnornas omklädningsrum ligger precis bredvid. Och förresten, vår klädkollektion har även damstorlekar, och vårt cykelmärke har ramar med damspecifik geometri!

Ja men vi har ju det, vad är problemet? Vi är stolta över det och vill berätta det!

Gör det då smart. Genom orden ”även”, ”damspecifik”, etc., så befäster du att mannen är norm, eftersom det alltid är undantaget från normen som beskrivs. Skriv istället att ni har storlekar för kvinnor och män, ramar med herr- och damspecifik geometri (om det ens är relevant), samt att det finns omklädningsrum för herrar på ett ställe och för damer på ett ställe.

3. Vinnare och bästa dam

Ja men den som körde snabbast var ju man och sen hade vi en damklass som körde och den som vann där var ju bästa dam!

Jo. Men de tävlade väl i två olika klasser? Då skriver du vinnare i herrklassen respektive damklassen. Och är du journalist, eller har något som helst inflytande över vad som skrivs i mediekanaler – tänk på att lyfta fram samtliga vinnare i samtliga klasser.

Jag tror ni fattar grejen. Tänk efter helt enkelt. Utgå aldrig från att en viss kategori människor är den vanliga cyklisten. Det finns lika många cyklister som det finns individer, och vill vi nå ut till underrepresenterade grupper så finns det massor att göra utan att vi behöver starta tjejträningar, tjejlopp och tjejdamtävlingsklungor – även om de också fyller sitt syfte.

Mvh,

er hängivna vardagsfeminist

Fotokudos till Katja

In i dimman.

Hej alla sönderbrända påsknyllen!

Ni underhåller väl tvättbjörnsbrännan?

Jag har jobbat inomhus framför brasan idag med olika skrivsaker, så vid 17-rycket var det dags att lapa dimma.

Dimman och regnet gör ju så att vägarna spolas rena från den förföriska isen med alla sina nycker. Så därav ville jag lapa dem.

Torsdagar är vilodagar för mig, vilket betyder promenad. Vilodagen sammanföll lägligt nog med en förkylningskänning i skallen, men den ska väl gå över.

Det fick bli ett par kilometer söderut längs ån, mot Vilsta och Skjulsta naturområden.

Efter en vecka i Hälsingland med snöbad och månsken har jag kommit in i just ett naturnära sinnelag. Jag har lagt tid på att bara stå på skidorna och granska min omgivning. Träd för träd, kristall för kristall. Det har ibland lett till att jag sett ormvråkar cirkla i luften eller hackspettar hacka på någon trädstam. Främst har jag lyssnat på hur tyst det är, men jag har också tittat på månskenet och stjärnorna. Fullmånen har blivit en form av höjdpunkt innan läggdags. Ett annat nöje har varit att titta på den lilla snölyktan. Och observationerna av hur isen för varje dag ändrar form och utbredning. Det har blivit meningsfullt.

Min pappa brukar ställa sig så utomhus på morgnarna, och bara titta. På äppelträdet, mot fågelbordet eller över ån som slingrar förbi huset. Lite som katterna här hemma. De observerar. Länge, utan att agera. De tittar. Jag tror det är ett sätt att utforska omvärlden som lugnar en inuti. Studera någonting ingående, för att ta reda på hur det är beskaffat. Man slipper leta kickar, för de kommer bara man tittar eller lyssnar tillräckligt länge.

Idag ställde jag mig på en brygga vid Eskilstunaån och tittade upp mot himlen. Jag räknade hur många fågelläten jag kunde höra. Jag slutade räkna när jag efter kanske 45 sekunder började höra tranor. Jag tittade upp och mycket riktigt, där kom ett flyttstreck!

När de svängt av ut ur mitt synfält kom ett till, något rörigare med måsar i olika storlekar.

Jag började sedan se kniporna i ån när jag tittade tillräckligt länge på just ån.

Sedan såg jag färgskiftningarna mellan den vårbruna fjolårsvassen och den vårkala träddungen bakom vassen. Jag tittade extra noga på just gränsområdet mellan vass och träd. Jag ville se exakt var gränsen gick.

Istället såg jag koltrasten på radiomottagaren på ett hus, och gråsparven på nocken.

Jag såg ner på markens frusna täcke eftersom jag hade börjat gå och inte ville halka på isen.

Vem har lurat i oss att fåglarna, grässtråna och snöflingorna är häftigare bara för att de upplevs på en plats långt från hemmet? De är ju minst lika levande och verkliga precis runt knuten.

Lätt för dig att säga som redan har varit på Svalbard, Kuba och Nya Zeeland

Ju mer vi tittar och lyssnar på något, desto mer liv får det.

Slut på detta naturist-inlägg.

En annan sak som hände var att jag träffade en bekant som också begett sig ut för att lapa vårdimma. Det var vid hästhagarna i Vilsta. Jag sa ett glatt och svalt hej och såg direkt hennes sökande blick, och så kom de vanliga frågorna om var jag bor (Fröslunda) om och isåfall var jag betalar skatt (Eskilstuna, och ja, jag är tillbaka på jobbet fast på deltid) och andra saker (jag har kvar lägenheten i Västerås, hyr ut den atm) som fick mig att längta till de förföriskt ytliga fikarumsdiskussionerna om vädret. Lyckligtvis ställdes ingen fråga som band ihop orden fortfarande och cykling i samma mening. Men frågorna fick mig att förstå att folk ofta vill skapa sig en uppfattning om ens långsiktiga livsplan.

Men det finns ingen sådan.

Jag lovar, någon sådan plan finns inte.

Har ni en sådan?

Här kommer avslutningsvis lite foton, roligare än så blir det inte. Håll tillgodo.

Det första är stället där ett nedfallet träd möjliggjorde att jag kunde ta mig över till en annars otillgänglig stig, fatta.

Det andra är en sorts port där jag gärna hade cyklat.

Och det tredje är ett träd som såg spöklikt ut.

Snart kommer löven, då kommer man inte kunna se det spöklika lika tydligt.

Voila.