Att cykla när det borde vara kul

Oh my. Idag var det inte kul att cykla. Men ändå gjorde jag det, för att få vara ute i den magiska vårsolen och för att testa mitt nya sommar-kitt samt eventuellt skörda något QOM.

Sagt och gjort. Jag hade en seg, lång vårmorgon med kaffe på bron, solen i ögonen och lite innefix innan jag tog mig an kedjan. Den låg i badet och skulle på. Efter det sista lilla knäppet när kedjelåset hamnade på plats, tänk poppa en vinflaska, så rullade vi iväg.

Helvete vad tajt jag var i mitt kitt! Som jag matchade min cykel! Och som jag väntat på denna dag!

Sedan märkte jag hur stumma mina stackars ben var. Gårdagens vila med massageuppdrag i Västerås hade satt sig som ett smäck i låren. Det tog år att få ut! Jag var tvungen att blåsa ur dem redan på segmentet ut mot golfbanan. Sedan tänkte jag ta några vändor i Hugelstabacken, men det låg grushögar i prydliga strängar längs hela backen så jag körde bara en gång. Orka gå omkull under fredagsfyset.

Det var en annan cyklist i backen! En väl påpälsad kvinna på hybrid trummade taktfast upp och ner i backen. Jag undrar hur många vändor hon körde. Det får jag aldrig veta.

Sedan var det dags att blåsa på mot Ramshammar och vidare mot Sundbyholm, och vika av österut på böljande vägar mot Björsund.

Björsund är just ett sund som delar Strängnäs och Eskilstuna mitt itu. På Strängnässidan sundet finns en skylt som anger 22 km till Strängnäs. Det är en rar väg, slingrande och böljande. Jag körde kanske hundra meter på den, sedan vände jag.

Redan där hade jag tagit totalt fyra PP, och en mängd dåliga selfies. Det var en sådan dag, en solig aprildag med strejkande ben och stumheten från helvetet. Jag tog inte i, alls.

Helvete vad det blåste motvind.

Med motvinden är man aldrig utan sin träningskompis, som någon sa. Den är en pålitlig följeslagare som ständigt ser till att man får bygga pannben.

Och det fick jag.

För i motvinden är det ett tramptag i taget. Stannar man, så blir det inga tramptag, och då kommer man inte framåt. Och när vägen svängde till medvind var jag så frestad att jag tog chansen, och fick in en fartsträcka på lagom buckliga asfaltsvägar förbi Bränne. Och sedan svängde vägen till motvind igen. Och igen. Helvete vad bred Kjularakan är. Men jag tuggade på, och väl hemma vid grindstolpen satt katten och väntade och jag hade tuggat i mig nästan 60 km. Och slagit mitt gamla QOM mot golfbanan med fyra sekunder.

Massagekunden hade ställt in sin behandling, fick jag veta. Det blev till att sätta sig med te och macka utanför huset i solen. Lite ärenden på stan, hem och krama om lilla bonusfamiljen och fixa käk ihop med lite rödtjut till.

Imorgon ska en mer intensiv träning äga rum. Det ska bli någon form av intervallupplägg ut mot Sundbyholm igen. Först ska vi röja på gården här hemma, sedan ska det intervallas.

Jag gillar inte våren per definition. Den brukar alltid göra mig nyvaken på ett stressande sätt. Sorry våren, men du har massor av andra fans. Däremot vårcykling gillar jag. Tiden då man får cykla långa pass och på olika tider av dygnet och ibland flera gånger per dygn. Upptäcka allting på nytt.

Först morgoncykling, då fåglarna är som galna. Duscha. Pussa på cykeln, göra lite nytta på jobbet, och så ett pass på kvällen. Kanske med klubben. Solen som gör himlen rosa och benen som alltid vaknar i svalkan. Skönt slutkörda efter någon segmentsjakt somnar de sedan tillsammans med mig i det bästa sovhörnet.

Vakna, och planera en ny dag på cykeln.

Det är livet.

Det är det fantastiska, frihet-cyklist-singellivet när det är som bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s