Distans!

Så var säsongens första distanspass avklarat!

Det blev på vårens kanske mest efterlängtat varma dag. Och det tarvade korta ben och stundom korta armar, självklart korta handskar och sommarkepan drogs fram ur gömmorna.

Vad härligt det var!

Jag och Lucas drog iväg mot hållsta för att sedan dra igenom smerundan-rutten. Jäkla fin rutt; ut mot Hälleforsnäs, genom den charmiga/slitna centrala delen, mot Mellösa och sedan kurviga böljande sörmländska småvägar in mot Flodafors och backarna i Svalboviken. Hem på väg 214, slicka vägrenen och mosa längs den spikraka släta asfalten. Pressa benen i lagom takt och mängd för att få dem att glädjas. För nu ska distanslustan börja väckas.

Och det gjorde den. Benen var glada idag. Racerns sittställning var låg och snabb, och vi tuggade oss igenom rundan både tysta och pratades.

Vad soligt det var. Och vad det kändes i nyllet. Och vad in i helvete hungrig jag var vid sista segmentet från alfa laval till skogaholm. Inget QOM där inte. Bägge flaskorna var tomma och två sesamkakor var lite väl lite på fyra timmar i friska luften. Väl hemma var jag så trött att jag knappt orkade äta mat. Givetvis gjorde jag det ändå, men ni fattar.

Jag trillade in vid villan runt 17, studerade segmenten och räknade sekunder men påminde mig om att detta var distans och inte segmentsjakt. Men man kan ju studera inför framtiden. Kära kombon stack till mig en chipspåse i vilken jag girigt tilläts gräva.

Och nu sitter jag här och är redo för tävling.

Det blir ingen tävlingspremiär imorgon, vilket beror på förkylning. Den däckade mig och slog ut alla väsentliga funktioner såsom anmälan till loppet och beställning av chip. Men jag tröstar mig med att jag har gått runt och känt mig redo. Jag har mina mål, jag har mitt sätt att se på tävlandet och jag har mina mentala bilder som hjälper mig.

Att tävla är ett sätt att cykla. Den devisen kom jag på häromdagen. Den är rätt bra, tycker jag själv!

Och jag tränar på det som jag har kommit överens om med mina två coacher.

Jag känner mig värdefull.

Och fruktansvärt trött.

Så nu klipper vi, här kommer en bild på min snabba följeslagare, och en på mina tomma vattenflaskor, och en på min fantastiska vän Karin som grillar grönsaker och upplåter sitt hem till mig, och ni har redan förstått att våren var ljuvlig, att solen värmde och att jag älskar mina ben.

Gör det ni också. Älska dem. På dem bara. Älska dem redan idag. Nu, inatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s