De där luftslotten.

Det tog ett tag, men nu har min äventyrslusta äntligen börjat gro igen. Efter så många månader! Jag som inte ens varit sugen på att åka till fjällen börjar nu snegla på cykelrutter i alla möjliga väderstreck och fundera på spännande länder att cykla i.

En som inspirerat mig är Kristina Paltén. Hon är en äventyrare (det verkar nästan vara en yrkestitel!) som skriver böcker och föreläser, och hon har sprungit genom Iran. Det tog två månader, och det var ett av hennes syften som fick det att börja klia av inspiration i mig.

Hon valde nämligen Iran för att hon ville utmana sina rädslor och fördomar. Anledningen till det var att hon resonerade som så att samhället idag består av en masa människor som är rädda. För varandra. Så det bildas massor av vi och dem. Om det istället byggdes tillit mellan människor så skulle samhället bli bättre genom att människor med tillit fattar klokare beslut. Och eftersom en av de största klyftorna idag är den mellan väst och mellanöstern så valde hon Iran.

Hon skrev sedan ner allt vad hon var rädd för inför resan dit. Eller hade fördomar kring. Det blev kanske 22 rädslor, och sedan graderade hon dem från 1-100, där 100 är störst rädsla. En gång i veckan omgraderade hon rädslorna.

Det hon upplevde var något som idrottspsykologer skulle kalla nyinlärning. Hon graderade ner rädslorna som mest fanns i hennes huvud som luftslott, eller rädsla inför sådant som inte hände så ofta som hon befarat. Och hon graderade upp andra rädslor, som visade sig vara mer befogade rent logiskt.

Exempelvis hade hon en rädsla inför att bli förföljd och ifrågasatt av män under vägen, vilket hon graderade ner. Och sådant som hon snarare graderade upp var till exempel trafiken.

På så vis stack hon hål på luftslott och fick en klarare bild av verkligheten. Och hennes verklighet var ju vägen och människorna längs med denna väg. Allt hon behövde puttade hon framför sig i en barnvagn. Språket kunde hon inte, icke desto mindre alfabetet, så hon var dessutom sårbar.

Kanske var det därför hon också klarade sig så bra.

Men framför allt inspireras jag av att hon slog hål på de där luftslotten. Genom att uppleva och utsätta sig för sina egna fördomar. Och samtidigt göra det genom att göra något hon älskar: att springa. Och något som uppenbarligen får henne att må bra. Och för att hon ser så otroligt lysande, hälsosamt frisk och glad ut på bilden i artikeln.

Nästan så man vill bli äventyrare själv till yrket.

För äventyret kan finnas runt knuten: på med pannlampa och ut på tur efter mörkrets inbrott innan det blir sommar till exempel.

Godnatt på er nu fantastiska små äventyrare, så ses vi säkert snart igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s