Äntligen måndagstrött!

Fan vad kul boxningen är just nu.

Ja!

Ha ha!

Roligare än intervaller på monarken!

och roligare än de djupgående övningar jag fick av den bildsköna sjukgymnasten i Fröslunda

Det betyder givetvis inte att jag tummar på tiden med monarken. Imorgon drar vi igenom intervallerna med full styrka igen, som tisdagar sig bör. Efter yogan, jo jo. Här ska svettas och spottas och spys som vanligt, ingen fara.

Men det kan inte vara fel att älska det som händer måndagar och onsdagar nere på Munktellarenan. Och idag var det sådär rinnande svettigt så jag fick torka bort dropparna efter varje rond och blev hes av ansträngningen i säckronderna eftersom jag egentligen var förbannat trött men lyckades ta i ändå. Det var ett studsigt pass, men det var också ett mosarpass, ett smidighetspass, ett svettigt hopprepspass med lika mycket leenden som alltid.

Hur kan vissa le med alla muskler i hela ansiktet samtidigt?

Det var kanske tack vare våra grymma tränare!

Oavsett så har jag tänkt på flera saker i detta som borde gynna cyklingen.

1….

Nä förresten.

Vi hoppar det.

Idag får boxningen vara rolig och svettig och explosiv helt för sin egen skull.

Visst är kaninskålen med groddar fin förresten? Sjukt effektiv källa till både protein och krispigt tuggmotstånd.

Godnatt!

Vinter, gå inte. Stanna.

Hej trampångest. Jag hade hoppats att jag kunnat lura bort dig genom styrketräning, yoga och boxningslindor, men se det gick inte. Du hittade hit ändå.

Fan vad jag inte längtar till våren!

Idag vaknade jag före alla andra, efter att ha somnat efter alla andra, och tittade ut genom fönstret. Knallblå himmel och illgul sol. Klockan var ingenting, men skit i det. Jag smög nerför trappan i nattlinne och kofta, stack fossingarna i ett par kängor och trippade ut för att stjäla några solstrålar. Jag ställde mig att lyssna på fåglarna och lät solens strålar träffa mitt nyvakna marsnylle.

Syftet med detta var att se vilka tankar som kom flygande.

Jag ömsom blundade, ömsom tittade mig omkring, observerandes min omgivning likt den ena av huskatterna som satt sig i skuggan på farstubron med tassarna prydligt instuckna under pälsen.

Den tanke som kom flygande var:

Varför längtar folk till våren?

För det är ett alltmer återkommande tema, folk som längtar till våren. Och jag och Karin diskuterade denna längtan förra helgen under vårt distanspass i den soldränkta snömodden. Hur onödigt det måste vara att längta till något som förr eller senare kommer. För om det är något som klimatförändringarna ser till, så är det att värmen kommer. Att längta till snön i november är en annan sak: den kan man inte vara lika säker på längre. Den kanske kommer. Kanske som slask, kanske som iskyla, kanske i någon annan form. Om vi slutar bränna fossila bränslen är chansen större att våra barnbarn får snöigare vintrar.

Men våren kommer ju. Vi behöver inte göra något speciellt. Business as usual funkar finfint för att snön ska smälta för evigt.

Och just nu längtar jag verkligen inte till våren. För det betyder att det är ännu närmare till Östgötaloppet, som går om fyra veckor och som jag i ett svagt ögonblick lovade köra.

Och då vill jag helst ha kört iallafall tre pass på den cykel som ska med för att det ska bli någon form av resultat av det loppet och inte bara lidande!

Det sägs ju att Östgötaloppet är en kraftmätare, ett utslagsgivande vårlopp som tar tempen på tävlingsfältet. Och det tvivlar jag inte en sekund på.

Fyra veckor och fortfarande ligger snö och is kvar på backen som om det inte fanns någon morgondag.

Så jag stod där i nattlinne och önskade bort allt vad tid, datum och april heter. Varför kunde inte Östgötaloppet gå närhelst det passade mig och inte om fyra veckor?

Sedan vaknade resten av huset, katten kisade mot mig och jag gnuggade tankarna ur skallen med lite kornig vårsnö. Sedan gick jag in och hängde den sista tvätten. Kaffe, macka med jordnötssmör och persilja och så nedknattrandet av det här inlägget. Sedan en tilltagande längtan till att sitta i en sadel, på en cykel som var min egen och tillgänglig för mig närhelst jag vill, redo att vurpas och spurtas och fajtas med, och någonstans där bestämde jag mig för att skaffa en cykel. Nu. Vad som helst, från var som helst, bara jag fick två hjul att trampa runt.

Så någonting kommer det att bli, och jag kan ändå lova er alla andra som kör Östgötaloppets diverse damklasser, att hålla mig i bakre delen av resultatlistan.

Jag är jävligt sugen på att trampa.

Nu ska jag ut och kuta på vårisen. Det blir 12 km, blandat stig och asfalt, med inslag av intervall. Och en jävla massa sol i nyllet.

So long.

Tack Nina Hemmingsson för bild

Min första dag som riktig massör

Så ja!!

Då har jag överlevt min första dag som riktig massör, anställd på en riktig friskvårdsinrättning, som representant för ett grymt företag!

Jag har ett fint massagerum med höj- och sänkbar bänk, ett vackert ur som visar tiden och en trevlig liten dator där jag skriver journalanteckningar och kollar bokningar. Och det viktigaste av allt: olja i en värmare så att jag slipper skrämma bort de stackars kunderna med mina alldeles för kylkänsliga händer.

Jag har insett hur viktigt det är med allt det där runtomkring själva massagen. Det som ger ett bra kundbemötande. Det som är viktigt för att kunden ska känna sig ompysslad, lyssnad på och så väl omhändertagen att den vill komma tillbaka och kan tala om för andra vilken grym massör jag är, och vilket bra företag som Fysio3 är.

För om bokningarna strular, om betalningsförfarandet är krångligt eller om det inte finns någon krok att hänga kläderna. Eller om det inte kommer ett välkomnande hej från oss som jobbar där. Eller om kunden inte ligger bekvämt på bänken eller får en för hård eller mjuk behandling på grund av att massören saknar lyhördhet. Då blir kundens tankar upptagns med detta och det är sådana saker som kan komma i vägen för helheten.

Varje person har tagit sig tiden, pengarna och modet att lägga på de 45 minuter en behandling tar. Och för mig som massör är det viktigaste av allt en nöjd kund som med ett leende säger hej då och vi hörs och känner att den fått valuta för pengarna och modet. Eller en kund som under pianoklinket uppenbarligen njuter så mycket av min avslutande mjukmassage i hårbotten att den somnar.

Allt detta fick jag uppleva från mina totalt fyra olika kunder under gårdagen.

Varje kund är ett förtroende.

Tiden däremellan spenderade jag med att lära mig boknings- och betalningsrutiner, ta en joggingtur och felsöka min höft i det lilla gym-utrymmet längst in i lokalen. Jag gjorde noggrant mina magövningar och utförde samtidigt triggerpunktsbehandling på mig själv och kunde på så vis utesluta den ena muskeln efter den andra för att komma fram till vilken det är som hela tiden får dra det tyngsta lasset när höger ben ska lyftas uppåt.

Och så lade jag en del energi på att oroa mig för att någon av företagets telefoner skulle få för sig att ringa så att jag var tvungen att svara och kanske skrämma bort en kund fullständigt med mitt taffliga nybörjarbemötande.

Förmiddagen tvivlade jag djupt på att massagejobbet i denna form var något för mig, just på grund av alla rutiner runtomkring. Men när chefen visat mig det förtroende och givit mig de instruktioner som krävdes, ändrades detta tvivel till stolthet över att jag faktiskt kunde utföra ett handfast yrke professionellt.

Sedan var det salsa på stan, men den somnade jag ifrån, då vi alla i en stor hög låg framför dramaserie och fredagsdegade tillsammans med den halta katten.

Och då insåg jag hur mycket energi jag investerat i denna fredag, den 16 mars 2018, som jag behövde ta igen. Så jag lade mig på sidan och slumrade medan jag i bakgrunden kunde höra de andra i min fina lilla familjegemenskap skratta tillsammans och bara ha det bra.

Sedan var klockan hundra så vi borstade tänderna och gick och la oss.

Idag skiner solen och nu är kaffet klart och vi har städat huset och moppat.

Och den gemenskap jag kan känna när man helt enkelt får göra vardagsgöromål tillsammans för att sedan ta en kopp kaffe ihop, alltmedan man planerar middagens bönchilirecept, den kan slå den mest storslagna fjällfärd eller fetaste grusrace.

Iallafall idag.

Kram på er.

Att få ihop vardagslogistiken.

Glad nattmössa på er!

Jag är uppåt men lugn inuti. Det beror till stor del på att jag lyckats transportera min present till mina föräldrar i Stockholm via en ängel som heter Henrik. De ska nämligen iväg på fjällsemester imorgon bitti och presenten kom med posten först idag och de behöver den i fjällen.

Så det blev ikväll på Västerås tågstation som min kära vän Katarina frågade denna ängel om han ville hjälpa oss. Uppgiften var att transportera gåvan, så fint förpackad i en kasse med krulligt presentsnöre, till Stockholm för överlämning dagen därpå. Eftersom inget fik, fulmatställe eller resebutik var öppen eller hjälpsam nog, så föll lotten på denna människa.

Ängeln Henrik bar hörlurar, och strax innanför hörlurarna måste det ha suttit en hjärna som pumpade runt av ett hjärta av guld. För han planerade om sin pendlingsvardag för att få tiden att passa, och imorgon kommer mamma och pappa få den berömda dåndimpen när de inser att han inte alls är en nära vän till mig, utan en ängel med så vita, vackra vingar att Katarina frågade honom om hjälp.

Så var det.

Sedan flög jag iväg med mitt Eskilstuna-tåg, och Katarina med sin buss, och om jag inte skulle nöjt mig med att skriva om Henrik, så hade jag skrivit om sjukgymnasten i Fröslunda. Så mån om min hälsa var han att han med sina intelligenta frågor fick mig att flyga ut från besöksrummet på moln redan på förmiddagen.

Så nu har jag fått tre övningar för magen, som ska hjälpa höften, som i sin tur ska hjälpa ljumsken. Som i sin tur skickar glädjepilar rätt in i hjärtat.

Lite som Henrik, tåget och Katarina.

Alla med sina speciella vingar.

Mina dubbelbottnat inspirerande smalben

Jahaja!

Så var det dags att outa en sak och det är att jag kör orakade ben på inneträningen. Boxning, yoga, spinning och allt annat märkligt svettigt jag numera tvingar på min kropp, yes yes det sker orakat.

men för helvete vem bryr sig om dina ben

Varför?

Faktiskt för att inspirera. Både mig själv och andra.

Jag vill visa att det går utmärkt att ha tryck i nävarna, studsa runt på kvicka ben och ha fullt fokus på slagkombinationerna även med behårade vinterben. Som dessutom ibland är rätt torra, och har strumpränder i huden efter jobbstrumpan, som ger sig tillkänna i gymlokalen eftersom träningsstrumpan är kortare än jobbstrumpan.

Jag vill inte behöva ha långa tajts när korta är skönare och mer funktionella, bara för att slippa raka benen!

Men på ett annat sätt önskar jag att jag aldrig hade outat mina håriga ben och armhålor på boxningsklubben. Lite av stoltheten gick liksom förlorad. Lite av min aura som jag vill ha där i lokalen. Som cyklist är denna spricka i stoltheten något som aldrig skulle förekomma på två hjul. Och på precis samma sätt som jag i boxningslokalen vill framstå som alltid lika stark och snabbfotad, vill jag egentligen alltid ha nyrakade ben. 

Jag har en otroligt dubbel inställning till benrakning. På livet bredvid cykeln, ska män ha håriga och kvinnor rakade ben. Och jag tycker det är snyggt så! Snyggare än tvärtom! Jag känner mig asfräsch med nyrakade, lena, insmorda kvinnoben.

Men jag vill egentligen heller inte alls späda på den här ordningen där kvinnor ”ska” ha det på ett visst sätt och män på ett annat, bara på grund av sitt kön.

Och hey! Där är ju cykelvärlden mer jämställd än den civila världen faktiskt ju!

Där ska både män och kvinnor ha tajta kläder, rakade ben och rosa tröja eller rosa rand på tröjan.

Så det så!

Bra avslutning på det här inlägget om benrakningens könsmaktsordning, anser jag.

Och Terry Notary får bli omslagsgorilla ❤

 

Svetten.

Titta vilket bra filter som undanröjer alla effekter av fel linne.

Här kommer en hyllning till svetten och monarken!

Herre min je. Trodde aldrig jag skulle skriva ett inlägg med ordet monarken i första meningen. Det hör inte hemma i min vokabulär, ligger inte naturligt i min mun! Monarken, det är ju sådant som satsande tävlingscyklister skriver om.

Men den där monarken fyller ett syfte och det är att öka muskelmassan på rätt ställen. Och det kommer den att göra hos mig också. Men framför allt så bidrar den ofta till ett annat viktigt mervärde, och det är svett!

Och svett kan göra underverk för utseendet.

Till exempel igår så gjorde den det! För då hade jag gjort mitt bästa för att känna mig ful och fel och obekväm. Det var nämligen dags för mina PT-maxade 4-minuters intervaller. Och just igår hade jag nämligen fått för mig att mina för korta, för tajta träningstajts och ett ljusblått linne jag inte använt på länge skulle vara den perfekta kombon. Ni vet sådana där tajts man köper för att de nästan sitter bra.

Men svetten räddade mig!

Inget kan som svett få utsidan att blomstra inifrån.

Jag har tidigare förkunnat anledningen till att jag tar ut mig fullständigt på inneträning och på styrkeintervallerna (för att de har ett högre syfte). Och det gjorde jag igår också, i åtta tilltagande svettiga omgångar på den gamla monarken i det stackars gymmet med för mycket speglar.

För det var svetten som gjorde mig snygg inifrån. För varje intervall så växte mina lårmuskler och för varje tramptag älskade jag mina från de för tajta tajtsen utstickande hudstycken ännu mer.

Och så blev speglarna plötsligt bra att ha!

För kläder är verktyg! Vi ska använda dem, inte dem oss.

Så ikväll ska de tvättas, sedan ryker de.

Hej då, för små tygstycken!

Hej då, för stora tygstycken!

Hej då, världsförsämrare!

Hej, alla tygstycken som får alla hudstycken att se snygga ut.

Och hej, mera svett.

Och hej, minnet av hur jag och kollegorna på mitt förra jobb bytte draperier i duschrummen så att de blev jämställda!!

Min handfasta anställningsintervju

Jag har varit på intervju!

Visst är det lustigt att vi som har någon typ av tjänstemannajobb längtar efter just det handfasta. Vi, som inte gör annat än att sitta och jobba med händerna dag ut och dag in! Knattrar som galningar på tangentbordet för att mejsla ut de perfekta formuleringarna. Trycker på kaffemaskinens extra starkt-knapp och ritar krumelurer på beslutsdokument medan vi sitter i onlinemöten om viktigheter.

Men vi vill alltjämt ha det handfasta, så även jag. Det var därför jag utbildade mig till massör vid sidan av det handfasta rädda världen-jobbet. Och i fredags var jag på intervju på en studio här i Eskilstuna!

De har både naprapat, massage och sjukgymnast och behövde komplettera med en till massör. Så det kanske blir jag, en dag i veckan!

Intervjun gick ut på att först prata igenom saker och ting och fika och utbildningar och viktigheter, för att sedan provmassera två personer. Först en kund, sedan chefen. Och efter det ett konstruktivt, seriöst samtal om hur man på bästa sätt lägger upp en behandling. Hur man bäst avslutar, hur man skapar skönast flöde, smarta specialtricks för nacken och lite annat smått och gott. Allt med fokus på hur man ger sin kund en helhetsupplevelse som får den att vilja komma tillbaka.

Vilket alltid är mitt mål när jag jobbar. Man ska alltid vilja träffa mig igen, vad saken än gäller.

Så vi får se!

Hur det går, och blir, den där dagen i veckan.

Jag får väl återkomma!

Glad sojagrädde med jordgubbs-rabarber-bananpaj på er, och lite kubansk rom i finkopp på det, så hörs vi.

Jobbchock

Vad skönt det är att bo med folk som hjälper en att sätta ord på tårarna. Det var precis det som hände idag jag snörade på mig löparskorna i väntan på att Karin skulle göra detsamma.

Good god vad jag har bölat denna vecka! Och det är inte så konstigt!

För jag har upplevt en ordentlig jäkla jobbchock och den består i att det plötsligt finns en chef som förväntar sig att jag samordnar, koordinerar och förankrar en massa grejer. Det har gått åt energi till att göra saker som jag förut styrt om till sådant jag valde själv.

Men det är lugnt!

Drömmarna finns kvar. Jag bidar min tid lite bara.

Och då är det helt okej att svälja gråten hos kiropraktorn.

Sedan får man käka lite fredagspotatis och garva ihop och glo på serier tillsammans i soffan.

Ja.

Glad fredag.

Glad.

Fredag…

Tre förbannat jämställda tränare

Yo alla kvinnodagsfirare!

Idag snackar vi tränaregenskaper. Och ledaregenskaper!

För helvete vad jag gillar mina boxningstränare. Alltid när jag är där så blir jag glad! När jag är på väg dit, när jag står och lindar händerna, på uppvärmningen, mitt i en svettig säck-rond eller när vi flåsar tillsammans på slutet. Jag ler inifrån och ut, och tränarna får alla att le tillbaka.

De får oss att känna oss välkomna, sedda och starka. De får oss att vilja svettas tillsammans.

Hur gör de?

Rätt bemötande.

Vad är rätt bemötande?

Jo, i en träningslokal med tjejer, killar, äldre, yngre och spännisar och mjukisar och allt däremellan, så finns det några saker som gör de här tre snubbarna till just hjältar – som lyckas skapa fokus på glädjen i träningen:

De förklarar övningarna enkelt. De berättar syftet med övningen, visar vilka vridrörelser som ingår, visar med kroppen hur man ska göra, klart och tydligt utan onödigt babbel eller jargong som ingen fattar.

De väljer tjejer och killar, ung och gammal, ny och erfaren, när de ska visa en övning med någon. Det gör att vi känner oss involverade och sedda.

De säkerställer att alla har någon att köra med innan de drar igång en övning. De parar ihop oss förutsättningslöst, utan att ta för givet vem som vill köra med vem.

De peppar utan att vara överhurtiga när övningen är igång. De använder rätt ord, de påminner oss om vad vi ska göra, de säger att vi är starka och duktiga. De säger att de tycker om det de ser och hör.

De är måna om att nya välkomnas ordentligt och stämmer av hur det känns, innan och efter.

De cirkulerar runt i lokalen och ger tips till dem som behöver det. De korrigerar den som behöver det. Oavsett om du är biffig, svensktalande, mörkhårig eller kortvuxen så får du det du behöver. Fokus på det viktiga: tekniken och din utveckling och allas gemensamma glädje.

De har ingen sexistisk eller homofobisk jargong. de tar inte för givet att någon är bättre än någon annan av någon anledning. Om en jargong skulle uppstå i lokalen, säger de till.

De hälsar alltid. De säger alltid hej och hej då. Till alla.

Dessutom har de ett närmast outsinligt register av övningar. Det skapar en stor variation i både uppvärmning, avslutning och allting däremellan. Och de är fullständigt otrendigt klädda och har inget behov av att bevisa någonting för någon. De är där för att vi ska få en bra träning, och för att få oss att använda varje minut. Jag är så gruvligt glad att jag hittat till denna klubb, där alla är välkomna.

De här ledarna är riktiga vardagshjältar. Och det känns på något vis extra viktigt i just en boxningsklubb.

Slut på inlägget.

Ut och älska era hjältar idag.

Jag i natten.

Jag ligger i min smala säng och ska precis somna. Ett minne från 5 juni förra året slår sig in i min sömnbubbla. Världsmiljödagen. Det handlar om ett cykelskämt jag aldrig fick dra när jag var speaker för scenprogrammet. Försommarkvällen var ljummen och allting var underbart. Renata Chlumska, Stefan Sundström och Martin Emtenäs stod på programmet ihop med lokala förmågor. Jag hade just avslutat uppdraget och stod i min lottolycra, redo att dra efter sista bandet. Plötsligt visade det sig att jag måste upp på scen igen för att dela ut en gåva. Jag fick panik. Jag hade ju bytt om! En miljögubbe viskade hest till mig, med något nostalgiskt i blicken, att jag skulle gå upp på scen i lycran. Jag sa nej, hur skulle det se ut? Herregud, inte paradera och parodisera och parasitera alla som kan tänkas vilja garva åt cyklister!

Så jag gick aldrig upp, utan lät pojkbandet få sin gåva senare. Sedan den dagen har jag ångrat det. Jag spelade upp scenen jag borde ha gjort i huvudet, jag finslipade på varje replik, jag drog den om och om igen och jag såg publikens glada ansikten och hörde deras skratt. Hur de älskade mina utläggningar om våra interna stilregler, våra konstiga reklamtryck för sådant som ingen vet vad det är, och hur de där 70 centimetrarnas avstånd mellan cykel och cyklist avgör om vi får ha på oss hjälmen eller inte. Och framför allt hur miljövänligt det är med de där reklamtrycken för saker som ingen känner till – för hur ska man kunna konsumera någonting om man inte vet vad det är?

Det var där min helvetesnatt började. Minnet av det jag önskade att jag hade gjort. Gör aldrig så! Ta alltid chansen när nån miljögubbe viskar åt dig att gå upp på scen i lycra.

För detta minne fortplantade sig ut i en av mina yttre nederarmsmuskler som vägrade slappna av. Den muskel som utför en flexion av handleden, för att prata massörspråk. Jag hade velat minnas vad den heter, så hade jag kunnat berika det här inlägget med min anatomikompetens.

Det kom regelbundna pumpningar genom muskelknutan. Varje gång jag lade mig tillrätta, kom en ny pumpning genom muskeln. Jag bokade en tid hos min egen massageklinik och började leta triggerpunkter på utsidan av nederarmen. Hej Anna, jahaja, vad har vi för problem idag? Jaså extensor carpi ulnaris! Jamendåså min vän, är det ok att jag trycker lite här? Är det här? Här? Här! Här trycker jag! Avtar smärtan nu? Jag hittade flera gånger rätt triggerpunkt, och efter varje minibehandling låg jag och väntade på att muskeln skulle syresättas, som den gör på mina behandlingar, men den gjorde aldrig det. Den var stenhård och pigg och ville vara vaken.

Jag gick ner på toa i nattlinne och öronproppar. Huset sov. Jag vinglade lite av den balans jag förlorade genom mina igenproppade hörselgångar. Jag lade mig igen, och lade märke till hur hjärtats återkommande pumpande genom muskeln med sitt dunkande ljud inuti mig även det gjorde det omöjligt att somna.

Jag fortsatte med triggerpunktsbehandlingen och fokuserade uppmärksamheten på min egen andning.

Muskeln ville inte slappna av. Jag ville slita den ur armen och trampa på den, slå knut på den, dissekera den, tillintetgöra den. Hjärtat fortsatte pumpa. Jag fortsatta behandla. Ju mer jag behandlade, ju mer pumpade hjärtat sina öronbedövande slag i min kropp.

Jag ändrade ställning med armen tusen gånger. Klämde fast den mellan låren, under kinden, under hakan, bredvid magen.

Jag ville snitta upp magen och slita ur tarmpaketet och råka strypa blodflödet till armen med det. Till hela mig.

Sedan stängde jag av alarmet.

Sedan kollade jag mobilen och tackade ja till någon inbjudan och tryckte gilla på något jag inte minns just nu.

Vad skönt det är att glömma.

Sedan vaknade jag. 07:20.

Vilket måste betyda att jag någon gång innan dess också somnade.

Sedan käkade jag en avokadomacka (eller var det tre?) och traskade till kontoret i morgonsolen.

Älskade muskel.

När ska du älska mig tillbaka så till den grad att du låter mig sova?