Vi och månen.

Har ni också glott er blinda på månen idag?

Det har jag.

För när brorsan efter påskmiddagens smaskande föreslog en månskensrunda så fanns det bara ett ord och det var ja.

Så han och jag och lilla syster snörade beslutsamt på oss pjäxor, och när jag kom utanför dörren stod två syskonkonturer med skidor och väntade på mig.

De var tysta, och de hade redan stakat ut riktningen, och den var rätt mot månen.

Skidorna frasade mot skaren, och vi susade stillsamt fram över ängen ner mot diket och över till den andra ängen. Efter en kort uppförslöpa stannade alla på kommando och jag såg två tysta mörka figurer stirra upp mot månen.

Månen sken som en galning. Från gul och fet och låg, till vit och kall och hård som sig bör en påsknatt som denna. Och på en tyst fråga från syster om vi skulle ta oss ut på sjön, fanns det bara ett svar och det var ja. Ut på sjön skulle vi, med alkohol i kroppen och utan en endaste isdubb.

Vi, månen och alla nattens ljud och himlens stjärnor.

Vi knäppte av oss skidorna och trippade över den leriga vägen. Så var vi ute på sjön, och jag såg två glada syskon leende susa fram i skejt, för även om vi inte såg varandras anletsdrag så kände man i hela atmosfären att det var glädje som spred sig från hjärtat ut i de skejtande benen.

I med stavarna, skjuta ifrån med benen och iväg.

Mina träskidor från ’73 kom efter, jag bytte till klassiskt och kom ikapp. Syster väntade redan tyst, bror stannade just och allt var stilla.

Vi lyssnade till isen. Det var ett ljud från isen som ett dovt bubblande. Luft som frigjordes av den annalkande snösmältningen och lade sig i fickor och med ett kvävt pustande letade sig ut och nådde våra hörselgångar.

Vi tryckte stillsamt på igen, och månen sken, och vid en upphöjning i snön så vände vi ryggen mot månen. Det var dags att vända tillbaka. Brorsan dominerade med en 180 graders hoppvändning, syster landade med ena skidan på den andra och jag hoppade ett drygt fjärdedels varv på hippieskidorna.

Vi lät månens skuggor visa vägen tillbaka, och vänster om oss hörde vi isen fortsatt pysa luft i bakre delen av vårt medvetande.

Om älgar fanns så var det de som säkert stod och såg på oss inatt, och när vi kommit utom säkert hörhåll vet jag att de kom fram ur sina gömslen för att traska över sjön precis som vi. Och imorgon kommer vi att se deras spår.

Så nådde vi den leriga vägöverfarten, och tillbaka på ängen satte vi av mot den sista backen och fästet var med mig när jag studsade upp med skuggan i ständigt försprång.

Hemma.

Månens nattvaka hade bara börjat medan vi gick in för att avsluta vår med sömn.

I stilla majestät var månen så parkerad på sin himmel.

Den och alla stjärnor.

Sorry soldränkt foto men natten lät sig inte fångas på bild. Den vill enbart upplevas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s