Lite mer om havre.

Blir kort inlägg ikväll. Kort men viktigt! Handlar nämligen om hur min hemkörda havregrynsmjölk blev helt ok!

Om någon bryr sig så var mitt hemliga trick att ta med lite, lite neutral rapsolja samt en miniskvätt agavesirap. Samt då att krama ur så mycket som möjligt av det som ska rinna genom silduken. Då får man en vettig konsistens med lagom sötma och sälta.

Håller sig 2-3 dagar i kylen, enligt dem som vet.

Literpriset blir ca 2kr, jämfört med oatlys Ikaffe som kostar 19kr. Minus egen arbetstid, men plus den härliga kroppsskrubben.

Så det blir typ 2 spänn litern för helt ok havredryck!! Utan konstig eftersmak!

Så grymt stolt.

Win win win win WIN!

Mvh

Er havretjusare

Lilla Blå tar ingen skit

Herre jävlar idag var det äntligen vinterdistans! Ut mot trakterna av Näshultasjön skulle vi, och på den östra sidans slingrande småvägar trampade vi. Jag på carboncrossen, Magnus och Jocke på MTB. Alla med dubb, såklart.

Och Jocke med sin nya termosflaska, som han påstod sig ha fått inspiration till från mig! Nu var det slut med minitermosen i bakfickan som jag brukade vila blicken på, nu skulle en gammal cykelflaska klippas av upptill och silvertejp tejpas runt termosen och hålla stadgan! Och jag, som fått inspiration till min från Katja! Älskar när termosinnovationer går i arv cyklister emellan.

Det var lagom många minusgrader och snön var packad i skogen. Vinden fanns inte, och snön var några centimeter. Jocke och Magnus trummade på, stillsamt småpratande några meter framför mig. Uppför gick det, och nedför.

Sedan kom modden. Och bilspåren. Och traktorspåren. Och kramsnön förklädd till nysnö.

Jag experimenterade noggrant med alla de där småsakerna som utgör vinterns guldgruva av teknikträning: vikten uppför, kadensen i lössnön, styrets vinkel, tyngdpunkten nedför. Balansen på isfläckarna. Och jag upptäckte att det jag förut tyckt var så fantastiskt med carboncrossen, mitt inlånade lilla snömonster, när jag minst anade kunde slå bakut och bita mig.

Vilket ledde till att jag var tvungen att fokusera ännu mer och förmodligen få ännu mera träning.

Om jag lade vikten rätt nerför och slappnade av, skulle Lilla Blå ledigt följa mitt tilltänkta spår utan sladd. Men om jag stelnade till och började klämma åt bromshandtagen, skulle min oro tränga ut genom fötterna in i pedalerna ner genom händerna ut i styret och få framhjulet att vobbla.

Och jag skulle med lite tur vurpa åt rätt håll, bort från växelörat.

Om jag skulle sitta lätt med styret uppför och kroppen upprätt, så skulle Lilla Blå ivrigt tugga sig upp till krönet utan spinn. Men om jag skulle hänga det minsta lilla på styret, skulle den tyngden få dubben att mista sin förmåga och greppet att släppa från snön.

Kunde jag manövrera vikten och balansen rätt, placera tyngdpunkten lämpligt i varje situation och tänka konstruktivt utan att lacka ur och gorma i stackars Jockes högeröra i snömodden – då skulle Lilla Blå lydigt, lugnt och koncentrerat rulla fram på vägen. Och plira nyfiket mot på nästa moddiga parti. Bilda ett oslagbart ”vi” med mig.

Men klev jag upp på sadeln med bilden av det vobblande framhjulet tatuerad i pannbenet, och mig själv fladdrandes runt i snön med skorna i vädret – då skulle inte hjulen bära.

Så var det.

Och hjulen både bar och inte bar, och när Lilla Blå förtvivlat slutligen försökte följa mina nycker låg vi plötsligt där på tvärs över traktorspåren, i en praktvurpa. Och där kom Magnus framdäck glidandes fram mot min rygg så jag kände dubbarnas konturer längs ryggraden. Men Magnus var klok nog att fly ner i ett dike och mjukt landa i ljungen, på tryggt avstånd från mig. Och även om det var jag som orsakat glidtacklingen, så var det han som fick mest ont. Men min smärta hamnade på psyket, för det var efter denna vurpa som pannbenet blev tunt som flor och det var då jag gormade så Jocke hörde och sa lugna dig. Och Magnus i snygga ordalag frågade något om väggen. För det var då vi var i bilspår som krävde ett fokus som jag hade svårt att uppbåda och som då blev till oro.

Vilket fortplantade sig ut i carboncrossens alla extremiteter. Igen.

Så det blev att klicka ur och sådär crossigt, nonchalant kasta upp Lilla Blå på höger axel och promenera ett stycke. Senare, de sista metrarna på hemvägen i Vilsta, kom skrattet. Fnittret.

Om jag gör rätt, gör cykeln rätt.

Svårare än så är det inte.

Godnatt på det.

Vänta, här kommer för en gångs skull lite strava, för den här turen är skitfin och kan varieras efter tycke och smak. Allt utifrån hur mycket sörmlandsgrus man vill smaka under rundan.

Och vem vill missa sörmlandsgruset?

Där de har så praktiska vägräcken

Note to oneself: alltid på vinterdistans ska buffen för halsen på, samt armvärmarna för handleden. Antingen de med kurbits eller de från nya svartvita kittet. De bara ska med, punkt.

Havrens alla ansikten

Tjena bloggen och alla lördagsdegande läsare! Idag snackar vi havre!

Erkänn att ni sitter och käkar smågodis och glor på melodifestivalen. Det är helt ok, bara ni erkänner att ni är fruktansvärt sugna på livets nödtorft, det vill säga lite skön bloggläsning.

Här kommer nämligen en exposé över världens skönaste gryn. Mitt gullegryn!

Nämligen havregrynet.

Idag har jag kommit i kontakt med detta lilla fantastiska wow-gryn fyra gånger. Först i vanlig ordning som havregrynsgröt och havremjölk till frukosten. Kanel på det. Sedan i barnens lördagsplättar, för lite extra näringstillförsel. Efter det i form av min andra omgång hemkörd havremjölk. Om detta experiment lyckades, skulle det nämligen orsaka en smärre sensation i hushållskassan med tanke på jämförspriset mot den köpta drycken.

Nå. Jag hade mixat blötlagda gryn med vatten, salt och lite rapsolja och låtit rinna av i en linneduk. Men den behövde kramas, sa Karin, så det var det jag nu gjorde. Och ur mina händer, genom den skira linneduken, kom något som hade samma konsistens som matlagningshavregrädde. Yum.

Av denna havregrädde kan man göra en krämig currygryta med havrekött. Det hade Karins man googlat fram som torsdagskäk, till allas stora glädje. Bara man steker produkten ordentligt med kryddorna och låter det bli hårdstekt, så är havren mycket funktionell i de flesta rätter.

Pulled oats är givetvis ett finskt påhitt. Inte pulled såklart, det ska ju allting vara numera så man blir inte klok på varifrån det riktigt kommer. Men just att man ska använda havre. Vem annars skulle kunna vara så smart och tillverka något så nyttigt av havre och bondbönor? Det bara måste komma från de tusen sjöarnas land, ju!!

När jag så stod där med kladdiga nävar och hjärtat i spinn sa Karin lite rart att jag kunde använda havremjölkens gryniga efterbörd till kroppsskrubb. Som vanligt trodde jag på henne. Sagt och gjort, efter dagens intervallpass runt ån skulle det ske.

Jag slafsade på rätt rejält av den kletiga skrubben, och för det kilopriset får den helt ok betyg.

Lyckligtvis slapp vi havreglass till efterrätt idag; den har en obehaglig eftersmak. Där slår sojabönans glass grynet faktiskt, men lite havrevaniljsås hade varit gott om det varit så att någon ur kökspersonalen hade donat ihop en smulpaj.

Hursom. Imorgon bitti blir det dubbel portion grynfrukost, och distanspass på det. Då ska även den hemkörda mjölken testas. Imorgon hade jag lätt även velat hinna skaka ihop ett par cykelkakor på havregrynsbas! Får se om jag hinner.

Slut på havrepratet. Här kommer lite naket från badrumsportföljen, det är ju ändå melodifestivalen.

Det som fredagsinlägget egentligen skulle handla om.

Foto Neil

Dags för ett till fredagsinlägg.

Men det får vara nog med träningsbabbel hit och dit, bloggen ska inte bli en träningsblogg.

Därför ska vi nu snacka snö!

Snö snö snö.

Varför älskar jag snö?

Jo, det finns en specifik anledning.

Först kommer en massa ytliga anledningar! Av cyklisten som knappt kört ett vinterpass den här säsongen…

Lössnö. Oanständigt bra stabilitets- och psykträning. Veva fram utan att få någonting gratis för att en sekund senare ha vurpat åt fel eller rätt håll och ligga och vifta med skorna i vädret. Och garva upp i skyn. Alls förbipasserande tycker man är dum i huvudet oavsett vurpfrekvens. Lovely.

Packat vinterväglag. Alltså… hur underbart är det inte att spränga fram på vita småvägar med det där väglaget som har lite lätt puder, och sådär raspigt och krispigt ytskikt som ger det perfekta greppet? Men som släpper när man minst anar eller planerar för det? YUMMY.

Sorbet. Nu måste jag hävda mitt Stockholmsursprung här lite känner jag, och slå ett slag för den där vårliga tunga fantastiska vårsnön!

Ok, nu kör vi den riktiga anledningen.

Glad skidåkare
Glad cyklist (dansk)

Det är så, att jag personligen klarar mig alldeles förträffligt finfint utan snö. Jag har till och med övervägt att emigrera till varmare breddgrader för att det är så inihelvete omständligt med alla dessa pryttlar och kläder och extra jox som är måsten på vintern. Och för att jag avskyr att frysa om händerna.

MEN.

Älskar du inte rosiga kinder och rök i andedräkten och termos med te och vårsol på snötäckta sjöar?

Jag är glad när snön kommer. Den är nämligen en sorts normalitetsmätare för mig. Den anger graden av ostördhet i klimatet. När snön kommer, känner jag hopp. Att det vi gör för klimatet, allt i vardagen och på jobbet och när vi pratar politik, att det påverkar. Liksom symboliskt (eftersom koldioxiden har lång eftersläpning så ser ju vi effekterna av det som gjordes för tiotalet år sedan, osv).

Det är under vinterhalvåret som klimatförändringen märks allra tydligast. Det är då folk blir som tjurigast över vädrets klimatstörda nyckfullhet.

Under sommaren är folk i min filterbubbla enbart glada över det extra värmepåslaget. Ja iallafall dem som åker på semester. De som bor permanent på platser med vattenbrist, typ Gotland, är inte jätteglada. Men jag tror ni fattar.

På vintern blir folk glada över snön på ett så barnsligt, enkelt, avskalat sätt att jag blir glad bara av att se dem glada.

I nästa sekund blir jag skitförbannad och matt över att Vasaloppsvinnarna får en fossilbil i förstapris.

men ffs det är ju spons, var ska de få pengar att ge en elbil i pris

Jippi, spons som säkrar att ännu mer konstsnö kommer krävas nästa år WHOOOOP

Sådär håller jag på. Ena sekunden blir jag matt av att folk omkring mig orkar beklaga sig över att vädret blivit så konstigt numera när det finns en så uppenbar anledning och en så uppenbar lösning, andra sekunden är de så glada att jag får tårar i ögonen. Och folk måste väl för sjutton få beklaga sig över vädret? Det sitter ju för fanken i den svenska folksjälen. Man kan nästan säga att det är en del av det svenska värderingspaketet.

Och vädrets nyckfullhet är alltid en ingång till att lära känna människor. Jag gillar t ex folk som gillar vinter! Oavsett snöänglar! Och gillar de inte vintern, oavsett snömängd, ja då har man iallafall ingången till ett samtal, som min kompis Micke sa förut när han nog tyckte jag var lite väl PK vid fikat. Fast han sa det snyggt, som vanligt.

Jag tror att jag framförallt gillar cyklister som cyklar och gillar vägläget oavsett väder och väglag. Det finns ingenting så inspirerande i cyklister som ser glädjen i ett moddigt snöslaskpass på måndagen, och en vintrig solskenstur på tisdagen. Och glädjen igen, nästa gång oavsett. Som bara råkar peaka en regnig dag, eller ha sitt sämsta pass den finaste dagen.

Jag gillar mig själv bäst när jag cyklar oavsett väder

Ungefär så funkar den, min klimathjärna.

Herregud, är det någon läsare som fattar vad jag menar??

Det är iallafall därför varje cykelrelaterad bilburen resa som jag gör den här våren ska klimatkompenseras med solceller. Om det inte går att åka elbil såklart.

Det är fan en grej värd att negga över, vårt skitnödiga svenniga tågväsende som norr om typ Småland vägrar ta cyklar på tågen. Det är i de lägena jag vill bli alla tågbolags VD och peka med hela armen.

Godnatt på er, så ska vi se vad hjärnan vill spotta ur sig för något spännande imorgon.

kort om böleriets makt och nåt om fredagsfys.

Yo bloggläsare!

Känner för att vräka ut mig lite här innan fredagsfyset ska träda in och sedan ditomyset och härjet i villan.

Jag ska ju börja jobba igen, så då bör man rimligen klippa sig. Ner i stolen med det avslöjande lampskenet som alltid får en att se trött ut, och så ut igen som en rosenknopp med nystajlad skalle. Halv elva skulle detta ske, och sedan skulle det vara en soft dag som på sin höjd innehöll ett samtal till sjukgymnasten. Men se det blev en skitmorgon!

Trots februarisolens bleka frestelse och hönornas kacklande var psyket ur balans. Och när psyket är ur balans, då är magen ur balans, och så skrynklas pannan och skrynklorna borrar sig in i psyket och den onda cirkeln är omöjlig att stoppa. Trots solen och vinden i ryggen var det en mörk dag!

Så när jag satt hos frissan, så började jag störtböla. Helt stilla rann tårarna i salongen. Jag hade ett så stort behov av att bli omhändertagen, att när jag faktiskt blev det, i precis rätt ögonblick och av precis rätt person, så släppte allt. Jag vet inte om hon såg tårarna, men om hon gjorde det så hoppas jag att hon förstod hur viktig det där omhändertagandet var just då.

Sedan plattade hon håret på mig. Det blev asfräscht!

Nu ska plattfrillan ner till fredagsfyset och köra cirkelträning på gymmet. Eller som de säger i boxningsklubben, stationsjympa. Ibland roar det mig hur vissa gym verkar vilja döpa sina pass till coola namn för att vinna anhängare. Cross cage, den du. Och ha en massa fräcka redskap. Men men, jag blir svettig och alla ler tillsammans och på något vis så är det värt det. Och skivstång är faktiskt rätt kul.

Så är det!

Imorgon hägrar ett lite längre löppass runt ån med ett par intervaller och sprint på slutet. Det har blivit dags för mig att dra igång lite medveten träning nu, efter 38 år. Så jag ska dra ner på härjandet med äventyr hit och dit nu under vår och försommar, och istället knega på i vardagen. Det känns rätt bra faktiskt! Så får vi se var ett sådant upplägg tar mig någonstans.

Det har man aldrig någon som helst aning om.

Ju mer man planerar, ju större risk att allting går åt helvete.

Men jag tillåter mig själv drömma nu, och det där helvetet får väl komma då, om det vill.

So long, so long, so long…

Vila och nytt premiärpoddavsnitt

Och så har vi poddat ihop ett avsnitt till av Cyklistpodden!

Detta är ju egentligen tänkt att vara första avsnittet. Där vi fångar lyssnarna, berättar om oss själva och drar fails-anekdoter och förklarar varför i jösse namn vi har en podd. Och varför ni kan lyssna på oss. Vi har ju våra bloggar liksom, räcker inte det. Och precis när vi hade spelat in det så kom ett CX-VM i vår väg, och då ville vi skicka ut Johan Lindkvist i etern. Så han fick prata av sig om VM och tävlingssverige och vi fick oss en välbehövlig påfyllning i ämnet.

Men NU! är vi här i premiäravsnittet. Så om ni är nyfikna på varför jag aldrig tävlat på riktigt men gärna bär proffskläder, eller hur alla visste att Katja var cyklist redan vid födseln, och varför allt det där andra egentligen spelar någon roll – lyssna på Cyklistpodden på platser där poddar finns. Glada blir vi såklart om ni hör av er med ris och ros, och vi har börjat planera för att beta av redan inkomna förslag på ämnen.

Idag har jag för övrigt vilat!

Herrejävlar vilken lyxig vilodag jag har haft. Det var menat att vara en vilodag mellan styrkepassen, och dagens aktivitet blev en långpromenad i februarisolen. Med mig hade jag min kompis Tina och hennes lilla Lipton. Katterna i villan burrade givetvis upp sig så fort de kände lukten av vovve, och trippade sådär på snedden som de bara gör vid åsynen av just vovve.

Gott så. Vi drog iväg genom Vilstaskogen, och pratade om ditt och datt. Lipton höll styrfart på oss så att iallafall jag fick upp flåset.

En extra bra sak med Tina är att hon är min massör-inspiratör! Tina har följt min utveckling från de första skakiga diplombehandlingarna till färdig triggerpunktsbehandlare, och nu ses vi regelbundet och utbyter massage. Senast gav hon sig på min höft, vilket hon ska få fortsätta med. Och så lär vi oss alltid av varandra såklart.

En liten otrevlig passus är att min ljumske har börjat ge sig tillkänna lite väl mycket. Faktum är att den en gång under Vätternrundan jävlades så mycket att jag tappade min klunga, fy! (som jag fick tillbaka i Gränna, tack klungan <3) Men till saken hör att en nära anhörig har fått allvarliga men genom en sträckning i ljumsken, vilket påminner mig om att höfter inte är att leka med. Speciellt inte om man har begåvats med ett överrörligt skelett, som tydligen ligger i släkten. Höfter ska få rulla, de ska få cykeln att rulla, därför ska man ta hand om allt därinne i den fina lilla höften.

seriöst jag måste ta tag i det. pronto. ja mamma, jag ska

Efter promenaden diskade jag, och sedan fattade jag två viktiga beslut. Efter det lagade jag indiegryta till födelsedagsbarnet och sedan rullade vi chokladbollar, jag och de två minsta. Som vi sedan åt under sedvanlig andakt.

Så var det!

En riktigt medveten vilodag, som blev vilodag just för att jag vet både att, vad och när jag kommer att träna nästa gång.

Nämligen imorgon, cirkelfys, på GYMMET.

mvh,

er poddande, pladdrande, bloggande lilla marsvinshund till dagdrivare

podd podd PODD!! och en tillbaka-kaka på det

Nämen titta vilken söt potatis naaaaw

Sorry, är lite podd-hög. Det är så sjukt kul att podda. Vi satt idag på förmiddagen, jag och Katja och Ivar, med mikrofonen hemma i Katjas soffa, och spelade in lite ditt och datt. Vi tog om en del grejer, sparade en del godbitar till senare och kom på idéer till kommande avsnitt. Planerade var vi skulle klippa. Micken var så proffsig. Som i en musikstudio!

Det roliga med podd-formatet är just att man kan snacka med varandra på ett sätt som inte går att göra i blogg-format.

Såklart.

Innan vi gjorde klart slutklämmen av inlägget käkade vi lite av Katjas canneloni med gudomlig tomatsås och snackade vardagsgrejer. Sedan värkte vi fram den där viktiga slutklämmen innan jag drog iväg på min kurs, och Katja och Ivar på sitt mor-och-sonande.

På boxningen hände sedan lite roliga grejer. Jag guidade en ny kille runt cirkelträningen, men det var inte det roligaste. Det roligaste var när jag plötsligt erhöll ett tips om slagteknik av en annan jag körde med, som inte alls hade koll på helheten. Jag hade på nolltid kunnat peka ut minst tre saker han själv skulle behöva putsa på i sin teknik. Nej förresten, som han själv skulle behöva korrigera rätt rejält. Skulle han för övrigt ha tipsat mig om jag hade varit man? Hann jag såklart tänka. Men ok, han kanske behärskade just den teknik han tipsade mig om.

Så hur reagerade jag?

Först blev jag skitförbannad och tänkte, honom vill jag aldrig köra med igen. Med sur uppsyn körde jag klart övningen.

Men sedan klurade jag ut en hämnd. I nästa rond skulle vi öva smidighet och reaktionsförmåga. Här visste jag att han hade brister i var han placerade blicken samt lyhördheten i fotarbetet. Så jag tillbaka-tipsade metodiskt om detta medan vi körde, vilket ledde till att han fick en helt annan kvickhet och vi fick en helt ny typ av kontakt där vi dansade runt varandra på golvet.

och DÅ

började vi skratta. Medan vi dansade.

Så jävla vackert och svettigt.

Det är träning när den är som bäst. Svett och glädjetårar. Dansa omkring och slå på varandra och skratta.

YEZZZZ

Det får avsluta dagens bloggande.

Nu ska jag ladda för natten. Imorgon fyller finaste Karinvännen tillika hyresvärden min år, och då vankas tulpaner och specialbeställd indie-gryta. På kvällen, för jag tänker sova ut imorgon.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tipsa om tre veganska bullsorter. Tillbaka-tipsa mig gärna om ni blir förbannade på dem.

Kort datum!! Skynda fynda
Klassikern. Say no more.
Och så en semla!! Assa brassa mandelmassa och sprutvegangrädde på det ba YUMYUMYUM

jag och gymmet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men det börjar bli riktigt roligt att träna styrka inomhus. På ett gymliknande ställe.

Jag är ju officiellt emot inneträning. Detta då jag anser det vara själadödande. Men bara på två dagar har jag klämt tre innepass: måndag på boxningsklubben och idag tisdag först yoga och sedan cirkelträning på ett tvättäkta gym här i Eskilstuna.

WTF!

Liksom.

Det bästa med att svettas på det där träningsaktiga sättet är att det just inte är särskilt roligt eller härligt. Det finns inget mål i sig med träningen. Vem vill bli bäst på att göra upphopp eller lyfta en stång? Nej, det finns ett högre syfte med den träningen, och det är därför mitt psyke pallar den. Det högre syftet får ni räkna ut själva. Men det är nog på grund av det syftet som psyket på något mirakulöst sätt verkar gilla att faktiskt använda varje minut till det som tränaren säger.

Enligt de som vet något, så kan det finnas ett annat högre syfte än det högre syfte jag syftade på tidigare. Och det är att inneträningen ska vara så tråkig att man längtar ännu mer efter att sätta sig på cykeln, när den tiden i veckan/årstiden väl kommer.

Det om gymning.

Näe.

Jag är faktiskt så tagen av min nyfunna inneträningsglädje att jag inte har något mer att tillägga. Bilder på från gymmet blir ni däremot utan, någon måtta får det vara.

Glad linssoppa på er, så hörs vi senare.

Vänta; min arm ville visst visa upp inte bara mitt nya kitt, utan även sin favorityogaposition ”dronten”, kolla!!

Älskar hur yogan döper alla rörelser till olika djur. Det är lite Terry Notarys gorilla över det!

En helt vanlig post-måndag och den sista på carboncrossen

Jamendåså!

Postskidbloggaren här.

I morse sov jag till nio och vaknade av att solen sken som en galning. Herre jävlar. Var jag fortfarande i Orsa? Trogen min postäventyrsdepression gav jag mig inte ut i den förrän flera timmar senare. Innan dess arbetade jag mig ner till källaren från mitt rum två trappor upp.

Jag gick upp från sängen, beundrade mitt nattlinne-jag i spegeln och bytte lakan. Öppnade fönstret och släppte in kalluft och syre. Snubblade ut i hallen för att dammsuga knäckesmulor och hämta tvättad tvätt från stället. Tog en näve grejer som skulle från mitt rum till tvättstugan, bytte till dagkläder och gick ner i köket. Plockade undan, värmde gammalt kaffe i mikron och släppte ut hönsen.

Konstpaus – finns det något rarare än småpratande höns?

In i huset igen, bar in ved och tände brasa. Nytt kaffe, gröt, massor av havremjölk, kanel.

Sedan ägnade jag mig lite åt poddvärlden. Jag lyssnade på ett par avsnitt av Solcellskollenpodden (lätt släpig röst men informativt), Vegopodden (glad skånsk röst!) och Cykelwebbenpodden (Stockholmsröst). Lite senare släppte jag in mina favvo-röster Skäringer och Mannheimer.

En omgång kaffe till. Om möjligt svartare än svart.

En macka till.

Och så var depressionen över, och jag lät dagen peaka. Lånecrossen skulle ju till verkstaden idag! För det var måndag! Och de tog in den medan jag stod bredvid och softade, märkligt lugn i deras cykelspa. Nyservade och kvicka satte vi sedan av, jag och lättviktaren, mot Vilsta för en sista solskenssväng tillsammans. Någonstans vid utegymmen på västra sidan ån, när solen glittrade i all sin februariglans mot iskanten och det fridfullt porlande vattnet, insåg jag att ett cykelköp inom en snar framtid var oundvikligt.

Något lätt skulle det bli. Något styvt. Något dyrt.

Så var det. Sedan bar det av ner i källaren för lite sadelbyte och distansjustering, och på det en sista finputsning av ädla delar.

Ja.

Och nu är det måndag! Och eftersom Mondays are fun days, som min boxningstränare säger, så bär det av till andra sidan ån igen här snart för lite måndagsfys.

Svettas lugnt i stugorna, så hörs vi snart igen.

Sakna mig ibland, lilla cykel

En liten nattmara.

Och så kommer en hälsning från snöriket Dalarna!

Ännu en skidhelg i Orsa kan härmed läggas till handlingarna. Helvete vad med snö här har varit. Nästan så jag måste ta det personligt. Och sol! Men det vore ju fantasilöst att skriva om, så här kommer något om det som tog vid efter mörkrets inbrott: vår egenregisserade vintermara på Gröna milen.

Yes, spåret heter så.

Det skulle tydligen köras ett nattligt Orsa ski marathon a la nattvasan. Jag uppviglade en i gänget att haka på eftersom loppet körs i par. Priset tvingade mig dock till ett motförslag. En alternativ nattmara runt Gröna milen.

I tystnad skulle det gå, med pannlampor på, och te med, och lite wirre i en plunta. Efter 5km var det depå.

Höga på kikärtsgryta och nattlängtan spände vi på oss pannlamporna. Min parhäst, telemarkaren Markus, stod tyst och inväntade min sista finjustering innan vi smög iväg.

Sedan drog den igång. Magin. Vi under den stjärnklara vinterhimlen.

Knarrandet från fyra skidor och fyra stavar. Två stadiga lampsken, som bytte riktning ibland när bäraren ville glo på stjärnorna eller på snötäcket vid sidan av spåret. Som blev en strålkastare när den som var längst fram tittade bakåt för att säkra att den andra var med.

Nedför var spännande med den begränsade sikten.

Taktfast flöt det på. Någon depå blev det inte. Vi skidade förbi den andra nattmarans målområde där de tänt marschaller.

I bastun blev jag sist kvar. Jag hörde genom väggen hur Markus sa till de andra att det varit en kontemplationsrik mara, ett tillfälle att utforska sin inåtvända sida.

Jag dök ut i snön en sista gång och bestämde mig för att han menade det på ett bra sätt.

Sedan bjöd jag de andra på chokladbollar, och vi käkade chips med ramslök och chili i rimlig omfattning. Trendigt värre.

Det finns ingen fyndig twist på den här storyn.

Ville bara säga att det är minnesvärt att åka skidor på natten.

Fast de där togs ju på dagen såklart.

Ja.

Orka plåta natten.