Söndag 25 februari 2018.

Jamendåså!!

Äntligen kom beviset på att jag inte är en ambivalent gnällkärring med fel skor i rätt snö. På varför jag de senaste dagarna tampats med fyllig mage, kort stubin och helst vill sitta i solen under en filt och inte snacka med en enda stackars jävel istället för att åka pulka med normala familjemänniskor i februarisolen.

Mens!

Jiha.

Det är skönt när man får reda på varför pannbenet är extra tunt och könsorden lättare trillar ut ur munnen vid minsta ansträngning i snömodden. Benet filas ju ner för att ge näring åt något så gudomligt, och vanligt!, som möjligheten att bli gravid. Om nu livet skulle välja den vägen åt mig. Och vem är jag då att komma här och domdera om långpass hit eller övervinna snömodden dit? Varför ska jag pressa min fantastiska lilla klotrunda mensmage på hårdpackad snö när man kan sitta i solen och jäsa vid Vilsta raststuga?

För att jag kan. Kunde. Men helvete vad psykande modden är. Greppet är noll. Nej, greppet är mindre än noll och man halkar runt och frågar sig varför de där könsorden skuttar ur käften trots att solen skiner plågsamt länge på dagarna numera, och att den lyser med en sådan februariskimrande blekhet som bara den kan åstadkomma. Och bara i perfekta minus sex grader.

Ja, är det inte fördjävligt att man just då pressar lilla mensmagen över ruinens brant över stupet till de där pannbenskrävande spurterna som är bra för en och som tränaren vill att man ska göra.

För man gör dem ju. Och man gör dem med hjälp av det konstiga påfund som kallas bestämdhet, och medan de inre frustrationstårarna rinner över hjärnbarken, så spänner man mensmagen och pressar sig upp från distanstempo till något som eventuellt kan beskyllas för sub 6-tempo.

Ja.

Och sedan har man funderat både en och två varv på hur man egentligen bor, och var man borde flytta, och om man egentligen borde ha skitit i allt och tackat ja till det där jobbet i norr.

Och SEDAN.

Kommer man in i värmen och där står Karin och steker aubergine intill mjuk och tuggig perfektion. För det ska till att vankas auberginepizza! Och tomatsåsens tentakler letar sig in i näsborrarna medan Karin sticker till en det största vitkålshuvudet och man beskylls för att ta ut all sin spurt-ilska på denna stackars grönsak. Som man hackar med kniven! Håller emot med andra handen medan kniven gräver sig igenom denna urkåls trådar. Man dränker den ilsket hackade kålen i vinäger, olja och salt innan man drar med pepparkvarnen ett varv extra över skapelsen. Och tackar ja när det senare bjuds mer vin.

Och så gläds man återigen åt gårdagens spontandans! Man skulle druckit något litet med vännen och skvallrat och gått hem vid tio, men när salsamusiken blev för hög och man i ren protest tackade ja då två gossar bjöd upp, ja då hade klockan till slut slagit ett.

ETT! och de tände lamporna så man fick kisa.

Man sa tack för ikväll och vankade lyckligt hem i natten, tog en danspaus på trottoaren för att se om stegen satt kvar, och insåg att den där salsan äntligen även den, hade trillat över kanten till det man faktiskt får anse sig behärska.

Lite nattmat i form av avokado och en munsbit överbliven tofu, tänderna som borstas i köket och sedan KUDDEN.

BEDGASM.

Yezzzzz.

Så var den, denna söndag, den sista i februari och den sista i sitt slag.

Glad tröttmössa på er, så tar vi och gör kväll här medan brasan sprakar och magen belåtet vilar i min famn.

Och för den som fortfarande orkar bry sig om färger denna sena timme, så kan man begrunda om fler än hälften av tidningen Min hästs läsare är cyklister.

Eller om det är fler som inte är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s